Nu är det dags. Några månaders väntan har nått sitt slut och jag har lyckats packa ned hela mitt liv i en resväska, en vandringsryggsäck och en löparrygga. Jag har laddat pengar på mitt schweiziska nummer och strukit allt i att göra-listan. Jag har haft myror i benen och inte kunnat sova. Jag har lagat min favoritmat och njutit av den som om det vore min sista måltid - i två och en halv månad kommer jag att leva på bröd, potatis, schweizisk ost, rödvin och kanske lite smugglade linser då och då. Jag är vegan, för er som inte vet. Men med kosthållningen som med typ exakt allt annat har jag gjort ett aktivt val att ta ett steg ur min komfortzon och omfamna sådant som inte hör till vardagens rutiner.
För det är inte förrän nu, dagarna och timmarna inpå D-day som jag insett att jag ger mig ut på djupt vatten. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Varför kan jag inte vara lite normal ibland? Varför måste jag utsätta mig själv för såna här galenskaper? Varför har jag valt att säsongsjobba på en högalpin fjällstation tretusen meter över havet som bara går att nå till fots eller helikopter, där Wi-Fi är en lyx och iskallt glaciärvatten så nära ett storstads-spa man kan komma?
Om ni frågar mig varför jag gör detta så är jag osäker på om jag kommer kunna ge er ett konkret, rationellt svar. Det enda jag kan säga helt säkert är att jag längtar efter äventyr, att få se en värld som de flesta antagligen bara får uppleva på YouTube. Och det är i den världen, utanför vardagens bekvämligheter, som jag kommer att växa.
Ja, nu jäklar är det dags. Igår flög jag ned till Schweiz och imorgon bilar jag ned till Wallis. Och sen, äntligen, klockan 09.30 på torsdag lyfter helikoptern mot Domhütte.
