Jag hade tänkt att jag skulle starta året med det jag gör allra helst: spendera flera timmar i naturen och på stigarna. Kanske med matsäck och en kaffetermos. Helst i löparskor såklart. Lite så där lagom idylliskt. Tanken var att sätta ribban för det nya året...
Men istället vaknade jag upp med huvudvärk (jag dricker sällan alkohol av den enkla anledningen att min kropp inte mår bra av det) och en inflammation i vänster knä. Jag märkte det när jag skulle böja mig ned i köket för att plocka ut soppåsen, knäet kunde böjas ned till 90 grader innan det låste sig helt och gjorde djävulskt ont. Efteråt märkte jag även av en svullnad runt knäskålen och knakningar i knäskålen. Jag har dragits med vad jag trott är löparknä sen i mitten av december, men detta kändes som nåt mycket värre. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag var så illa tvungen att starta 2018 med löpförbud. Jag spenderade resten av nyårsdagen i sängen med Voltaren som min bästa vän. Bokade tid hos läkaren.
Och ute var det grått och regnade oavbrutet hela dagen.
Jag kände en molande ångest hela dagen. Det var ju inte så här det nya året skulle starta? Min motivation till löpningen är större än någonsin och det enda jag vill göra varje dag är att vara ute i skogen. Det har, om möjligt, blivit en ännu större besatthet än tidigare under min löparkarriär. Rastlösheten efter att knäet började krångla i december är påtaglig, som ni säkert kan förstå.
Men sen, när jag låg där i sängen och tyckte fruktansvärt synd om mig själv, slog mig tanken: är jag för hård mot mig själv? Kanske är allt precis så som det ska vara. Kanske är det meningen att denna skada ska utgöra en viktig prövotid i mitt liv. Få mig att stanna upp. Jag har haft den kanske jobbigaste hösten i mitt liv mentalt, som också uttryckt sig fysiskt. Extrem trötthet, förkylning, illamående, m.m. Men ändå har jag tränat på. Stundtals utan gränser, utan att lyssna på kroppen, för jag "mår ju bra av löpning."
Det handlar om att försöka vända något negativt till något positivt. Det jag menar är att denna skada, detta som i nuläget hindrar mig från att göra det jag älskar allra mest, kanske även är min främsta livscoach just nu. Det är som det är. Som den gamla bönen lyder: ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Summa kardemumma: jag ser detta som en chans att lära mig att acceptera mig själv, precis som jag är. Oavsett om jag springer eller inte. För även om det känns så ibland så är inte löpningen min enda identitet. Det finns så mycket mer där ute som väntar på att utforskas, som jag kan ta chansen att göra nu när jag varken kan eller får springa. Som idag till exempel - jag började dagen med meditation, vandrade i skogen i tre timmar på förmiddagen och tränade styrka på eftermiddagen.
Och kanske kan jag snart springa igen, lagom till fågelkvitter och vårens första värmande solstrålar.
