För tre vintrar sedan stod jag på ett par skatelängdskidor för första gången i mitt liv. Typiskt osvensk sådär. Folk gapar ända ned till tårna varje gång de hör att jag inte växte upp i skidspåren om vintrarna. Nä, jag föredrog att låtsas att jag var en apa i gymnastikhallen.
Hursomhelst. Sedan den dagen för tre år sen har jag aldrig blickat tillbaka. Nej, tvärtom, jag har nog blivit lite väl besatt... En av de största anledningarna till att jag älskar att springa i skogen är just den där frihetskänslan som infinner sig när jag flyger över stigarna. När jag väl hade greppat tekniken någorlunda på längdskidorna så började den ge precis samma effekt. Att bara kunna flyga över spåren i ett snöigt vinterland, timme efter timme – finns det något bättre? Tur att kombinationen bra kroppskontroll + en personlig coach som åkt längdskidor på världscupsnivå gjort att det ibland känns som att jag aldrig gjort nåt annat än att befinna mig i skidspåret.
Förra veckan slutade jag på mitt jobb som säljare, nu på måndag börjar ett nytt jobb. Såg till att ge mig själv 10 dagars semester emellan jobben för att hitta på roliga grejer. Vad passar då bättre än att åka till Orsa Grönklitt, längdparadiset i Dalarna, i dagarna fyra för lite vinteräventyr? Så i fredags tog jag mitt pick och pack och åkte till centralen för att plocka upp Roxen som bestämt sig för att bli skateproffs. Vi kunde inte ha valt en bättre timing att åka upp till Orsa som levererade strålande sol och -10 grader i princip varje dag. I fyra dagar levde vi skidor-mat-sömn-repeat. Så som det ska vara alltså! Summerar helgen till sex träningspass och ca. 12 träningstimmar. Mest nöjd är jag nog över att mitt krångliga löparknä inte krånglade alls när jag åkte skidor, hallelujah!
Helgens kanske mest magiska stund var pannlampsturen på söndag eftermiddag. Omfamnade av totalt mörker, glittrande snö och snötäckta granar som såg ut som vilda skogsvarelser gled vi fram över spåren med ett synfält som bara sträckte sig nån meter framåt. Upplevelsen var helt sanslöst utomjordisk.
Fem av fem toasts till Orsa Grönklitt som levererade de finaste spår jag nånsin sett, grym service och drömväder. Inte riktigt lika många toasts till vandrarhemmet nere i Orsa som vi bodde på, med hotellrummet i en byggnad och köket i en annan, en 70-tals historia som gömde sig i hörnet av ett tomt konferensrum för bibelstudier... Nästa gång får bekvämligheten som stavas ski-in, ski-out lov att ta mer plats.
Frukost i konferensrummet...
Nu: tillbaka i storstan, förbereda inför flytt till Stockholm i helgen och rehaba stenhårt. För justja, jag vill ju kunna springa snart – jag är anmäld till TEC 50 Miles nu i april. Hoppas vi ses där!
