Varning för blödigt inlägg.
Våren 2016 - en vår som för min del definierades av en växande kärlek för löpningen. Jag var ute på upptäcksfärd på Uppsalas stigar så fort jag fick chansen och tävlade samtidigt för fullt inför sommarens stora utmaning, Tjejmarathon 50 km. Det var en fin vår, som vårar alltid brukar vara: en tid som inger hopp för framtiden. Att allt är möjligt.
Men framför allt minns jag våren 2016 som den våren jag upptäckte en helt ny värld. En värld som kallas Team Nordic Trail. Jag hade börjat tröttna på att springa själv jämt och efter lite googlande hittade jag detta företag som sa sig erbjuda traillöpning i grupp. Utomhus, i alla väder, året runt. Jag bestämde mig för att ge det en chans och gick på ett gratis provapå-pass i det natursköna naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsala. Jag minns att vi sprang intervaller i par, på små stigar och i obanad terräng där de två löparna i paret stack åt olika håll, möttes nånstans på mitten och sen vände om till startpunkten igen. Och så gjorde man det några gånger, fullkomligt normalt. Helt plötsligt var passet slut och jag var helt lyrisk - hade det gått en hel timme med maxintervaller som hade känts som en enda lång lekstund? Jag insåg att det är detta som är löpning för mig - när det känns som lek fastän det är jobbigt, när man befinner sig i sällskap av andra likasinnade, och när man får upptäcka den där orörda delen av skogen bort från grusvägar och elljusspår. Rörelseglädje i sin fulla bemärkelse. Där och då blev jag frälst.
Sedan gick allt snabbt som blixten: över sommaren var jag otippat nog bortrest, jobbade i en butik i Schweiz och trodde att jag skulle bli kvar nere i Alperna ett tag. Men sedan kom jag hem till Sverige igen, i oktober 2016 och blev nästan direkt vid hemkomst både ledare och platschef för Team Nordic Trail Uppsala. Mitt liv började kretsa - förutom min egen träning såklart - helt och hållet kring våra tisdagspass, långpass på helgerna och andra äventyr med världens bästa gäng. Och jag fick en ny familj. Man kan väl säga att plugget som jag sysslade med då fick komma i andra hand... (mamma, se hur bra det gick ändå!). Och hösten 2017 blev jag certifierad löpcoach.
I skrivande stund är jag sedan två veckor tillbaka anställd på Team Nordic Trails huvudkontor i Stockholm som reseadministratör och VD-assistent. Nog för att jag kände att jag hade hittat min grej den där första vårkvällen med TNT Uppsala, men aldrig hade jag trott att det skulle gå så här långt. På ett bra sätt, alltså. Jag är fortfarande i chock. Jag får tänka på enbart traillöpning från det att jag vaknar till jag går och lägger mig om jag så vill, what!!!!!!!!!!!! Titta hitåt kidz, är det inte otroligt vilka dörrar som kan öppnas om man bara vill tillräckligt mycket.
Hursomhelst.
Nu är mitt uppdrag tydligare än någonsin.
Jag önskar att alla ska få chansen att uppleva den magi som skogen, bergen och naturen i sin helhet har att erbjuda. Oavsett om det är i grupp eller ensam. Oavsett om det är i löparskor, vandringsdojor eller på MTB. Ja, ni fattar. För det finns ingen stund man lever mer än när man lever i ett med naturen. Och med risk för att vi människor låser in oss i våra lägenheter tio våningar över markhöjd i en bullrande storstad, så lovar jag att från och med nu göra allt jag kan för att fler ska hitta ut i naturen. Och jag är så tacksam att få göra det som en del av denna familj, den som kallas Team Nordic Trail. Och nu när våren återigen är på ingång finns det ingen pli på mig längre - allting är faktiskt möjligt.
