Anna Carlsson fullständigt krossar rekordet på Bergslagsledens 280 km och 5 500 höjdmeter. Niclas Gällentoft och Markus Broman springer Skåneledens Ås till Ås utan support snabbare än något team tidigare gjort. I helgen var det tema FKT (Fastest Known Time) på flera håll.
38 timmar 27 minuter, så lång tid tillbringade Anna Carlsson på Bergslagsleden i helgen. Det var en kross av det gamla rekordet som Lars Drageryd satte i somras med 5,5 timme.
– Jag är väldigt nöjd och stolt med genomförandet, på det hela taget gick det som planerat. Den första dagen sprang jag själv hela tiden, cirka 14–16 mil, sedan sprang Johnny Hällneby med mig under natten.
Starten i Kloten bjöd på ett lite väl bekant scenario för Anna som bor i Abisko på vintrarna.
– Det låg ordentligt med snö på hela första etappen och jag blev lite orolig. Men sedan sprang jag till våren. Många av etapperna var mer tekniska än jag väntat mig, vissa ställen var riktigt brötiga. Men naturen var väldigt fin, sista biten genom Tivedens nationalpark var fantastisk – även om jag var lite för trött för att uppskatta det fullt ut.
Det var stigarna som avgjorde att det blev just Bergslagsleden.
– Eftersom det var nu det passade mig i tiden att springa, så fick det bli något i södra delen av landet. Jag har aldrig sprungit här tidigare, men jag ville hitta en led som mest går på single track och när jag började göra mer efterforskningar så fanns det mycket information om Bergslagsleden. Egentligen tyckte jag att det var för långt, min tanke var något kring 100 miles. Men det funkar bra att vara sliten i några veckor nu, eftersom det inte blir några lopp på ett tag ändå.
De 28 milen är det längsta Anna har sprungit, undantaget backyard ultra där löparna pausar efter varje varv som är 6,7 km.
– Jag sov ingenting, tog bara korta pauser på 2–3 minuter vid etappmålen för att fylla på vätska och tre längre matpauser på 8–10 minuter då jag satt ner och åt. Mitt mål var att vara i rörelse i stort sett hela tiden och göra det likt ett lopp. Det var inte roligt hela tiden, det var det inte. Jag fick peppa mig själv att se det positiva. Men att kliva av var aldrig aktuellt, det var ju ett antal personer som vigt sin helg åt att hjälpa mig med det här. Natten var värst, då var det flera tekniska etapper i rad, jag hade sprungit i 15 timmar när det började bli mörkt och jag tappade motoriken i löpningen. Det var frustrerande och jobbigt mentalt, jag tyckte att jag borde kunna röra mig fortare. En förklaring kan vara att jag faktiskt bara varit på barmark i två veckor, så musklerna är inte vana vid den tekniska löpningen.
Anna gjorde sitt FKT-försök mycket för självförtroendets skull.
– Det var roligt att känna att det var en tävlingssituation. I träningen är det lätt att glömma att man klarar av saker, det här var en bra påminnelse. Nästa utmaning blir Val D’Aran i juli, då 162 km och 10 600 höjdmeter väntar i Pyrenéerna. Planen är också att springa UTMB, Ultra-Trail du Mont-Blanc, 170 km och 10 000 höjdmeter i slutet av augusti.
Osupportat i Skåne
Niclas Gällentoft och Markus Broman valde att ägna helgen åt Skåneledens Ås till ås. 162 km och 2 700 höjdmeter från Åstorp över Söderåsen till Brösarp på Österlen. 23 timmar 16 minuter och 55 sekunder tog denna färd.
– Vi fick bekänna färg. Planen var 22 timmar men vi orkade inte riktigt. Det var framför allt jag som var för trött. På natten kände jag av att jag hade jobbat för mycket och sovit för lite veckan innan. Jag slet med att hålla mig vaken, fick faktiskt ta en liten paus och sova i 5 minuter. Det gick upp och ner, jag petade i mig lite koffeintabletter och Markus pushade mig. I gryningen gick jag och sov. Det var jobbigt, jag längtade till Brösarp, berättar Niclas.
Vid målgång kunde duon konstatera att de nu är det snabbaste osupportade teamet på leden.
– Vi bar med oss allt, reglerna säger att man bara får fylla på vatten vid allmänna kranar som det finns tre stycken längs vägen. Det var Markus idé från början, vi har sprungit ihop på Kullamannen och andra lopp och har jättekul tillsammans. Vi pratar mycket, snackar om livets stora frågor, ibland var vi bara tysta och lyssnade på naturen. De första 5–6 milen på Söderåsen var en magisk naturupplevelse med utsikt, fåglar och till och med en stor älg.
