Michelle och Kristoffer vann Peneda-Gerês Trail Adventure

Etapploppet Peneda-Gerês Trail Adventure (PGTA) sträcker sig från Mizarela upp till Montalegre i norra Portugal, på gränsen till Spanien. Med sju lopp på åtta dagar är det en rejäl utmaning. Samboparet Michelle Nyström och Kristoffer Sjöberg från Nacka utanför Stockholm, var båda överlägsna i sina klasser över totalt 134 km respektive 212 km. Michelle vann samtliga sju etapper, blev tvåa totalt i klassen och var 1h och 36 minuter före damtvåan. Totaltiden för blev nästan 14 timmar. Kristoffer vann fem av sju etapper. Den sammanlagda segermarginalen landade på 1h och 42 min med en total tid på strax över 23 timmar.

- Jag fick ett tips om PGTA och har alltid gillat att hitta nya utmaningar, eftersom jag aldrig gjort ett flerdagars etapplopp skickade jag över länken till Kristoffer. För oss var det den optimala semestern att få upptäcka en vacker plats och kombinera det med vårt gemensamma intresse för traillöpning. Det är ett helt fantastisk vackert lopp och otroligt välorganiserat. Naturen i nationalparken Peneda-Gerês är varierad, med grönskande skog med vattenfall, blomstrande dalar och karga klippfält. Löpningen går mellan små byar, historiska byggnader, på stigar längs floder och sluttningar, stundtals helt obanat, berättar Michelle.

Familjär stämning
Hon beskriver en ny upplevelse.
- Det är något speciellt med etapplopp när man umgås så nära med alla deltagare under flera dagar, det blir som en stor familj där alla peppar varandra och utbyter erfarenheter. Jag visste inte hur kroppen reagera på att tävla flera dagar i rad, men det är helt otroligt hur kroppen anpassar sig. För mig var den andra dagen tuffast muskulärt och det femte dagen jobbigast mentalt, då kroppen började bli trött och man visste inte riktigt om det skulle bli ännu tuffare de kommande dagarna. Som tur var kände jag mig starkare dagen efter igen. Jag hade hela tiden en plan om att äta och dricka ordentligt under loppet, att snabbt få i mig mat efteråt och att inte bli stillasittande efter målgång, den strategin funkade väldigt bra för min del.

Att komma till en ny plats varje dag och springa på nya leder i vackra miljöer gav motivation.
- Större delen av bansträckningen var riktigt teknisk, vilket gjorde att andra tankar inte fick chansen att komma fram utan fokus behövde vara på var man satte fötterna. Detta blev tydligare ju längre veckan led, ju tröttare musklerna blev desto mer behövde man fokusera. Det som också har betydelse för min motivation är att jag hade en lång skadeperiod för några år sedan, där jag inte kunde springa alls under två års tid. Eter det har jag njutit av varje stund jag får springa. Det har varit en häftig upplevelse att se hur kroppen klarar att ta ut sig flera dagar i sträck. Även om det gick väldigt bra resultatmässigt, så är jag mest tacksam över att kroppen håller och att jag har möjligheten att göra det jag älskar! säger Michelle.

Utförslöpningen orosmomentet
Kristoffer lovordar även han naturen och loppet.
- Hela veckan har varit magisk! Organisationen som arrangerar PGTA är väldigt professionella och ser hela tiden till att deltagarna ska få den bästa upplevelsen av norra Portugal med väldigt fin traillöpning. Naturen i nationalparken är oerhört vacker och varierande. Vi sprang igenom avlägsna byar som jag aldrig skulle få för mig att åka till själv, det är häftigt att se att det bor personer i dessa byar som lever ett helt annat liv än vad vi gör.

Han beskriver sitt lopp.
- Detta var mitt första etapplopp och jag visst inte riktigt vad som väntade. 213 km i teknisk terräng är långt, lägger vi till ca 10 000 positiva höjdmeter och ännu fler negativa, så är det bara att räkna med att veckan kommer att bli tuff. Jag åkte till Portugal med en bra känsla i kroppen, träningen hade gått enligt plan efter Kullamannen 100 miles i november, men det fanns ett orosmoment och det var de långa utförslöpningarna. Redan andra etappen (40 km) avslutades med 25 km utför, vilket är väldigt svårt att träna inför när man bor i Stockholm men kroppen klarade av det bra och jag kände mig stark när jag gick i mål som etappsegrare. Dag 3 (45 km) var kroppen var rätt seg när jag vaknade på morgonen, vilket gjorde mig lite orolig. Det var dags för veckans längsta etapp och vi skulle starta med 15 km uppför. Starten gick och redan efter 5 minuter började kroppen vakna till liv och jag kände mig väldigt stark, en häftig känsla och jag kunde trycka på bra uppför och utför. Min bästa etapp under veckan och jag kunde utöka min totalledning med ca 30 minuter. Jag vann de första fem etapperna och hade en totalledning på ca 1,5 timme inför de två sista dagarna, vilket kändes väldigt bra. Men mycket kan hända på 60 km och jag kände mig aldrig säker på min ledning. Under de sista två dagarna kom faktiskt mina enda dippar under veckan. Jag hade problem med att få ur mjölksyran under de första 10 km, vilket gjorde att jag kände mig väldigt osäker utför och tvingades sänka tempot. Men jag hade bra koll på totaltvåan och trean, så det fick bli taktiklöpning med målsättningen att hålla mig hel och bibehålla min ledning. Att gå i mål efter 7 dagar är en häftig känsla samtidigt som det känns rätt vemodigt att det är över. Etapplopp är något speciellt, man lär känna alla andra löpare på ett hela annat sätt, man blir som en stor familj som äter, sover, reser och springer tillsammans. Jag räknar med att stå på startlinjen även nästa år!