Med motiveringen:
”Granitmannen var omutlig i Kullamannen Ultra 100 miles, där han imponerade stort och vann på under 18 timmar. Ultralöparen var 11:a i UTMB, 10:a på Transgrancanaria och vann Dolomiti Extreme Trail.”

Grattis Petter!
– Tack! Jag känner mig mycket hedrad. Det här var jättekul och oväntat – de andra kandidaterna är väldigt meriterade löpare vars framgångar jag brukar följa.

Hur var ditt 2018?
– Det har varit ett grymt år, jag är supernöjd! Det är flera lopp som har gått riktigt bra och det kändes kanon att vinna ett lopp i Europa (Dolomiti Extreme Trail).

Du utsågs till Årets Klättrare 2013, fem år senare plockar du hem titeln som Årets Manlige Traillöpare. Hur har det här gått till?
– Jag har alltid sprungit och har haft lätt för det, har tyckt att det är skönt och kul. Klättringen var länge min stora grej, jag var faktiskt helt insnöad på det, men löpningen var ett bra komplement. Sedan råkade jag hänga med kompisar på några långa löptävlingar och märkte att det gick bra. Då befann jag mig också i ett läge där jag ville ha ny input och göra något nytt. När vi flyttade till Frankrike insåg jag också att löpningen är det perfekta sättet att uppleva bergen, här får jag också så mycket tillbaka för insatsen att springa uppför en stigning – de vackra vyerna är fantastiska!

Varför hamnade du i Alperna?
– Jag och min fru har varit sugna på att bo här nere och ett jobb som brandman på forskningsinstitutet i Cern dök upp. Det är fyra år sedan och vi trivs fantastiskt bra, våra tvillingar på 3,5 år är födda här. Hemma i Sverige är annars Lysekil.

Varför är du så bra på att springa långt och länge?
– Jag är bra på att träna mycket och tål att träna hårt, det är grunden. Det lockar att se hur jag klarar mig över lång tid, så var det även i klättringen. Det sätter alla kvaliteter på prov – att hushålla med energi och kunna bita ihop när man är trött, det är utrustning och logistik. Det är mycket som ska stämma. Och träningen inför loppen är därmed komplex. Jag har en positiv grundinställning, det hjälper för att hålla sig vid gott mod under ett långt lopp. Mitt lilla knep är att le när det känns jobbigt, prata glatt med folk och få skratta lite. De lopp jag springer går i härliga miljöer och jag träffar en massa trevligt folk, det ger energi.

Det allra viktigaste är motivationen, jag känner verkligen att jag vill göra det här. Jag har viljan att pressa mig och utvecklas. När jag vann loppet i Dolomiterna i somras, då kände jag direkt att det här är dagen – kroppen kändes redo. Lite av den känslan hade jag även när jag vann Kullamannen i november. Jag var liksom redo att ta stryk. Huvud och kropp hänger ju så nära ihop.

Hur tränar du?
– De senaste tre åren har jag gått in för att lära mig mer om träning för ultralöpning. Det är lite spretigt, folk tränar olika, men jag börjar hitta ett upplägg som funkar för mig. Jag kör min maxträning på vintern och ökar upp längd och stigning när säsongen närmar sig. På vintern periodiserar jag i block på sex veckor med intervaller, längre tröskelintervaller respektive långpass. Det blev en insikt när jag vände på det traditionella sättet att träna, jag är ju ultralöpare och tävlar långt. Men jag behöver köra högintensiva perioder för att höja min nivå. Den är sedan lättare att underhålla. Jag började träna enligt det här upplägget på hösten 2017 och förbättrade mig mycket redan till den här säsongen. Jag tror att jag kommer att vara ännu starkare 2019.

Du bor i Chamonix, hur funkar träningen under vintern?
– Vi har precis fått jättemycket snö här, så nu springer jag fartpassen på löpband. Genom att gå på skimo-skidor uppför, får jag bra långpass.

Vad är målet för 2019?
– Jag ser till att välja lopp som jag är sugen på och var de går spelar stor roll. Av mina tre huvudlopp nästa år är Madeira Island Ultra-Trail i april det första, det ska vara jättefint och bjuda på många höjdmeter. Jag gillar höjdmeter. Utmaningen blir att hinna träna utförslöpning innan, snön ligger ofta länge i Chamonix. Nästa lopp går av stapeln på hemmaplan i juni, Marathon du Mont-Blanc på 90 km. Det är ett lopp jag alltid har tänkt springa, det blir häftigt att tävla på hemmastigarna. Huvudmålet 2019 – och det som motiverar mig mest – är 170 km långa Ultra Tour Monte Rosa i september. Snäppet råare än UTMB verkar det som, det går på småstigar ute i ödemarken och man är uppe och springer på 3 300 meters höjd. Ingen segrare har hittills gått under 30 timmar…