Precis som livet kan löpning vara ett livslångt lärande. Vi agerar utifrån vår förmåga eller oförmåga och kan i efterhand se tillbaka på misstagen. Det sägs ju att det är genom misstagen vi utvecklas. Så oförmåga kan inte enbart vara av ondo. För många utgör löpningen ”ett problem”. Det kan vara brist på motivation, lust eller glädje i löpningen. Många upplever löpningen som trög och tung, där den genomgående löpkänslan kan beskrivas som ”kamp”. Men precis som livet är löpningen en process där vi ställs inför olika situationer: motgångar, lycka, hinder, utmaningar, genombrott, katastrofer, missmod, eufori. I livet har vi en möjlighet att forma våra liv utifrån våra intressen, våra passioner, drömmar och talanger. Även i löpningen har vi möjlighet att välja teman som tilltalar oss: frihet, ensamhet, gemenskap, mål och prestationer, avkoppling, äventyr, lust etc. Vissa tilltalas av att utforska det möjligas gränser och fullföljer åtagandet med en beslutsamhet som för en utomstående lätt kan förväxlas med besatthet. Löpning kan vara mycket mer än en träningsform. Det kan vara ett sätt att möta sina demoner, en bubbla att fly in i, eller en fysisk och mental nödvändighet för att må bra och vara en fungerande människa.
Markus Torgeby
Den personliga relationen till löpningen genomgår en förvandling i Markus Torgebys självbiografiska författardebut ’Löparens hjärta’. I sökandet efter att hitta sitt eget sätt att leva på finner han till slut även sitt eget sätt att springa på. Vi får följa honom från barndomens oskuldsfullhet på frikyrkliga Öckerö utanför Göteborg, hur han påverkas av sin mors MS-sjukdom, hur han finner glädjen i löpningen, som emellertid ganska omgående blir alltmer ångestladdad, och varför han som 20-åring väljer eremitlivet i en kåta i Jämtländska skogen, där han kom att leva under sammanlagt fyra års tid. För att få sinnesro. För att komma ikapp sig själv. En tillflykt för att få perspektiv på livets och medvetandets mysterium efter att ha drivits till förtvivlans brant. En plats att andas på, där luftens klarhet och friskhet kan ge ögonblicken en kvalitet av sällsamhet – om man öppnar sig.
Han är i fas med sig själv nu. Åren i kåtan gav honom perspektiv och inre tystnad. Där insåg han vad som var viktigt. Hur han vill leva. Att det handlar om att hitta sitt eget sätt att göra saker på. Att springa på sitt eget sätt, för livet snarare än för egot och de andra. Att låta saker vara vad de är. Med lite tålamod framträder till slut skönheten i livet.
Han har mycket spring i benen fortfarande och springer i snitt 2 tim/dag. Nyligen nedflyttad till Västkusten efter några år med familjen i Åretrakten, har han börjat bygga ett hus för familjen på Öckerö. Han är ju trebarnsfar nu. Utöver en föreläsningsturné ihop med Hans Rosling väntar boklansering i Norge, Finland, Tyskland, och i USA vad det lider. Han gästar radio också, i P1’s program om livsåskådning. För det är ju så i vår accelererande tid att Markus Torgeby har blivit något av en ställföreträdande eremit för oss andra, en esoterisk sökare som återvänt från avskildheten med sin berättelse.
Det är ju inte utan att man har funderat på vad Markus kom fram till där i stugans ensamhet. Åren i skogen lär ha testat hans intuition och andliga mognad, hans beslutsamhet och trofasthet. Många frågor fann måhända aldrig sina svar men efter fyra års eremitliv i skogen kände Markus att han kunde släppa sökandet. Som om det inte handlade om förklaringar längre utan om att finna sin egen rytm. Nu är han 39 år, det var 15 år sen han lämnade ensamlivet i skogen. Med sig bar han övertygelsen om att det var det enkla, avskalade livet han ville leva. Nära eldens värme, känna vinden genom bröstet, doften av kåda, med en yxa i handen, springandes som ett vilddjur i urskogen. Nu alltså tillbaka till barndomens Öckerö. Tillbaka till vilda klippor, havsvågors dans, till sommarens solsvedda, salta hud.
För att lätta på Markus skogsabstinens och fira kärleken till naturen ger vi oss på en löptur i Änggårdsbergen, där han också sprang i sin debutbok ’Löparens Hjärta’. I skogen stillas det inre tankflödet för en stund. Skönt med tystnad.
Markus med bar överkropp i den klibbiga sommarvärmen. Själv brukar jag ta av mig tröjan när jag kommer in i skogen. ”Det får dom ta” säger Markus. Det är helt enkelt så han föredrar att springa. Jag med, när det är varmt. Men han är naturmänniska mer än stadsmänniska. Han är den han är, i alla lägen, utan ursäkter. Inte driven av rädsla.
De mjuka stigarna föser oss fram som barkbåtar på en bäck. Emellanåt fastnar en båt, innan den lösgör sig och guppar vidare. Markus flyter fram med lätta ben, hög kadens och starkt hjärta.
Så lätt har det sannerligen inte alltid varit. I boken berättar han om hur hans första löpartränare bokstavligen och bildligen fick Markus att gå på knäna. Och där, inte långt efter han upptäckt löpningens tjusning och insett sin talang; han kom ganska omgående med ungdomslandslaget – tog allt slut, i alla fall löparkarriären när Markus hamnade i en ond spiral. Markus bröts ner istället för att byggas upp. Uppbyggandet fick han lösa själv – flera år senare, den hårda vägen, genom mörka, kalla nätter med endast en tunn tältduk mellan sig och vargavinterns skrämmande mörker. Där byggde han upp sig själv igen, långsamt. Yxhugg för yxhugg, natt efter natt, löptur efter löptur. Där fick han äntligen ro i kroppen, och i huvudet.
– Min tränares familj hade läst boken. Det kändes bra. De kom fram till mig på löparmässan. Vi pratade säkert i en timme. Redan när det hände visste de om att det inte var bra. Min tränares filosofi var att öka och köra ännu hårdare oavsett. Det var ju sån han var. De berättade att han hade reumatism och drack en hel del på den tiden. Nu satt han på psyket. Men han skall tydligen ha fått boken.
Tränare, vuxna, förebilder har fan ett ansvar, tänker jag där vi skuttar fram över stigens stenmyller.
– Men, fortsätter Markus, vad kan jag säga, han (hans tränare) trodde ju på det, och gjorde så gott han kunde, så jag kan inte vara bitter över det som hände.
Han har lagt det bakom sig. Nu är livet gött. Nu springer Markus på sina egna villkor, med alla tankar på en ’löparkarriär’ begravda.
– Jag har fortfarande fart i kroppen, så det kanske blir några lopp. Jag gillar ju att springa snabbt. Jag sprang faktiskt ett lopp i går, på Öckerö. 4,6 km, mest som ett infall. Mina flickor var med. Otroligt härligt att se dem: vilken kraft! Dom sprang in på 20 minuter nånting. Helt makalöst egentligen. Inte ett ord om sin egen prestation. Men känner jag Markus rätt vann han antagligen. Inte för att det spelar någon roll. När han skulle springa Göteborgsvarvet i våras bjöds han in till presskonferensen som ett av huvudnumren tillsammans med de kenyanska topplöparna. Inte för att han skulle tävla med dem. Utan snarare för sin kärlek till löpningen och att han har visat att löpningen inte behöver handla om jämförelser eller något alls egentligen. Att löpningen kan få vara fri. Att vi är fria. Markus sprang två varv, för att hedra det annalkande 400-årsjubileet av staden, men inte på tid. Bara med hjärtat.
Text och foto Fredrik Ölmqvist
