Det har minst sagt varit varierande miljöer för mina träningspass de senaste veckorna. Efter ett tufft O-ringen, där jag tävlade 5 lopp på sex dagar, varav tre över timmen och två närmare 90 minuter, var det välbehövligt med en lugn återhämtningsvecka. Veckan var planerad till vandring med min fjällen-"partner in crime" Lisa. En femdagarstur med tält kring Vålådalen. Ett perfekt sätt för kroppen att få återhämtning men ändå lugn och lågintensiv träning över lång tid. Att gå 5-7 timmar per dag och med ca 15kg tung ryggsäck är ingen dålig form av lågintensiv träning. Uppför får jag till och med upp pulsen i normal träningspuls för löpning. Utför är det riktigt bra styrketräning för ben och fötter, att hålla emot och parera rötter och stenar med den extra vikten som väskan ger. Efter en lång dags vandring känner jag tydligt att kroppen fått jobba, men på ett skonsammare sätt än om jag sprungit ett långpass. Den perfekta återhämtningsaktiviteten efter en tuff tävlingsvecka!
Efter fjällvandring bar det av med flyg över Atlanten. New York var destinationen för 2,5 vecka och på träningsplanen stod 10 dagar grundträning följt av lite lugnare dagar med tävlingsförberedande träning inför den stundande världscupen i Lettland. Ombytet från fjäll till storstad var slående. Ljuden, värmen, bruset, lukterna, stressen, folkmassorna. Från att ha vaknat upp i ett tält helt ensamma i de svenska fjällen till en myllrande storstad med lika många invånare bara på Manhattan som i hela Sverige. Ofattbart. Men efter första morgonjoggen i Central Park var jag helt övertygad om att även denna miljö skulle funka helt ypperligt för träning de kommande veckorna.
Träningsmiljö är viktigt. Resurser, verktyg, sparring, temperatur, löprundor, natur, upplevelse. Så mycket man kan väva in i begreppet. Och att byta träningsmiljö är för mig också viktigt. Fjällen har sina fantastiska kontraster som gör det nästintill oslagbart, men även denna storstad på andra sidan Atlanten hade något att erbjuda som även en skogstoking som jag kunde beundra och njuta av.
Visst det var varmt, mycket folk, 7 övergångsställen att korsa innan jag var framme i parken, så långt ifrån frisk klar fjälluft du kan komma. Men det var också vackert, lummigt och sällskapligt. Man behövde aldrig känna sig ensam och det fanns dricksvatten att tillgå lite här och var utefter löparbanan. Vackra vyer med kontrasterna från det gröna och dammarna i parken mot höghusen som reste sig som en fasad på lite håll runt om en, vart man än såg.
Att springa runt den 10km långa anlagda löparbanan som slingrade sig fram genom Central Park blev snabbt en favorit för långpass och intervaller. Lite småkuperad, dricksvattenfontäner på lagom utplacerade avstånd och inga korsningar eller bilar att behöva väja för. Nackdelen för mig var underlaget. Asfalt, asfalt, asfalt. Svårt att gå från först en veckas tävlande i skog, till vandring i fjällen och sedan drygt två veckor med enbart löpning på asfalt. För en skogslöpare som jag i alla fall. Så löpningen fick bytas av med alternativa pass inne på gymmet. Förutom styrka även cykel och crosstrainer.
På gymmet var det något svalare, men tristessen i att sitta 2,5h på en motionscykel i stället för att springa ute i parken gör att den något mer behagliga temperaturen inne inte räckte för att väga över på plussidan. Dock en välbehövlig åtgärd för att skona kroppen och faktiskt kunna fortsätta springa de flesta av passen ute. Men trots några sådana försiktighetsåtgärder var mina lår inte så pigga på mer asfalt efter en dryg vecka och jag fick ta två extra dagar inne på crosstrainern för att låta ömheten i musklerna lägga sig. Efter det kunde jag fortsätta med en hållbar belastning för resten av vistelsen och springa de pass som jag planerat.
Det går faktiskt att springa på lite mjukare underlag här och var i Central Park. På gräsytor och grusgångar. Men det blir inte något flyt i den löpningen eftersom man hela tiden måste väja, vända eller vika av ut på asfalten igen. Men gräset är bra för till exempel lite löpskolning och stretch. Eller att bara ligga på och njuta av solen och värmen efter slutfört svettigt intervallpass.
Byte av träningsmiljö kräver också ett mer uppmärksammat sinne på hur kroppen reagerar på förändringen. Hemma är jag van och anpassar både mig och träningen till vad kroppen klarar av. Lagom mycket löpning på hårt underlag, lagom mycket alternativträning. När jag är iväg i en annan miljö sätts vanorna ur spel och jag måste bli mer uppmärksam på hur kroppen klarar förändringen. Som en ömmande höft efter några dagars vandring med tung packning. En liten förskjutning av avbärarbältet och ingen smärta nästa dag. Eller ömma lår efter för många dagar med löpning enbart på asfalt. Inga mjukare underlag för löpning finns tillgängliga, ingen skog, så alternativet får i stället bli cykel och crosstrainer. Våga känna efter och våga ändra i planen.
