Världens största terränglopp kallas det. På den finaste av fina öar Stockholm stoltserar med går det av stapeln. Under helgen springer ungefär 30 000 glada terränglöpare loppet. Det är en del i en svensk klassiker. Det har arrangerats i över 50 år. Det är Lidingöloppet! Här är min upplevelse av världens största terränglopp.
För det första, kan man kalla det terränglopp när största delen av loppet går på grus & skogsväg? Det kanske man kan? Vi bestämmer att man kan det med viss tvekan. Jag är sedan länge anmäld till Lidingöloppet, det är ett av säsongens stora mål. Det är också första gången jag står på startlinjen för att springa de 30km på ön.
Jag startar i startgrupp 1C, strax bakom de riktigt snabba killarna och tjejerna. Starten går och folkmassor sätts i rörelse på det stora startfältet, det går fort i början när fältet är brett. Det är ganska mjukt, fuktigt och aningen kladdigt underlag. Det regnade MYCKET dagen innan. Jag kan bara tänka mig hur lerigt underlaget kommer vara för de som startar i de bakre startleden, tur att man är långt fram. Ganska snart smalnar det av och det blir trångt. Såpas trångt att det under en period går långsamt och det är svårt att ta sig förbi. Jag har i efterhand sett att jag låg på ungefär plats 1050 efter 1km. Inte helt önskvärt.
Men allt efter att jag tar mig fram genom fältet blir det glesare med löpare. Efter 7-8km kan jag löpa i min egen takt utan att behöva ta hänsyn till andras tempo. Efter 10 km har jag plockat en del placeringar och ligger på plats 477. Ungefär 500 löpare är passerade och fler ska det bli tänker jag. Som alla rutinerade Lidingöloppet-löpare har berättat för mig är banan ganska lätt första 15km. De kommande 5 kilometrarna fram till 20km är mer utmanande. Det är småkuperat mest hela tiden, rytmen störs och man springer i ett ojämnt tempo. Men va fan, jag har ju ändå kommit för att springa världens största terränglopp, jag gillar när bansträckningen är utmanande! Mellan kilometer 15 och 20 tar jag fler placeringar och ligger efter 20 km på plats 315.
En löpare med lätta steg glider upp jämsides och förbi mig. Jag blir förvånad, det är typ första personen som springer förbi mig idag sedan fältet blev mer utspritt. Jag skickar med honom några uppmuntrande ord om hans fart och önskar honom lycka till! Han svarar, varför tar du inte rygg och hänger på? Sagt och gjort. Det är lika bra tänker jag och fäster blicken på hans ryggtavla, spänner fast säkerhetsbältet, töjer på steget och bestämmer mig, vi ska hålla ihop ända in i mål.
Det blir en ryckig historia. Han är snabb som en snöboll i utförslöpningen med sina långa ben, jag har svårt att hänga med. Men när det vänder uppför igen trippar jag på lätta ben ikapp igen. Så håller vi på, han får en liten lucka när det går nedför och jag plockar in det när det är lite tyngre löpning. Abborrbacken inleder vi försiktig, vi blir till och med omsprungna av två-tre löpare i början. Tålamod tänker jag, tålamod. Det lönar sig. När vi når toppen av den förvånansvärt korta och inte så jobbiga abborrbacken har vi sprungit förbi de löpare som var snabbare än oss i början av backen och ytterligare några löpare. Jag är trött men stark, benen värker men vill inte slå av på takten. Tydligen springer vi sedan av bara farten uppför Karin-backen som många anser vara minst lika jobbig som abborrbacken, helt ärligt så visste jag inte efter loppet vilken backe folk menade när de pratade om den jobbiga Karin-backen. I mitt huvud var det ganska flack löpning efter abborrbacken och in i mål, men tydligen inte. All träning i skog och terräng uppför och nedför gör en tydligen luttrad jämfört med de som springer elljusspår.
Vi närmar oss mål jag och den andra löparen. Det är ungefär 2 km kvar, vi springer på en lång raksträcka med lätt lutning uppför. Han lägger i en växel till, den här gången kan jag inte följa honom. Jag släpper en liten lucka, en lucka som växer en aning. Men när vi närmar oss mål och gräsfältet man springer i mål på håller jag farten bättre och det blir tillslut bara 10 sekunder oss emellan till hans fördel. Jag lyckades, jag höll hans rygg ända in i mål, nästan. Klockan stannar på 2:08:28 och placeringen blir 235 i herrklassen. Mitt första Lidingölopp är avslutat, endorfiner upp till öronen, stumma ben och lätt illamående är känslan i målområdet. Jag är glad, nöjd och redan sugen på att springa SUB 2h nästa år. Vi ses då!
