Sandsjöbacka Trail är över för den här gången. Många är vi som har kämpat oss uppför den nya målrakan, upp till skansen Kronan. Och lika många är vi som har njutit av fantastisk löpning i lika fantastisk natur.  Några har gjort en tuff traildebut och förhoppningsvis fått mersmak för att springa i skogen, medan andra har varit olyckliga och tvingats till en trist DNF. Några har sprungit för att komma på pallen, andra har tagit det lugnare tillsammans med goda vänner.

Tre dagars fest

Själv har jag gjort min andra Ultratrippel, efter fjolårets debut. Ultratrippeln innebär tre lopp på lika många dagar. Startplatserna varierar, men målgången sker uppe på Skansen Kronan på varje lopp. Fördelen med att springa tre lopp är att man får träffa tre gånger så många trevliga löpare. Vänner från tidigare lopp. Vänner som man bara känner via en profilbild på Facebook och Instagram, men som visar sig finnas i verkligheten. Och nya bekantskaper som man aldrig sett tidigare men som med stor sannolikhet kommer att dyka upp som vänner i ens flöde på sociala medier eller i verkliga livet. I år hade jag dessutom inga tidsambitioner med loppet utan såg det som en social långrunda. Utöver att ta mig runt inom tidsramen var avsikten att försöka träffa så många vänner som möjligt och ha några trevliga dagar i skogen.

 

Det som är så fantastiskt med just trail- och ultralöpning är gemenskapen. ALLA är vänner. Det är inga vassa armbågar eller onda blickar. Det är ingen hets om att komma först ur startblocket för att hitta det bästa spåret. Det är inga tricks eller tjuvknep för att få ett bättre utgångsläge. Alla hjälps åt, alla pushar varandra och stöttar när det går tungt. Och alla gratulerar varandras framgångar, oavsett om det handlar om en pallplats i loppet eller en personlig seger bara att ta sig i mål.

 

Förväntan

Redan på fredag kväll låg en förväntansfull stämning i luften. Det var nästan så att man kunde ta på den. Runt mig såg jag gamla löparvänner krama om varandra, glada att återses för ännu ett äventyr med löparskorna på.  Andra plockade lite nervöst med sin utrustning för att få tiden fram till start att gå lite fortare. Några satt helt avslappnade och småpratade, kolugna inför vad som väntade. Alla har vi våra olika metoder att ladda inför lopp. En sak har vi dock gemensamt - vi älskar att springa, och helst i naturen. Festen var redo att börja!

 

 

För fest är just vad denna helgen handlar om för oss som älskar trail. Att få springa på slingrande stigar med förrädiska rötter och stenar som tvingar löparen att fokusera på varje fotsteg. Att passera genom bokskog med höstens fallna löv samlade på marken och spegelblanka sjöar vid sidan om stigen. Att njuta av dofterna i den trolska granskogen när man trippar fram på mjuka, barrtäckta stigar, flankerade av mossklädda stenar. Att uppleva en magisk gryning i dimman på drumlinen, eller den lika magiska starten med tända marschaller i mörkret vid Tjolöholms slott.

Proffsiga funktionärer

Förutom de vackra miljöerna vi får springa i så har Sandsjöbacka Trail ett otroligt proffsigt arrangemang. Depåer som dignar av gottigheter. Apelsiner, bananer, kladdkaka, kex, chips, saltgurka, Snickers, smågodis, bullar, pannkakor, chokladbollar, buljong, soppa, cola, kaffe, blåbärssoppa, vatten och sportdryck. Säkert mer därtill som jag inte kommer på. Och funktionärer med hjärtat på rätta stället. Uppmuntrande, hjälpsamma, glada,  positiva och peppande. Funktionärer som kan betyda vändningen för en löpare som är nere i en svacka. En löpare som sedan lämnar depån med förnyade krafter tack vare servicen vid stationen.

 

 

Det finns ett fåtal lopp som lyckas hitta det där lilla extra hos sin funktionärsstab. Utöver Sandsjöbacka Trail har jag bara upplevt det på BUS (https://swedenrunners.se/bus/) och HallandsUltra (läs mer om det här ). Ni vet där de möter upp i förväg och undrar hur man mår, eller om man behöver något särskilt. Om de ska hjälpa till att fylla på vätska eller ställa fram en stol för någon att vila sig på en stund. Eller där man blir mottagen med en high five vid varje varvning. De små gesterna som kostar så lite men betyder så enormt mycket.

Hala klippor

Årets banor på Sandsjöbacka Trail bjöd på torrt, fint underlag de två första dagarna i stark kontrast till förra årets lervälling. Ja, förutom Mölndalsravinen då, där SKA det ju vara lerigt och var så även i år. Utmaningen i år bestod istället av förrädiskt hala klippor, särskilt på morgonen när nattens kyla klamrade sig fast i marken.  Några vänner halkade och gjorde sig illa, men kunde ändå fullfölja sina tripplar. Mats med en bruten arm (!) och Tommy med en rejäl bula och sprucken läpp efter närkontakt med marken. På söndagen kom det sedan en hel del regn vilket gjorde banan lerig och hal, klassiskt sydsvenskt vinterunderlag.

 

 

Själv råkade jag inte ut för några större blessyrer under själva löpningen, bortsett från några blåsor på fötterna. Däremot spelade tröttheten pga sömnbrist mig ett spratt på vägen hem. Jag slumrade till på tåget och vaknade upp just när vi rullade in på stationen i Kungsbacka där jag skulle av. Självklart fick jag bråttom att ta mig av med mina väskor. När tåget har kört iväg och jag tar fram mobilen för att se åt vilket håll min bil står parkerad säger kartappen att det tar 3h och 20min att gå till bilen!!! Då ser jag att det står Kållered på stationsskyltarna och inte Kungsbacka. F-N! Men det var bara att skratta åt eländet och invänta nästa tåg en halvtimme senare.

 

 

 

Tack för i år Sandsjöbacka Trail, det har varit en fantastisk helg. Direkt efter loppet svamlade jag visst något om att två tripplar får räcka, och att jag nu ska hitta en ny utmaning. Men vid närmare eftertanke så är detta en fest man ogärna missar. Så vi ses kanske nästa år igen...

Vill ni läsa mer om Sandsjöbacka Trail gör ni det här http://sandsjobackatrail.se/

/Mikael