Race rapport Backyard Ultra Sydkusten

Hur sammanfattar man en helt otroligt fantastisk helg på BUS med en kort rapport? Svaret är att det gör man inte. Det finns alldeles för många händelser, intryck, möten och upplevelser att berätta om som inte går att komprimera ner i en kort text. Så om ni gillar långa romaner – håll till godo!

 

Golden ticket i potten

 

Min Backyard Ultradebut på BUS förra året slutade i en för mig överraskande tredjeplats efter 26 timmars löpning. Inför återkomsten till Trelleborg och BUS 2019 så visste jag lite mer om vad ett Backyard Ultra handlar om och vilka hinder man kan möta på vägen. Med den förutsättningen och med tanke på det otroligt starka startfältet var det med blandade känslor som jag kom till start. Jag hade jag en klar bild över min kapacitet, men hur långt skulle det räcka? Med en Golden Ticket till Big Dog Backyard Ultra i Tennesse i potten så visste jag att det skulle mycket till för att de bättre löparna skulle kliva av.

 

Marcus och Petra, två stora glädjespridare som anordnar BUS.

 

Alla som har sprungit ett Backyard Ultra vet att mycket kan hända utmed vägen. Ben, knän och höfter kan protestera efter några timmar. Magen kan kollapsa, dels pga att man äter fel mat, men också om man äter för lite eller för mycket mat. Man kan tröttna mentalt och falla in i en tristess, då är det kämpigt att motivera sig för ett nytt varv. Detta är extra jobbigt för många under nattimmarna. Så förhoppningen var naturligtvis en ny pallplats, samtidigt som man måste vara ödmjuk inför uppgiften och acceptera att loppet faktiskt kan ta slut för egen del 20 timmar tidigare.

 

Förberedelser och mingel

 

Efter en tidig nerresa tillsammans med min vapendragare Malin, sammanstrålning med Anders och uppsättning av tält, blev det sedan tid för lite mingel med gamla bekanta löpare. Både vänner från verkliga livet, men också en hel del löpare man bara känner som profilbilder på sociala medier. Därpå följde lite information och regler om loppet från de fantastiska eldsjälarna och energiknippena Marcus och Petra innan det var dags för den första starten.

 

Mina tältkamrater Malin och Anders gör sig klara för start av ett nytt varv.

 

Som jag berättade i mitt förra inlägg (https://trailrunningsweden.se/2019/06/27/12-tips-till-backyard-ultra/) så är Backyard Ultra ett ”Last one standing”-lopp där man springer en varvbana på 6,7km med ny start varje timme. Så länge du kommer i mål inom en timme har du rätt att gå ut på nästa varv och så håller det på tills endast en löpare återstår.

Varv 1-6

 

De första varven sprang jag och småpratade med Malin, Anders och de löpare som råkade befinna sig runt omkring oss. Med drygt 200 startande så blev det ganska trångt i början och många gåpartier så de första varven gick ganska långsamt. Men inte mig emot, med långsamma varv håller man också ner energiförbrukningen. Inne i depån mellan varven var det lika trångt när alla löpare ville ta del av det generösa mat-/fikabordet med falukorvsmackor, ostmackor, chokladbollar, chips, bananer, godis, RÅ-juicer, saft, kaffe, cola och allt annat gott som bjöds.

 

Några varv in på loppet kom jag i samspråk med en trevlig tjej med norrländsk dialekt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och kom in på ämnet Instagram. Det visade sig såklart att vi båda följde varandra och att löparen på andra sidan om mig också var en Instakompis. Detta var mina första möten med Kristina (@run_like_a_lady) och Malin (@esperson), och lite senare skulle det visa sig att just det här varvet var starten på två riktigt häftiga upplevelser.

 

Kommande varv sprang jag till och från med båda dessa grymma löpare. Jag försökte också springa och prata med så många andra bekanta och icke bekanta löpare som möjligt. Genom att hela tiden springa ihop med andra försvinner kilometerna snabbt och man glömmer nästan att bli trött.  Varje varv avslutades sedan med high fives med de outtröttliga, sprudlande, energigivande funktionärerna och ett besök i depån. Det gäller att få i sig energi VARJE varv, glömmer man äta finns risk för att det kommer en dipp några varv senare.

 

Varv 7-8

 

Malin (Esperson) hade inför det här loppet sprungit maraton som längst så jag och min tältkompis Malin lovade att göra allt vi kunde för att peppa, stötta och hjälpa henne klara av varv nummer 7 som är det varv där du passerar maradistansen och förvandlas till ultralöpare. Vi märkte dock att det började ta emot ganska tidigt på varvet och att tempot mattades, men med omväxlande gång/löpning kunde vi till slut ta oss i mål gemensamt och därmed utnämna Malin till ultralöpare. Väl i mål var hon nöjd och ville kliva av, men vi andra tyckte att hon skulle ut på ett varv till. Vi kom ju i mål med god marginal på det sjunde varvet så det fanns definitivt ett varv till i hennes ben. Dessutom är ju 8 en väldigt vacker och estetisk siffra, jämt delbar med 2. Det är mycket roligare att sluta på en jämn och vacker åtta istället för en udda och kantig sjua.

 

Det var uppenbart att det blev en inre kamp i Malins huvud, men när starten till det 8:e varvet gick så stod hon i alla fall vid vår sida. Härligt!! Och detta varv gick precis lika bra som det sjunde så vår nya ultravän kunde lägga till ytterligare 6,7km till sitt distansrekord. Så jäkla bra gjort, och så underbart kul att få ha följt med på resan in i ultraland. Det är de här ögonblicken som gör ultralöpningen och Backyard Ultra så fantastiskt. Att få se löpare tänja på sina gränser och göra något som de själva inte trodde var möjligt.

 

 

Malin Espersson (mitten) efter avslutat 8:e varv och nytt distansrekord.

 

Varv 9-18

 

Fortsättningen på loppet handlade om att se till att nästa Malin kunde slå nytt distansrekord. Målsättningen var 15 varv för att komma upp på jämna 100km. Tyvärr var jag tvungen att ta ett snabbare 10:e varv än våra tidigare, då jag ville ha extra tid för att plåstra om några blåsor och byta strumpor i depån. Malin kom i mål sent det varvet och hade inte kraft och motivation att gå ut på det 11:e så det blev trist nog inget nytt distansrekord den här gången. Fasen också!

 

Från och med nu och många timmar framåt kom jag att springa ihop med Kristina på en galen resa mot en brutal jakt på hennes tidigare distansrekord. Efter att ha sprungit 3 mil som längst inför loppet ville hon testa om hon skulle kunna springa ett maraton. Rekordet var redan dubblat efter de 10 varven vi hade lagt bakom oss, men det var ändå bara början. Ytterligare 8 (!) varv senare med mycket skratt och glädje och med många och långa diskussioner om löpning, jobb, familjerna, barn, livets orättvisor med sjukdomar hos nära anhöriga osv så gick vi i mål på varv 18 efter 12 mils löpning. 12 MIL. SÅ JÄKLA GRYMT! Hur är det ens möjligt att 4-dubbla sitt rekord under ett och samma lopp?? Galet är bara förnamnet. Och vilken otrolig förmån att ha fått följa med och vara delaktig på resan.

 

Kristina efter avslutat 18:e varv och nytt distansrekord med hästlängder.

 

Varv 19-25

 

På varv 19 gick jag för första gången i loppet ut på egen hand och med fokus flyttat till mitt eget lopp. Från och med nu var det jag mot resten av startfältet och jag gick in i min mentala bubbla. Även om jag sprang och småpratade med flera av de andra löparna så skulle jag inte anpassa min fart efter någon annan utan helt gå på min egen känsla. Om det var det bristen på sällskap eller bristen på tillräcklig sömn under veckan vet jag inte men nu kom jag in i min första och enda dipp under hela loppet. Jag blev jättetrött. Sömnig. Gick nästan och somnade i farten och fick slå mig själv i ansiktet flera gånger för att vakna till och röra mig framåt. Under två varv hade jag de här besvären, men efter kaffe och en tvåminuters mikrosömn i depån piggnade jag till och var sedan relativt pigg resten av loppet.

 

Som sagts tidigare så var det ett starkt startfält i år, och när vi gick ut på det 25:e varvet och hade passerat 100 miles var vi fortfarande 12 löpare kvar på banan. Förra året var vi 3 så konkurrensen i år var brutal. När jag kom fram till kustremsan på det 25:e varvet fick jag syn på en trött, gående Niclas framför mig. Jag gick upp bredvid honom och frågade vad som var fel och han mådde INTE bra. Pratade om att lägga ner, svika, skita i allt och sluta loppet efter det här varvet. I helvete heller tänkte jag och sa till honom att är det någon som ska vara med in i det sista så är det du. Vi ska in på topp 3 både du och jag, något annat finns inte.

 

Varv 26-30

 

Dippen berodde på energibrist så jag sa till honom att trycka i sig potatismos och köttbullar det första han kom in för varvning vilket han också gjorde. Detta tycktes hjälpa för det var en ny Niclas som kom till start på det 26:e varvet. GÖTT! Ordningen återställd. Det är så fruktansvärt jobbigt att se en god vän i en djup svacka, man vill bara slänga upp honom på ryggen och bära resten av vägen. Men jag tror inte tävlingsledningen hade godkänt det.

 

Kommande varv kände jag mig så fruktansvärt stark. Jag fick i mig bra energi och kunde springa obehindrat i samma tempo hela tiden. Benen kändes helt opåverkade och jag visste att om inget akut inträffar så kommer detta att gå vägen till topp 3. Den känslan alltså, efter 25-30 varv. Jag kände mig oövervinnerlig och sprang med ett leende på läpparna hela tiden. Nu hade vi också fått sällskap utmed banan av Kristina och hennes sambo som hade bokat en extra hotellnatt i Trelleborg för att kunna heja fram oss löpare som var kvar. Herrejösses vilken energiboost att mötas av dem varv efter varv. Dels efter knappt 3 kilometer och sedan vid målet dit de flyttade sig när vi hade passerat!! Tillsammans med Falkenbergsgänget med Lagerbladarna, David och Thomas i spetsen, Jimmy och Anna Schön, Helene Freij med familj, Rickard Löfberg med sitt ständiga servande med vatten och många många fler så fick vi så mycket energi och kärlek utmed banan att det gick bara inte att sluta springa. För att inte tala om Petras, Marcus, Marias och övriga funktionärers outtröttliga glädjespridande.

 

 

Många high fives utmed banan ger mycket energi till oss löpare.

 

Topp 3

 

När vi så går ut på varv 31 är vi fem löpare kvar, men efter 100m hör vi speakern Petra ropa att två löpare valde att stanna kvar i starten så nu är vi endast tre kvar. YES! Topp 3 igen och jag fick även med mig Niclas hit. Med oss fick vi också Per Skallefell som tidigare i år hade vunnit Trosa Backyard Ultra. Men omedelbart efter detta varv valde också Per att kliva av som bronsmedaljör efter en otroligt ödmjuk gest där han sa till oss andra att vi är så mycket starkare än honom så han kan lika gärna kliva av. Personligen tycker jag att Per har fått alldeles för lite uppmärksamhet för sin tredjeplats efter min och Niclas kommande batalj.

 

Ut på varv 32 var det alltså bara jag och min goda vän Niclas Gällentoft kvar. Återigen var det med blandade känslor. Att få stå mot sin vän i finalen är ju helt fantastiskt, som en saga. MEN samtidigt visste jag att hans dröm om Big Dog Backyard var så ofantligt mycket större än min dröm om just det loppet, så redan efter 100m hade jag bestämt mig för att kliva av och låta honom ta hem segern och den välförtjänta biljetten till Tennessee. Trots att jag fortfarande kände mig omänskligt pigg och visste att jag hade åtminstone 10-15 varv kvar i benen så kunde jag inte göra på något annat sätt. Beslutet var taget och det kändes helt rätt.

 

Hålla liv i spänningen

 

Dock ville jag hålla honom på halster en stund så vi körde varv 32, 33 och 34 utan att jag sa något. Det blev desto mer pikar och skojande med glimten i ögat. Pauserna i depån blev rena underhållningen med en massa skratt, gliringar och munhuggning. Det hade varit kul att fortsätta några varv till på samma sätt men jag insåg att om vi ska köra till varv 36/37 som planen först var så kommer det att bli mörkt och det var bättre att avsluta loppet i dagsljus.

 

 

Ett av få tillfällen utan munhuggning och gliringar.

 

Så på 35:e varvet när vi hade startat och kommit ur synhåll från funktionärerna stannade jag Niclas och berättade att jag kliver av. Han blev helt överrumplad och chockad och trodde att jag skojade. Efter några kramar och en hel del tårar i ögonvrån hos oss båda fortsatte han chockad vidare medan jag gick tillbaka till starten och förklarade vad som hänt. Det blev samma chock där med kramar, tårar och överrumplade funktionärer. Allt hände så plötsligt och ingen förstod något. Själv kändes det dock väldigt bra att kunna vara med och regissera slutet av loppet.

 

Det var en fantastisk känsla att ta emot Niclas i målet med en björnkram. Fortfarande var känslan att JA, det var rätt beslut! Jag skulle gärna ta emot hyllningarna och förstapriset, men jag kunde inte förmå mig att försöka ta biljetten till Big Dog framför näsan på honom. Efter prisutdelning, nedmontering av tält, dusch och omklädning satte vi oss i bilen mot Varberg. Jag tror att jag var vaken ungefär en minut, sedan minns jag inget förrän vi var framme vid min bil ett par timmar senare.

 

Det var en härlig känsla att få dela prispallen med min goda vän.

 

Dagen efter

 

När jag sedan vaknade dagen efter förstod jag att det jag och Niclas hade gjort under söndagen var något som hade påverkat många runtomkring oss. Min telefon blinkade konstant med FB- och Instanotiser, SMS, Messenger osv och jag har aldrig varit med om en liknande storm av hyllningar, värme och kärlek från så många kända och okända personer. Jag vann inte loppet. Jag vann inte någon Golden Ticket. Men jag vann tonvis med kärlek och omtanke. Så mycket bättre! TACK, TACK och åter TACK!!!

4 svar till “Race rapport Backyard Ultra Sydkusten”

  1. Claes skriver:

    Så fint skrivet från en fantastisk människa och inspiratör. Fortsätt springa för alltid.😊👍
    Claes

  2. Karin Lagerblad skriver:

    Tack Mikael, för en fin och inspirerande racereport! Den visar på hur löpningen bidrar till ett rikare liv med kamratskap, glädje, upplevelser, möjlighet att testa sina gränser och att möta sig själv. Du är en fantastisk kämpe som delar med dig av styrka och värme till medlöpare. Grattis till en fantastisk prestation. Du är en enastående löpare med stort hjärta!

    • Mikael Antonsson skriver:

      Tack för de fina orden Karin, vad roligt att du gillade den. Det är ganska häftigt att man kan få ut så mycket för egen del av att hjälpa andra. Och jag tycker det genomsyrar hela ultravärlden, viljan att hjälpa varandra. Sedan stämmer din beskrivning in väldigt bra på dig själv. Du är en fantastisk duktig löpare, en riktig kämpe och en sann glädjespridare. Alltid lika glad och positiv med ett stort leende på läpparna. Jag är glad och tacksam som har fått lära känna både dig och Stefan och hoppas vi kommer att ses på något lopp eller event framöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Trail- och ultralöpare från Varberg, med fokus på upplevelselöpning. Springer för att må bra hellre än att jaga tider, men kryddar träningen med några väl utvalda traillopp varje år.

Född: 1973

Kontakt: [email protected]

Mål: Ingenting är omöjligt

Motto: Att hålla träningen på en nivå som gör att jag orkar springa långt också om 20 år

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön20oktalldayalldayFeaturedIcebug Backyard Trail0,4 km, 3 km, 8 km, 16 kmLandskap:GöteborgAnmälan

lör26okt18:0020:00FeaturedNight Trail Run5 km, 10 km, 30 kmLandskap:Stockholm

lör02novalldayalldayFeaturedKullamannen Trail12 km, 22 km, 44 kmLandskap:Skåne

sön15maralldayFeaturedÅhus TrailRun5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Skåne

sön15mar07:0015:00FeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27junalldayalldayFeaturedBocksten TrailRun5 km, 12 km, 23 km, 46 kmLandskap:Halland

lör22aug04:0019:00FeaturedIdre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

Senaste blogginläggen

  • Löpargrupper i Göteborg del 3 - Forest Femmes Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Drygt 2 veckor efter op. Fysparet
    Läs mer
  • Broken. Madelene Jansson
    Läs mer
  • Vardag Anna Carlsson
    Läs mer
  • En fullträff i Åre Bröderna Backa
    Läs mer
  • Marviksdrömmen Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Marviksdrömmen Bo Johansson
    Läs mer
  • Höstlöpning utan hosta Linda Doktar
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löparresor med Trailrunning Sweden

Våra löparresor och träningsläger är speciellt skapade för traillöpare. Resornas fokus ligger på upplevelser och att upptäcka ny vacker natur, äventyrslöpning helt enkelt! Vi brukar säga att en träningsresa med Trailrunning Sweden är till för dig som är nyfiken, som vågar utmana dig själv och som tror att livet bara kommer en gång.Våra löparresor passar traillöpare på olika nivåer. Genom att erbjuda olika längder och hastigheter på löppassen, får både elitmotionären och den som mixar jogg med promenad sitt lystmäte. Alla får träning! För att få ut det bästa av resan är det dock bra om du orkar jogga ca 10 km.

uswe sandstone camp

Idre Fjällmaraton
buss & boende

previous arrow
next arrow
Slider

Trailrunning Sweden Store

Trailrunning Sweden Store är webbutiken som är helt specialiserad på en enda målgrupp - människor som älskar löpning i skog och berg. I Trailrunning Sweden Store har vi grejerna som höjer din traillöpning till nya sköna nivåer. Här hittar du bara det som gäller trailrunning. Vi har sållat bort allt annat. Här kan du känna dig trygg med att du får hjälp och råd från personer som verkligen kan traillöpning.

Specialist

trailskor

Löparkläder

kittad för äventyr

Ryggsäckar

Utmana mörkret

Pannlampor

Traillöparens alla

tillbehör

previous arrow
next arrow
Slider
X
X