Ingen annan än Race Director Gary Cantrell, i ultrakretsar kallad Lazarus Lake, vet när starten ska gå. Det brukar vara någon gång mellan slutet av mars och början av april, men jag har redan läst inlägg på Instagram om att löpare har börjat anlända till Frozen Head State Park i Tennesse. Det kan betyda att starten sker rätt snart. Löparna, den lilla utvalda skara på 40 personer som listat ut hur ansökan går till och som har klarat urvalskriterierna som ingen utomstående vet något om, kommer att invänta ljudet från snäckan som Gary blåser i. Då vet de att starten går om en timme. De gör sig redo, kollar utrustningen en sista gång och samlas vid den gula vägbommen. När Gary tänker sin cigarett går starten.

Är Barkley Marathons världens tuffaste lopp? Gary lägger en ny bana varje år, en loop som ska springas 5 varv, varannat medsols och varannat motsols. Löparna har totalt 60 h på sig, varje loop är ca 20 miles men ofta längre och får ta högst 12 h. Under varje loop ska löparna hitta ett antal check points där böcker är gömda, ur boken drar de ut sidan med samma nummer som sitt startnummer. När de kommer in för varvning kontrollerar Gary sidorna innan de får en ny nummerlapp och kan ge sig ut på nästa varv. Klarar man alla fem varv har man klättrat ungefär 16 500 höjdmeter. Genom åren har endast 15 löpare lyckats genomföra loppet, ännu ingen kvinna.

Men det kan bli ändring på det nu. I år startar två mycket starka svenska ultratraillöpare, Johanna Bygdell och Anna Carlsson. Jag kollade lite med Anna om hur det kändes nu inför det stora äventyret. Hon har haft en startplats de senaste två åren men varit förhindrad att resa på grund av pandemin, men nu kommer hon att stå där vid bommen redo för start.

Anna, hur känns det för dig nu när avresan närmar sig och du ska packa utrustning för några dygn i Frozen Head State Park?
– Det känns lite overkligt. Detta blir ju "tredje gången gillt" och jag har nog fortfarande inte förstått att det verkligen blir av den här gången, det fattar jag nog inte förrän väl ute på banan. Känslan är väldigt annorlunda än inför ett vanligt lopp – jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig och ser det inte alls som en tävling utan som ett äventyr och ett möte med banan.

Har den känslan påverkat dig i din träning, har du tränat på ett annat sätt inför det här loppet än andra "vanliga" ultratraillopp?
– Ja och nej. Träningen har varit ungefär likadan som den brukar vintertid, d v s med fokus på tid ute framför tempo och kvalitet. En anpassning till vädret helt enkelt. Sedan har jag försökt få in lite mer höjdmeter. Egentligen brukar jag inte vilja tävla så här tidigt på året, då löpformen normalt sett är rätt kass (så även i år). Men jag hoppas och tror att det inte är lika avgörande på en sån här brötig bana och att jag istället kan dra fördel av den råstyrka som snöpuls ger.

Här är det ju verkligen svår terräng, mycket hiking up och ner och mindre löpning gissar jag efter vad jag sett i filmerna. Har du också sett filmer och läst race reports från Barkely? Hur mycket vill du veta om vad som väntar, vill du veta massor och vara förberedd på allt som kan hända eller vill du mer ta problemen när de uppstår?
– Jag har sett en del filmer och klipp och läst mig till en del. Jag tror inte att jag är förberedd på allt som kan hända men jag åtminstone förberedd på att allt kan hända.

Ja, det är nog en klok inställning. Allt kan hända. I Barkley ingår ju en hel del orientering, har du sprungit andra lopp där du navigerat själv?
– Nej. Jag har varit ute mycket själv på fjället, men jag är absolut ingen orienterare. Min strategi inför loppet är att ta rygg på en veteran (någon som sprungit loppet tidigare), åtminstone första varvet för att få en "introduktion" till banan. Jag tror att Barkley handlar mycket om att lära.

Du har talat öppet om din prestationsångest vid tidigare lopp. Hur känner du inför Barkley, jag tänker att detta förmodligen mer är en kamp mot naturen, vädret och de egna eventuella svårigheterna än en kamp mot övriga löpare? Kan du känna dig mer avslappnad i detta sammanhang?
– Japp. Detta är ett äventyr som jag känner mig privilgerad att vara med om. Sen inbillar jag mig att det kommer att vara väldigt familiärt med så få löpare och jag gillar ju "hilly-billy-stuket". Men självklart är jag nervös! För att vara långsammast, för att gå vilse i skogen och över att kroppen inte har jobbat med mig de senaste månaderna.

Ja det förstår jag, det finns massor att oroa sig över men förmodligen lugnar den känslan ner sig när du väl startar loppet. Vad får det att pirra lite extra i magen av förväntan, vad ser du fram emot allra mest?
– Bubblan och att ha en enda sak att fokusera på. Jag skulle vilja transportera mig 5–6 timmar in i loppet men jag ser så klart fram emot hela paketet!

När det känns besvärligt och kroppen gör ont, vad tänker du då? Hur jobbar du mentalt under tiden du springer?
– Ofta tenderar jag att tycka lite synd om mig själv när jag är trött och benen sprattlar lite som de vill. Jag brukar försöka påminna mig själv om att detta är helt självvalt och att det finns en massa tråkigare saker jag skulle kunna göra just nu. Sen vet jag att det går upp och ner och att det inte är hela världen att det känns tungt en stund. Jag brukar även lyfta blicken ibland och försöka ta in naturen. Men ibland sänker jag bara blicken och upprepar för mig själv att jag är en ardenner...

Vilken stark bild att ha som mantra! En ardenner som strävar på i oändlighet. Har du och Johanna talat om att springa tillsammans och hjälpas åt?
– Det är förhoppningen att vi ska kunna hjälpas åt så långt som möjligt! Sen är jag som sagt väldigt tveksam på formen så det kan mycket väl vara så att hon går för fort för mig!

Lycka till Anna och Johanna! Jag hoppas att ni kommer att få glädje och styrka av varandra och jag önskar er stort lycka till. Vi här hemma kommer att följa varje uppdatering och heja på er så mycket vi kan.

Är du intresserad av att veta mer om Barkley Marathons kan du se de två dokumentärerna "Barkley Marathons – The Race That Eats Its Young" och den lite nyare "Where Dreams Go To Die" om Gary Robbins två försök på Barkley Marathons.

Jag har som många andra följt Barkely Marathons tidigare år, läst uppdateringar på nätet under loppen och så klart sett filmerna. Lyssnat på poddar där den hittills ende svenske deltagaren, ultralöparen Johan Steene, berättar om sina två försök i Barkley. Och tänk, på Kullamannen Trail för några år sedan fick jag intervjua Gary för tidningen Spring, vilken ära! Gary är en ödmjuk och fin man, med det gråa håret uppsatt i en knut i nacken och med glimten i ögat berättade han om sitt liv och om loppen han startat. Intervjun finns på min blogg.

Text: Gunilla Kidmark