Barkley Marathons närmar sig. Ingen mer än upphovsmannen Gary Cantrell vet exakt när men jag har sett att löpare lagt ut inlägg från den gula bommen vid starten i Frozen Head State Park i Tennesse. Barkley Marathons är kanske världens tuffaste ultratraillopp. 15 löpare har gått i mål, ännu ingen kvinna. Det kan dock ändra sig i år då vi har två duktiga ultratraillöpare från Sverige som deltar, Johanna Bygdell och Anna Carlsson. Jag kollade läget med Anna inför avresan till USA i en artikel här på Trailrunning Sweden. Och HÄR kan du läsa en intervju med självaste Gary Cantrell från när jag träffade honom på Kullamannen Trail 2019 och skrev en artikel till tidningen Spring.

Gary Cantrell, även kallad Lazarus Lake, är en välkänd profil inom ultralöpning. Legend skulle man kunna kalla honom. Inspiratör och författare. Kanske har du hört talas om Barkley Marathons, ett av de tuffaste 100-milesloppen i världen? Eller har du provat ett Backyard Ultra-lopp? Gary Cantrell är upphovsmannen bakom dessa och flera andra ultralopp.

"You can´t accomplish anything without the possibility of failure", säger Gary. Han halvsitter avslappnat i sin säng på hotellrummet i Mölle. Den karaktärisktiska röda mössan ligger bredvid honom och det ljusgråa, tunna håret sitter i en liten knut i nacken. Han har tagit av sig skorna, väldämpade ultraskor, för att vila fötterna. Sedan starten på 100 milesloppet i Båstad i morse har han varit ute och hejat på löpare längs banan. Ingen ska bryta på min station sa han till löparna i morse i sitt peptalk. Och bredvid honom på hotellrummets enda stol sitter jag. Jag har fått chansen att träffa en man jag beundrar och blivit inspirerad av, en person som jag inte blir riktigt blivit klok på. Jag har hört poddar där han och hans lopp beskrivs, jag har läst artiklar om honom och sett filmerna om Barkley Marathons. Det känns nästan overkligt att få träffa honom och att dessutom kunna sitta ensam och prata i lugn och ro. Lite magiskt faktiskt. Det som fascinerar mig mest är kombinationen av lugn vänlighet och förmågan att skapa det svåraste och obarmhärtigaste 100 milesloppet i världen. Det som får starka löpare att gråtande ge upp.

Fredag 1 november 2019, start för Kullamannen 100 Miles och Sprint 100 km i Båstad. En småkylig men soldisig morgon, löparna samlas i spänning och förväntan, alla vet att ungefär 70% kommer att bryta loppet men just nu tror och hoppas var och en att de tillhör den skaran som ska klara sig hela vägen till mål. Riddaren till häst visar vägen och efter den pampiga öppningsmusiken är löparna iväg. Jag spanar efter Gary och ser den röda mössan i vimlet. Det gråa skägget täcker hela munnen men jag hör på avstånd hans lugna och småskrattande röst. Ögonen glittrar när han pratar med arrangörerna, detta är nog en miljö som han trivs och känner sig hemma i oavsett land, i starten bland ultralöpare en tidig morgon.

Gary började springa när han var 12 år, berättar han för mig. Han växte upp i en tävlingsinriktad familj där ingen lät barnen vinna för att de var barn, utan när barnen vann var det för att de var bättre. En dag följde Gary med sin pappa och hans arbetskamrater för att springa på löparbana, pappan ville springa en mile på 8 minuter. Den dagen sprang unge Gary ännu snabbare! Det var första gången han slog pappan i något och han förstod att löpning kunde vara hans sport. Gary var liten till växten och platsade inte i skolans fotbollslag men med träning kunde han vara med i friidrottslaget. Han nådde "minor success" men fann glädje i löpningen och fortsatte träna och tävla. Därefter fortsatte han med att arrangera lopp och det är inom det området Gary har nått mest framgång.

Våra hundramileslöpare har gjort en runda i Båstad och kommer tillbaka genom startbågen för att fortsätta längs kusten mot Torekov. De är glada och springer med spänstiga steg. Petter Restorp, fjolårets vinnare, leder men strax efter kommer Jaakoo Eskelinen från Finland, därefter resten av startfältet.

Jag har läst att Gary träffade sin fru Sandra när de studerade på universitetet. Men förutom ekonomi har Gary också jobbat med att bygga naturstensmurar. Där man noga lägger utvalda stenar som pusselbitar för att de ska passa ihop och stötta varandra. Likt Gary och Sandra tänker jag, hon måste ju också älska löpning? Iallafall springer två av deras tre barn ultralopp.

-Jo, jag har nog inspirerat dem, skrattar Gary gott. De har vuxit upp med löpning runt sig och ser ultralöpning som något normalt. "My son came home from school one day, I think he was in third grade, and he said "You know Daddy, I don´t think anyother´s dad even run a hundred miles!"

I löparsammanhang kallas han även Lazarus Lake, jag undrar var det namnet kommer ifrån. Något bibliskt? Nej, inte alls. Eftersom Gary älskar löpning var något av det bästa han visste som yngre när Sandra skjutsade honom långt, långt bort och släppte av honom. Därifrån fick han springa hem. (Hemlängtanspass, tänker jag, det gillar jag också! Vi är ändå lika.) Det kunde ta någon vecka för Gary att springa hem. (Inte så likt längre.) Vissa dagar var det långt mellan samhällena på landsbygden och då fick han springa länge, ibland var det bara kortare sträckor och då hade han mer tid på sig att vila. Ensamma kvällar i okända städer roade han sig med att läsa den lokala telefonkatalogen. Han fascinerades av att vissa efternamn bara fanns just där, att en familj bosatt sig i staden, stannat och förgrenat sig till en stor släkt. Ett namn han läste och som fastnade i minnet var Lazarus Lake. Det lät bra och när han många år senare skulle ha en privat mailadress och inte ville använda sitt riktiga namn kom han ihåg det fina namnet han läst i en telefonkatalog. Lazarus Lake fick det bli, Laz kort och gott.

Ultralöparna når dropbagen i Ängelholm vid 55 km och kämpar vidare. Några har valt att avbryta loppet, har man redan nu skadekänningar är det klokt att inte pressa kroppen vidare. De snabbaste löparna ligger flera timmar före de sista men än kan mycket hända. Det handlar om att inte ge upp, att hänga i och hålla ut. Har man gett för mycket av sin kraft för tidigt kan det straffa sig och de långsammare kan komma förbi. Just detta fenomen, att jämna ut skillnaderna mellan de snabba och de långsammare löparna har Gary funderat mycket på. Resultatet blev så småningom Big Dog Backyard Ultra. Loppet arrangerades på tomten bakom deras hus, därav namnet Backyard och Big är Garys älskade hund. Backyard-konceptet har tagits väl emot i Sverige och det har växt med flera arrangemang varje år. Backyard Ultra springs som varvslopp på 6,7 km, springer man 24 h blir det jämnt 100 miles. Alla löpare startar varje timme så länge de orkar och hinner tillbaka för ny start. Tävlingen pågår tills bara en löpare startar och fullföljer ett sista varv, den är vinnare och alla andra har DNF-at. Did Not Finish, för de har ju faktiskt inte sprungit hela loppet. Fast man kan också tänka att alla som på detta relativt skonsamma och sällskapliga sätt pressat sina gränser är vinnare. Du ska alltså springa smart och spara på kraften så att den räcker länge och vara tillräckligt stark i dina tankar så att du får motståndarna att tro att du är outtröttlig. En som är riktigt duktig på både löpningen och det mentala spelet i Backyard Ultra är vår svenske ultralöpare Johan Steene. 2018 satte han världsrekord just på Garys Big Dog's Backyard Ultra med 68 varv, nästan 46 mil. Johan startar också i Kullamannen 100 miles trots att han sprang VM i 24h en vecka tidigare.

Det svåra med backyardloppen, menar Gary, är att du inte vet hur långt du ska springa. Du kan inte förbereda dig på en viss distans eller att hålla på en viss tid. Allt beror på dina medtävlandes uthållighet. Det svåra är inte att springa 6,7 km på en timme. Det svåra är att ställa dig för start om och om igen utan att veta hur många varv du ska springa.
"There is nothing harder for an athlete to handle mentaly than uncertainty".

- Gör du något för att få dem att inte bryta, undrar jag. Pushar du dem?

-Jag brukar fråga dem en gång till om de verkligen ska sluta...och det vill de. Men när de väl har fått vila lite och samla ihop sig säger de att de ofta att de hade kunnat fortsätta lite till.

Tyvärr har Gary inte kunnat springa något backyardlopp själv, hans ben har tagit skada av all löpning tidigare i livet, men han vandrar mycket. Så mycket att han gick tvärs över USA förra sommaren. Gary berättar att han frågade sin läkare vid den årliga hälsokontrollen om han godkände Garys önskan att gå tvärs över USA. Det finns inget att godkänna för det är inte möjligt med din fysiska kondition, hade läkaren svarat.

"And I realised he was right. But I was able to do one day, so I just did one day 126 times", skrattar Gary. Med handen i Atlanten i Newport Rhode Island startade han sin vandring och efter 5100 km kunde han känna Stilla havet i Newport Oregon.

Var låg din styrka som ultralöpare? Var det den mentala eller den fysiska styrkan?

- Oh, jag var aldrig särskilt stark eller snabb som löpare. Om något var min styrka så var det den mentala delen, svarar Gary.

Och det kunde han väl inte visat tydligare än att som något äldre, hans ålder får jag inte veta, gå tvärs över USA.
I juni var Gary i Sverige och hälsade på under Älvdalen Backyard Ultra.

"I had a great time in Älvdalen. I was there during Midsummer which I learned all about while I was there. It was day all the time so I was up for a couple of days without sleep", säger Gary nöjt.

Sverige är långt fram inom utvecklingen av backyardlopp. Sweden Runners grundare Petra och Marcus Ekenstierna, som arrangerar Älvdalen Backyard Ultra och flera andra backyardlopp, har tillsammans med Gary utarbetat regler för hur ett backyard ska arrangeras. T ex får det inte finnas en övre tidsgräns där loppet slutar, varven ska ha den exakta längden 6706 meter och löparna får inte ta emot support på banan.

När ultralöparna kommer fram till Kullaberg väntar fyra varv på Dödens zon. Varje varv är drygt 22 km och 1000 höjdmeter. Löpningen längs kusten har varit platt och enkel men de 11 milen har såklart tröttat ut deras kroppar. Utmattade ben ska där ta sig fram i en otroligt teknisk, lerig och kuperad terräng i mörker, kyla och regn. Fyra gånger med varvning genom varma och inbjudande Grand Hotell Mölle. Äta, dricka och möjlighet att byta till torra kläder. Sedan ge sig ut igen. Eller så ringer man i den stora klockan och erkänner sig slagen av berget. Då får man vila och den fina Broken Arrow-tröjan av tävlingsledare Per.

Jag slås av likheten med Garys kanske mest kända lopp The Barkely Marathons i Frozen Head Park i Tennessee. Där mäter ett varv ungefär 20 miles men ofta längre och ska springas fem gånger med sammanlagt 18 000 höjdmeter. Tidsgränsen är 12 h per varv och 60 h totalt, något som bara 15 av över 800 deltagare har klarat av. Som om inte detta är tillräckligt svårt är vädret oförutsägbart och temperaturen kan växla mellan 0 och 26 grader under samma dag. Banan är omarkerad och löparna ska hitta rätt väg med karta. Gps och moderna hjälpmedel är förbjudna.
Gary berättar om böckerna som ligger gömda vid olika stationer längs banan. Löparna får en ny nummerlapp vid varje varv och ska dra ut sidor i böckerna med samma nummer som nummerlappen. Han skrattar så ögonen glittrar när han berättar att böckernas titlar passar till ett tema, olika för varje år. Löparna ska tänka "Oh what, he´s just fucking with us" när de hittar böckerna. Förra årets tema var "Nothing but love and puppies" och året då Gary Robbins nådde målet efter fem varv men tyvärr sex sekunder för sent var temat "Where dreams go to die". Gary kluckar. Att filmen om Gary Robbins fick samma namn passade ju ovanligt bra.

-Hur gör du banan? frågar jag. Går du själv ute i skogen och letar nya sträckningar? Nej, han har vistats så mycket i det här området så han kan alla berg, dalgångar och besvärlig växtlighet. Han tänker ut banan i huvudet men det är ett svårt arbete, säger han. Som ett pussel. En lek med löparna. Han måste tänka på hur löparna mår när de kommer till en viss plats, hur länge de har hållit på, vilken tid det är på dygnet och vad som händer i deras huvuden så långt in i loppet. Det ska vara på gränsen till omöjligt att klara loppet.

"I put together the course in my mind. And I try to keep it in that range where it´s possible...juuust barely. I´m rather proud of that. It would be easy to make a course that is way to hard for anyone to do, or a course that a lots of people could finish. But to try to have it right there on 1%...it´s a trick."

I Mölle kommer så småningom ultralöparna in i mål. Vinnaren Magnus Rabe sprang på 20 h 22 min, snabbaste dam Sofia Smedman på 23h 28min. Även Johan Steene går i mål. Den siste löparen som klarade av Sveriges tuffaste 100 mileslopp sprang på 35h 41 min och de som klarade loppet för tredje året fick Kullamannens glänsande guldring.

Gary har en lång väntelista till Barkley. Och det är inte lätt att ansöka om en plats, ansökningsförfarandet är omgärdat av mycket hemlighetsmakeri. Hur är det med Johan Steene då? Han har sprungit Barkley Marathons tre gånger och lyckats som mest med tre varv, det som kallas Fun Run. Ska han få en chans till? Gary förklarar att det är viktigt att löpare får möjlighet att starta flera gånger. Under de första försöken lär de sig vad terrängen kräver i förberedelser och hur de ska träna för att ha större möjlighet att gå i mål. Medan jag skriver detta läser jag att svenska ultralöparen Anna Carlsson, som för övrigt vann damklassen på Kullamannen 100 miles förra året, har fått en startplats till Barkley Marathons nästa år. Första svenska dam i världens tuffaste 100 mileslopp! Ingen kvinna har hittills klarat loppet, ska Anna bli den första? Men det är underlag för en helt annan artikel. (Tyvärr blev det ingen start vare sig 2020 eller 2021 för Anna men nu 2022 ska hon alltså starta! Tillsammans med Johanna Bygdell, det kommer att bli så spännande att följa.)

Numera arbetar Gary endast med att arrangera lopp, just nu sju lopp, och överskottet doneras till skollag och olika hjälporganisationer. Det som verkar driva honom är glädjen när han ser människors framsteg, när de vågar mer än de vågat tidigare och når prestationer de inte trott varit möjliga.

"As a race director you provide the opportunity to people to discover what´s in themselves. You have to get pass being afraid of failing, failure is necessary. You can´t succeed if you don´t fail."

Trösterika ord till de löpare som inte klarade hela 100miles loppet. Och på några dagar var alla startplatser till 2020 års Kullamannen Trail slut.

Redan tidigt i våras läste jag att Gary Cantrell skulle komma till Kullamannen. Genast kontaktade jag tävlingsledaren Per Sjögren och bad om att få träffa Gary. Jag var först i kön svarade han, och sedan dess hade jag längtat. Väl på plats i Mölle hänvisade Per mig till Rune Larsson som visade mig vägen till Garys hotell. Så det kom sig att jag under en mörk och blåsig kväll i lilla Mölle går och småpratar med vår egen ultralegendar Rune. Jag får hälsa på hans fantastiska fru Mary som var en av de allra första kvinnliga ultralöparna och tillsammans visar de mig till Garys rum. Ett kort ögonblick har jag dem framför mig och jag tar en bild. Om jag någonsin saknar träningsmotivation ska jag titta på den och tänka på den samlade ultraerfarenhet och löparglädje jag fick möta där i Garys hotellrum. Alla tre med ett starkt driv att utveckla ultralöpningen och göra den tillgänglig för fler. Med kärlek till löpningen och till nyfikenheten - hur långt kan människan springa? Hur långt kan jag springa?

Tack för det ögonblicket.