Äntligen dags för Hoka Torekov - Båstad på rätt årstid! Vi sprang den uppskjutna premiärupplagan i oktober 2021 och det var en underbar dag med start i dimma och målgång i varm sommarsol. Jag hade känt mig stark och lycklig under loppet efter en sommar och höst med massor av löpning.

Det luriga med att springa ett lyckat lopp igen är att man lätt jämför sig med sitt förra resultat och riskerar att få en sämre upplevelse och ett långsammare resultat. Vilket egentligen inte spelar någon roll för oss glada motionärer som bara springer för vår egen hälsa och lycka men den där viljan att ständigt bli lite bättre, lite uthålligare... ja den finns där i tanken ändå. Ett sätt för mig att hantera den där lilla oron är att träna helt som vanligt veckan innan ett lopp. Under veckan innan hade jag sprungit 50 km och tränat två rätt hårda crossfit-pass med PB i två olika styrkelyft så benen var inte superpigga vid start, men det gjorde mig lugn. Då förväntade jag mig inga superresultat utan kunde helt och hållet gå in för att njuta av banan, den fina naturen och alla andra löpare. Springa 21 km med lite trött kropp är jättebra träning för ultralopp så det kände jag mig bekväm med.

Loppet Hoka Torekov - Båstad startar i det lilla kustsamhället Torekov på Skånes nordvästra kust och går längs Skåneleden (nästan hela vägen men med lite krumbukter) till Båstad, 21 km. Banan är väldigt omväxlande, plan och enkel inledning och avslutning men med både branta och sega backar på mitten. Stenstränder, klättring, lervälling och ljuvlig bokskog underhåller oss till största del men banan går även några kilometer på grus - och asfaltsvägar. Å ena sidan är det lite tråkig löpning att springa på vägar, men det är så kort del av hela loppet och för ovana traillöpare gissar jag att det känns skönt att få sträcka ut steget och släppa koncentrationen något. Vi möts av två vätskestationer, vid 9 och 16 km, där det serveras vatten, Enervit sportdryck, banan, bulle och kokosbollar.

När jag hämtat ut nummerlappen vid målområdet i Båstad träffade jag mina löpledar-kollegor Åsa och Lotta och Annie, en tjej till från Göteborg. Vi hoppade på bussen som transporterade oss till starten och fick gott om tid att värma upp och kissa. Som så ofta vid lopp träffade jag Instagram-vänner och det är jättekul att säga hej och önska lycka till inför loppet. Två startgrupper hade redan gett sig av och kl. 11 var det vår tur, tjoho!

Det var fler startgrupper denna gång och färre löpare i varje grupp, så där det i höstas blev köer vid spångar och stättor gick det nu smidigt att ta sig över.

I början av loppet springer man längs med havet genom kohagar och över stenstränder. I höstas hade vi sällskap av kossor i hagarna men nu träffade vi inga djur.

Vid 8 km ungefär är det slut på enkel löpning och banan slingrar sig upp och ner över klipporna i Hovs Hallar. Det är härligt att få klättra och dra upp sig i de små träden bredvid stigen, löparna kliver på och det blir lite kö men så fort vi är uppe är det fri fart igen. Vätskestationen vid 9 km var efterlängtad, solen värmde rejält och jag svettades massor.

Det var nästan lite ovant att känna svetten rinna, jag tycker alltid att jag blir överraskad de där första varma löpningarna på våren och jag ångrade lite att jag inte hade shorts som många av de andra löparna.

Efter vätskestationen går banan böljande upp och ner genom skog och berg. Några långa sega uppförsbackar där jag gick och sedan lika långa, härliga utförslöpningar där benen vilar. Vitsippor hade slagit ut i en solig glänta och det var stora lövknoppar på bokträden, våren hade verkligen kommit längre här i Skåne än hemma i Göteborg.

Vid 16 km ligger den andra vätskestationen och jag blandar sportdryck, saftig saltgurka och kokosboll, mums! När annars passar den kombinationen? Men på lopp är det underbart gott att få både salt och socker och känna sig extra peppad inför den avslutande tredjedelen. Det är några kilometer asfalt som går svagt uppför och som känns lite jobbiga men sen är det väldigt skön utförslöpning in i den sista bokskogen och ner till havet. Vi springer längs strandkanten ett par kilometer och hör speakern i målet.  Tjohoo, skutt över mållinjen!

Under loppet tittade jag inte alls på klockan vad gäller fart och tid, mer hur långt jag hade kvar till mål för att disponera krafterna. Jag sprang med rätt hög ansträngning hela tiden och ville bli trött för det är så sällan som jag springer ett snabbt distanspass och nu ville jag passa på. Det resulterade i 5 minuter snabbare tid än i oktober, jättekul såklart, men ännu roligare är att kunna springa i hög ansträngning utan att det gör ont någonstans eller att kraften tar slut.

 

Efter loppet gick vi till restaurangen Badkrukan precis vid målområdet och åt en varm god soppa. Trots värmen under loppet blev jag riktigt kall i vinden efter målgång så det kändes skönt att komma in, byta till torr tröja och få varm mat.

Tack Torekov - Båstad och Trailrunning Sweden för ett jättefint lopp, det är faktiskt en av de vackraste banorna man kan önska sig. Omväxlande natur och underlag, rätt så tuffa backar på mitten men en superhärlig, enkel avslutning längs havet. Och dessa glada löpare som pratar och peppar längs vägen, skön gemenskap som alltid på traillopp.

Om du vill läsa mer om loppet kan du kolla in min race report från oktober här och pepp inför loppet här.