Race Report SM Ultratraillöpning - Aktivitus Trailrace 73 km

Efter 11 timmars löpning når vi Delsjön och gångbron över vattnet. Äntligen! Solen står fortfarande rätt så högt och det visade sig vara alldeles onödigt att packa med pannlampa. Samtidigt var det ett tecken på att vi hade bestämt oss för att nå mål, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och här var vi ...

Trail- och ultralöpare som njuter med alla sinnen under alla årstider. Kryddar löpningen med spännande ultrautmaningar där upplevelsen är i fokus

Kontakt: [email protected]

Mål: Jag vill inspirera alla människor till att uppleva det unika med traillöpning, att de ska få njuta och glädjas över löpningen utan krav på distans eller fart.

Motto: Löpning är glädje!

Det är nära nu. Tre kilometer kvar till mål.

Efter 11 timmars löpning når vi Delsjön och gångbron över vattnet. Äntligen! Solen står fortfarande rätt så högt och det visade sig vara alldeles onödigt att packa med pannlampa. Samtidigt var det ett tecken på att vi hade bestämt oss för att nå mål, oavsett hur lång tid det skulle ta. Och här var vi nu, med tre timmars marginal, nära målgång. Sara led av stora blåsor på fötterna och skav på nya ställen som inte blivit smorda, jag hade haft några timmars dipp med illamående men just piggnat till och kände mig stark och glad igen. Sara hade redan slagit distansrekord och jag skulle snart få veteran-SM bronsmedalj, men det visste jag inte där på bron. Vi var bara så jäkla nöjda med våra prestationer under dagen!

Aktivitus Trailrace som även var Svenskt Mästerskap i ultratraillöpning var ett riktigt tufft lopp, 73 km och 2200 höjdmeter. Eftersom Göteborgs sydöstra grannkommuner där banan gick inte har några höga fjäll betyder drygt 2200 hm att banan hela tiden böljade upp och ner över bergen och att de korta delar som bestod av grus eller asfalt var rätt så välkomna för då kunde löparna släppa koncentrationen och springa på. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg kände jag till nästan hela banan, vi har sprungit med löpgruppen TRS Gbg/Härryda på säkert 10-12 olika platser på banan och jag visste att det skulle bli väldigt vackert men också väldigt tufft. Precis som det ska vara på ett SM lopp antar jag, där de allra bästa ultratraillöparna får visa vad de klarar av.

På Valborgsmässomorgonen åkte jag till Skatås i Umara Sortclubs tävlingslinne, hämtade nummerlapp och pratade med löparvänner. Sara och jag skulle springa ihop (iallafall till en början för tyckte hon att jag var långsam fick hon så klart sticka iväg) och Saras man Johan skulle prova att springa lite fortare. Tänk, för ett år sedan hade ingen av dem sprungit ultradistans och nu var de redo för 73 km, det kallar jag utveckling!

Är man någonsin redo innan ett lopp? Nervösa och förväntansfulla. Foto: Fredrik Andreasson

Det är lite speciellt tycker jag att stå där i starten tillsammans med svensk ultratrail-elit, vi ska springa samma bana, uppleva samma natur, väder och underlag men de kommer att göra det nästan dubbelt så snabbt. Kanske kommer vi motionärer att njuta lite mer av omgivningarna men deras uthållighet är imponerande!

Startskottet går och eliten rusar fram över gräset, Sara och jag kommer tassande lite bakom. Min coachkollega Peter (läs hans race report här) är strax framför och Johan pussar Sara lycka till innan han försvinner. Nu är vi igång, festen har börjat.

Banan på SM Ultratrail, 73 km.

De första 18 km till checkpoint 1 är välkända vägar och stigar ut från Skatås, förbi Kåsjön i Partille och längs Vildmarksleden till Härkeshult. Jag valde att se den delen av banan som uppvärmning och tid till att börja äta och dricka, känna in kroppen och hitta den sköna lunken som jag kan hålla länge. Löpare bakom passerar oss och det är lätt att känna stress över att vi är långsamma, men jag kollar klockan och vet att jag har precis den fart jag ska ha, 7,30 min/km och 1,5 h per mil. Solen stiger, det blir riktigt varmt och vi tömmer våra flaskor. Det kommer att gå åt mycket vätska under dagen! Vi når Härkeshult efter 2h 20 min och välkomnas av vår vän Maria som hjälper oss att fylla på vätska och serverar apelsinklyftor, så gott!

Tack Maria och och ni andra funktionärer!

Med nyfyllda flaskor ger vi oss iväg mot nästa checkpoint vid 37 km. Vi springer på lite nya stigar ner mot Landvetter men även här känner jag igen mig på rundor som vi gjort med löpgruppen, både reflexbanor och vanliga stigar. Jag berättar för Sara när jag känner igen mig och vi missar att banan viker av. Som tur är har jag rutten i klockan och den piper till när vi är ur kurs, väldigt bra funktion! Kvickt vänder vi och hittar rätt stig igen. Egentligen är banan väldigt väl markerad med små gula flaggor men på några ställen har flaggorna flyttats och plockats bort, och ibland är vi ouppmärksamma.

Rutten i klockan, väldigt skönt att ha koll om markeringar saknas.

Banan passerar Landvetter, under motorvägen och äntligen når vi skogen igen efter några kilometer asfalt. Härligt! Vi mumsar mat och dricker i uppförsbackar, jag tar salttablett och koffeintablett och känner att magen börjar knorra lite men det brukar gå över när jag äter. Efter en fin stig når vi skogsvägen som leder ner till min favoritdel av banan vid Yxsjön och vi stannar såklart vid stranden och fotar hoppbild! Det gjorde säkert inte de snabba löparna men för mig är det viktigt att njuta och se naturen som vi passerar.

Obligatorisk hoppbild vid den lilla stranden vid Yxsjön.

Skogen vid Yxsjön är så vacker! Det är tyvärr väldigt torrt så mossan är inte så grön som den brukar men vi njuter av svalkan i skuggan, går i alla uppförsbackar och springer där det är planare. Efter 5 h och 20 min når vi CP 2 vid 37 km, bara halva loppet kvar!

Checkpoint 2 vid Bolåsa i Benareby. Våra tomma flaskor fylls upp, vi dricker cola och är redo för sista halvan.

Efter CP 2 springer vi längs den jättefina sjön Gravsjön, alldeles bredvid vattnet. På bryggor och vid hus står publik och hejar, de spelar musik och tjoar när vi springer förbi. Vi har sällskap med Ludwig och Richard från Sweden Runners och Richard har en högtalare i ryggan med blandad peppande musik, både ABBA och Rammstein. Det känns kul att ha fler löpare runt oss en stund och snart kommer vi ifatt två andra tjejer som vi håller ungefär samma fart som resten av loppet. Ibland springer vi om, ibland saktar vi ner och de passerar och rätt som det är kommer vi ikapp igen. Vi pratar inte mycket men det är skönt att ha folk runt sig iallafall.

Det är tungt. Som det ska vara under ett ultralopp, inget konstigt alls. Vi vet att det blir bättre.

Med ca 24 kilometer kvar blir mitt illamående värre. Inget av allt det jag bär i ryggan av choklad, godis och energibars smakar gott, jag vill inte äta något alls. Sportdrycken mår jag illa av och vattnet är nästan slut. Samtidigt vet jag att det enda sättet att bli av med illamående är just att äta. Jag plockar fram min lilla softflaska med blåbärssoppa som jag har som reserv just för dessa tillfällen och smuttar i mig sakta. Tar små små smulor av min ostmacka och sväljer. Urk, vill inte ha men måste för att få i mig energi. Små sura gelegodisar, de brukar alltid smaka gott men nu växer de i munnen.

Vi har sprungit förbi de sköna hemmastigarna vid Finnsjön och kommit ner till Tulebo, tagit asfaltsvägen i stekande solgass upp till Bohusleden och gått in i skogen bakom Kållereds ishall. Vi har vänt hemåt, norrut, till CP 3 vid Gunnebo men dit är det en jobbig, kuperad mil. Sara har fått nya blåsor på fötterna och sjunger en portugisisk sång om att uthärda och det gör hon. Inte ett ord om att det är besvärligt utan är ständigt positiv och uppmuntrande. Jag är tyst och fokuserar på att svälja små brödbitar och vi går långa sträckor. Det går så långsamt framåt men ändå passerar vi löpare som har det värre och efter 9 h når vi Herkulesgården 60 km och Checkpoint 3. Härligt!

Både Sara och jag är lite medtagna och det uppfattar funktionärerna. De fyller våra flaskor, ger oss buljong och banan och vi sitter en stund och vilar. Låter den underbart goda avslagna colan sippra ut energi i kroppen och jag kostar på mig att besöka en riktig toalett. Sköljer händerna, så skönt. Jag brukar vilja göra depåstoppen så snabba och effektiva som möjligt men den här gången låter jag det ta tid. Vi har legat på energimässigt minus och nu laddar vi upp igen. Sara dricker massor och plockar med sig av det goda som serveras. Jag har bara druckit men packar upp en barnmatsklämmis ut ryggan och tar en näve chips. We are ready to go! 13 kilometer kvar. 13! Ingenting ju! Jo, den brantaste och längsta backen är kvar.

Peter har precis lämnat innan oss, en tjej är också framför och en annan tjej strax bakom. Vi går en bit först och äter av det vi har i händerna och sedan springer vi igen. Sara har ont men kämpar på. Mitt illamående avtar, colan har gett effekt och när vi når bokskogen vid Hobo Hill mår jag nästan helt bra igen. Jag blir så lycklig! Man känner sig verkligen helt fruktansvärt svag när magen inte funkar men när det vänder och krafterna kommer tillbaka är det som en seger i sig.

Nygrön bokskog, så vackert!

Vi kommer ifatt en turkisk löpare, vi peppar varandra på engelska och kämpar tillsammans uppför Hobo Hill, ett steg i taget och på något märkligt sätt känns det inte så svårt som jag trodde att det skulle bli.

På toppen!

Sen är det härlig utförslöpning under nyutslagna bokträd en stund, förbi ÖIS-gården, genom skogen vid Västra Långvattnet (där snavar jag på en rot och gör "sälen" bland barr och kvistar, en påminnelse att lyfta fötterna!) och fram till Bohusleden igen. Vi kommer ifatt Sara L som vi haft framför oss en stund och har sällskap med henne resten av loppet, längs Delsjöns strand och över gångbron. Vi skrattar lyckligt när vi lämnar Delsjön bakom oss och anar slutet på loppet.

Rakt fram bara. Snart mål.

Den där sista kilometern av loppet är fantastisk och jag är så glad över att få dela den med Sara och Sara L. Det är bara lycka och stolthet. Vi pratar om det som varit jobbigt, det som gjort ont och hur vi hanterat det. Vi berömmer varandra, påpekar att vi är här, en liten bit från mål, vi kommer klara det! Allt det svåra är värt att genomlida när vi hör speakern och ser den lilla publiken bakom målportalen, vi har klarat SM Ultratrail 73 km!

Tävlingledare Tomas Amneskog hänger medaljer runt våra halsar och säger något om SM medalj. Jag?

Mycket överraskad får jag veta att jag är trea i min åldersklass. Av fem anmälda var det bara tre som startade.

Jo, vi var fem anmälda damer i min åldersklass men bara tre startade. Vilket ger mig bronsmedalj i Ultratrail SM, veteranklass 50-54 år. Av 21 damer som fullföljer loppet är Sara på plats 17, jag på plats 18 och alltså trea i min ålderklass. Min första och troligen enda VSM medalj!

VSM bronsmedalj i ultratraillöpning.

I mål väntade min man och Saras man Johan, han sprang på drygt 10 h, fantastiskt starkt! Vi kramade om Tommy och Sofia som sprang Täby Extreme Challenge förra helgen och nu detta, Tommy fick silvermedalj i sin ålderklass och Sofia brons i sin.

Tommy och Sofia, två fantastiska ultralöpare.

Tack fina Sara för sällskap hela dagen och stort grattis till ditt distansrekord! Tack Aktivitus Trailrace och Tomas Amneskog för ett jättefint lopp, tack till funktionärer och glad publik som hejade fram oss längs banan.

Två nöjda löpare, Johan och Sara.

Här kan du se hela resultatlistan från loppet. Fantastiska resultat från både elit och motionärer.

Angående min klädsel och utrustning var jag väldigt nöjd med linne och shorts, jag hade armvärmare i starten men de tog jag av rätt snart. Det är mycket skönare att springa och vara lite sval så länge som möjligt för sedan blev det riktigt varmt på dagen. När jag springer långt har jag alltid Injinji tåstrumpor och jag fick inte ett enda skav eller blåsa under loppet, förvånansvärt glada fötter. Skorna Icebug Capra, ja jag har skrivit det många gånger förut, de är helt rätt för lång löpning på lite blandat underlag. Bra grepp i skogen och lagom dämpning på vägar.

Löparryggsäcken Silva Strive Light 10 satt fint hela vägen trots rätt tung packning med energi och 1,5 l vätska från start. Jag hade smörjt axlarna lite extra för att inte få skav bredvid linnets axelband och det fungerade toppen, ingen irritation någonstans. Två större fickor fram med två 5 dl softflasks, en med vatten och en med Umara sportdryck som var lätta att fylla på vid depåerna. Min lilla lätta Silva-pannlampa behövdes inte, som tur var, men en skön trygghet ifall det hade tagit extra lång tid.

Eftersom banmarkeringarna hade försvunnit på några ställen var det toppen att hela tiden se rutten i löparklockan Polar Pacer Pro. När vi sprang fel vid ett tillfälle signalerade den direkt och vi tappade inte kraft genom att gå tillbaka och leta. Klockan kan även påminna om vätska- och energiintag men den funktionen hade jag inte på. Det var gott om batteri kvar efter 11,5 h och jag hade hela tiden koll på puls, fart och distans. Så härligt när jag ser kilometrarna ticka ner och målet närma sig!

Ultratraillöpning i nyutslagen bokskog. När kör vi igen Sara?

 

Senaste blogginläggen

  • PurePower Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Race Report SM Ultratraillöpning - Aktivitus Trailrace 73 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Racerapport: SM Ultratrail Peter Lindquist
    Läs mer
  • Vem har egentligen företräde? Niclas Bergqvist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Meny

X
X