Det är dags att bryta bloggtystnaden som blivit lite väl lång nu och det är också dags att återvända till nutid efter berättelsen om vägen till UTMB. Nu är vi på semesterresa i Europa med husbilen och i planeringen för resan hittade jag ett bergslopps som bara "råkade" passa perfekt med vår resväg. Ett nästan nytt lopp som hade premiär förra året och inte hunnit bli så stort än, med bara någon hundratal startade, småskaligt och familjärt men ändå ett professionellt arrangemang. Vi drog till det sydöstra hörnet av Schweiz för Engadin Ultraks St Moritz. Någon med marknadsföringskänsla har tänkt till med namnet "St Moritz" som alla känner till, men tävlingen går i grannbyn Pontresina och passerar bara St Moritz. Inget fel i det, det är bara så mycket mera äkta bergskänsla där så högt man kan bo i en lite större ort i Europa på drygt 1800 möh.
Det bjöds på 3 olika banlängder och naturligtvis hade jag valt den längsta "Grand" på 46,6 km och 3019 höjdmeter. Det kändes inte så långt när jag anmälde mig jämfört med andra lopp under de senaste åren, men hur skulle det gå nu? Alldeles för lite träning under de senaste månaderna, inga riktiga långpass, väldigt lite backträning och liten mängd totalt, det fick bli ett test av vad kroppen klarar med hjälp av sin erfarenhet och någon slags grundnivå på träningen. Segrartiden förra året var ungefär 5.30, utan att analysera höjdprofil och banan något alls gissade jag att 7.30 skulle kunna vara rimligt, vi får se hur det skulle gå.
Regn och hårda vindar var utlovat fram på dagen och lagom när starten gick 8.15 började det stänka. De första 8 kilometrarna på genom Val Roseg var de enda normalt löpbara, en enda lång slakmota på en fin stig i skogen som totalt klättrade 200 meter. Här gällde det att hålla farten uppe och spara tid utan att slita ut sig för sedan började tävlingen på "riktigt". När vi passerade vandrarhotellet Roseg kom första bergväggen, upp 750 höjdmeter på 5 km och lagom när stigningen började kom regnet och allt blev grått. Bara att nöta på uppför steg för steg på stigen som blev till en bäck. När vi närmade oss krönet ändrades allt, solen bröt igenom och en låååång utförslöpa mot St Moritz tog sin början.
Det tog sin tid även nedför, långa sträckor var det riktigt extremt stenigt och tekniskt. Inte fick man sträcka ut en enda meter därnere heller, bara ett snabbt stopp för vätska och av med regnjackan för nu var det hett i solen, sen kom nästa stigning. Visserligen "bara" dryga 400 meter upp, men nu var det mentalt tungt för nu var det inne i skogen med begränsad utsikt. Kämpade uppåt i värmen och började få dåliga tankar, mellanbanan på 30 km startade nämligen samtidigt och följde samma sträcka hela vägen tillbaka till Pontresina. Man kunde starta på långa och kliva av efter 30 km och få ett resultat på mellanbanan istället, skulle jag göra det?
Banan vände nedåt igen, till Pontresina, de som var omkring mig på banan var en mix från långa- och mellanbanan, vi kom in mot målet/varvningen och där slussade man i princip in alla mot målet. Lyckades besegra svagsintheten och valde rätt väg, till varvningen. Fyllde på rejält med vätska och energi för nu var det dags för klättring igen.
Nästan lodrätt upp i skogen från Pontresina, nu på andra sidan dalen. Att det var brant förstår man för strax bredvid serpentinstigen går en klätterled och bortom den ett vattenfall med fritt fall några hundra meter högt. Det var bara att koppla på autopiloten och mata på uppför, kändes riktigt bra här efter energipåfyllningen och när man väl kom upp ur skogen blev det häftiga vyer.
Banan vänder lite nedåt igen, mot näst sista vätskan och ett par kilometer på en ganska flack sträcka utmed "panorama trail". Här var det fin utsikt naturligtvis, men den fylls mer och mer av det regnväder som prognosen hotat med.
När det bara är 8 km kvar och vi i princip är rakt ovanför målet i Pontresina kommer den sista utmaning, en brant stigning, 500 höjdmeter upp på 2 km, och samtidigt kommer regnet och vinden, till slut är vi uppe i molnen. Först regnjacka på, lite senare regnbyxor på och till slut även regnvantar på för att hålla värmen. När vi till slut kommer upp till hütten på toppen börjar det lättna och sikten kommer tillbaka.
Däruppe har några tappra arrangörer sköt den sista vätskekontrollen hela dagen, när vi kommer dit hämtar dom ut en tjej från hütten som blivit nedkyld på väg upp och som inte vågat fortsätta ned själv. Vi lovar ta med henne ned, vi är jag och Tomas från Tjeckien, vi kämpade oss upp i regnet tillsammans men var och en i sin bubbla, nu slår vi följe med Eva-Maria från Tyskland hela vägen ned. Solen kommer fram igen, det är utför hela vägen 6 km ned till mål och när vi stannat och fått av oss alla regnkläder var det bara så skönt att springa igen och Tomas bjöd på en näve torkade tranbär som en sista energikick.
Uppdraget blev fullföljt, Eva-Maria behövde inte springa själv ned från berget och när vi alla sprang i mål tillsammans stod en fotograf där, nu har vi hamnat på hemsidan för loppet. Ett bra slut på ett häftigt lopp och en bra bild av gemenskapen i bergen.
Det tog lite längre tid än jag räknat med, 8.33 noga räknat men jag får skylla på den bristande träningen de senaste månaderna. Jag är nöjd trots allt, nöjd att jag besegrade mig själv och inte klev av när jag hade chansen vid 30 och nöjd med att ha fått uppleva ännu ett häftigt lopp i bergen,
