HeaderAD

Äventyret Gotlands Ultra Marathon

Morgonjogg runt Visby ringmur. Glädje!

Jag älskar att ha lopp att träna för. Att tänka mig hur det kommer att kännas, hur det kommer att se ut och hur jag kommer att må. Att få uppleva nya miljöer och göra dem lite till mina genom att kämpa igenom dem springandes. Det är en stor del av min kärlek till traillöpningen.

Och nu ska jag få uppleva en del av Gotlands krävande terräng och blåsiga kust. Jag har tränat och längtat och nu är jag här! Dags för äventyr! Samling lördag morgon vid Österport. Utdelning av karta och roadbook av tävlingsledaren Niclas Kahlbom som mycket hjärtligt hälsar alla deltagare välkomna.

Från Visby åker vi buss till Hallshuk. Under bussfärden stiger solen högre upp på himlen men molnen täcker snart solstrålarna. Jag studerar kartan som visar stigar och vägar men ingen färdig rutt… Jag känner mig lugnare när tävlingsledaren säger att de svåraste vägvalen är markerade med målade pilar på marken och att vita snitslar visar vägen på flera ställen. Men det är fritt vägval som gäller, havet till höger och ingen asfalt. Deltagare som sprungit tidigare år skojar om hur många kilometer fel de sprungit tidigare men att de nu har lärt sig vägen. Hmm, hoppas att jag har sällskap, tänker jag.

Ombyte och lite pyssel innan start i Hallshuk.

Starten går och vi springer iväg. En lite kylig morgon, mulet och duggregn i luften men jag är helt lagom klädd i tunn långärmad tröja och tunn löparjacka. Långa compressionstights och Hoka skor, första loppet med dem. För att vara rädd om knät springer jag lugnt och försiktigt. Korta steg, tyngden rakt över fötterna, avslappnade axlar. Dagen kommer att bli lång och kraften ska räcka länge.

Jag blir genast ensam. Den stora klungan drar iväg och sprids ut, jag är långt bak i ledet och jag hör bara några löpares steg längre bak. Första deletappen är ca 16 km lång och jag försöker att vara tom på tankar. Inte analysera om det gör ont någonstans eller hur kroppen känns. Bara sakta jogga på, låta kroppen bli varm, dricka regelbundet och njuta av naturen. Genom massor av fårhagar och över fina stegar som leder oss över staketen. Passar på att sträcka ut vaderna när jag kliver uppför. Vi springer uppe på Häftingsklint, stigen slingrar sig fram och tillbaka in i en skog med vindpinade tallar och granar, småfåglar kvittrar piggt till vänster i skogen och till höger hörs det ständigt brusande havet. Det är det ljudet jag kommer att förknippa allra mest med loppet, detta eviga brus av vågor som slår mot stränderna. Jag springer om två glada herrar, tänker att de kommer nog om mig snart igen men försöker ändå få en liten lucka så att jag återigen springer helt själv. Plötsligt tar stigen slut och framför mig är det en stenig brant nedför berget. Jag kan inte tro att det är meningen att vi ska kana nedför branten, så jag fortsätter längs bergskanten för att leta efter stigen. Hittar ingen och springer tillbaka till branten, ser de två herrarna långt framför mig nere på stranden och blir irriterad över att jag har slösat tid. Hasar nedför branten och väl nere på stranden ökar jag takten igen. När jag kommer ifatt dem närmar vi oss första dropbagen och första kontrollpunkten. Jag häller snabbt i ny energidryck, slänger skräp och laddar ryggan med ny energi. Tar några bett på en smörgås, men slänger den nästan oäten. Magen är nöjd.

Ireviken. Dropbag 1.

Andra etappen, 17 km, börjar med en brant backe upp på en ny klint och jag ökar takten återigen för att få ett avstånd till löparna bakom. Snirklig stig med mycket rötter och stenar. Stegen blir ojämna och jag har svårt att hitta en skön rytm. Börjar bli trött, äter lite och dricker och lägger märke till att det för första gången sedan starten är alldeles tyst. Stigen ligger högt upp på berget i en tät skog så ljudet av havet förs inte hit upp. Rätt som det är kommer jag ut på en smal grusväg. Följer den en stund och letar efter vita snitslar. Hittar inga men ser en informationstavla längre fram, och kan med hjälp av den hitta min position på min egen karta. Jag har sprungit fel! Minst en kilometer. Antingen springer jag tillbaka eller genar mot havet rakt genom…en mosse. Och vilken tur jag har! Straxt bredvid leder en lång, smal spång mig över den våta mossen och jag hittar vägen tillbaka till havet! Jag är så glad över att vara på rätt spår igen, men samtidigt riktigt irriterad över att jag inte varit tillräckligt uppmärksam på markeringarna. Men det är slöseri med energi att tänka arga tankar så jag glädjer mig istället åt att jag ser Lickershamns hamn där nästa kontrollpunkt är. Uppmuntrar mig själv och äter en Snickers. Därefter springer jag förbi de två herrarna igen precis vid Gotlands största rauk Jungfrun, tredje kontrollpunkten.

Jungfrun.

Härefter följer en lång, ensam löpning på smala stigar längs kanten på klintar och genom steniga skogar. Fantastisk utsikt uppifrån klintarna och vågornas dån tycks öka, men i skogarna är det lä från vinden. Sista biten fram till Nyhamns fiskeläge och andra dropbagen springer jag längs en markerad löparstig och för första gången finns det kilometerskyltar att följa. Fokuserar på starka tankar och känner stor glädje för varje kilometermarkering som visar att jag kommer närmare och närmare nästa kontrollstation. Största lyckan då de serverar kaffe med bulle! Aldrig smakar väl kaffe så gott som efter timmar av löpning!? Dessa underbara funktionärer som uppmuntrar och peppar och säger att jag ser stark ut! Fantastiska! Helt plötsligt är jag kraftfull igen. Min vätskeblåsa fylls på med ny dryck från dropbagen, ny energi packas också men jag byter inte skor. Hoka-skorna har varit jättebra hittills och det är ingen ide att chansa med andra skor.

Bara en etapp kvar, 18 km till målet!

Sista etappen. Löpning längs stränderna fram till Visby.

Nu är det inga fler klintar som ska bestigas utan den största delen av löpningen sker på sandstränder och småsten. Här får jag sällskap av en glad tjej, hon springer loppet för fjärde gången och har inte ens tagit någon karta nu. Hon visar vägen flera gånger när jag tvekar och vi märker att vi har samma fart. Det är så härligt att få sällskap och dessutom av en erfaren löpare! Vi tar oss förbi övergivna fiskebodar och gamla, tjärade ekor. Tjusiga strandvillor och gräsänder som gungar på vågorna. Vinden har ökat och kommer nästan rakt mot oss. I den mjuka sanden glider fötterna bakåt och jag känner att löpningen sliter på knät. Det har ju hållit bra hela vägen, men nu börjar det ömma. Vi går så snabbt vi kan längs stränderna, precis i kanten där strandväxterna binder sanden för att få fastare mark. Så fort det växer lite träd och vi får lä för vinden springer vi, men det blir långa sträckor av rask gång. Så underbara stränder det är här! Hit måste jag komma tillbaka för sommarbad någon gång, det är skinande vit sand och vackra slipade vita stenar. Havet dånar och vågorna slår högt upp, vinden är stark men vi tar oss fram till kontrollpunkt 4 vid Brissunds fiskeläge och vidare förbi gröna strandängar och genom snårig, tät skog till den sista kontrollpunkten vid Snäck. Där är det bara 5 enkla kilometer kvar till målgång vid Kallbadhuset i Visby.

Tävlingsledningen tar emot Ingrid och mig efter 7h 40min. Lycka!

Så underbart! Vilken dag det blev! Jag fick verkligen gräva efter styrkan i mig när jag ensam och trött sprang fel. Men lika underbart glad och stolt var jag när jag stod högt upp på en klint och tittade bakåt och insåg att all kustlinje jag såg hade jag sprungit, liksom att all kustlinje jag såg framför mig hade jag kvar, och lite till. Och jag klarade det, jag kände mig stark och glad nästan hela vägen. Kontrollpunkterna hade bokstäver som vi löpare skrev ner, som ett bevis för att vi inte genat eller tagit en enklare, asfalterad väg. Bokstäverna bildade vår gemensamma känsla för traillöpning.

K Ä R L E K

Stort tack till alla i den lilla organisationen för Gotlands Ultra Marathon! Ni gör ett fantastiskt, ideellt jobb med att visa er del av Gotland för andra löpare. Sagolikt vackra Gotland, vindarnas ö.

Kärlek till er.

Vindarnas ö.

 

 

Liknande inlägg

2 Kommentarer

    1. Gunilla Kidmark

      Hahaha, ja bullar och kaffe är bästa överraskningen! Hoppas att du var nöjd med dojjorna, de var visst lite snabbare på dig 😉
      Ha en fin fortsättning på löparhösten!
      Mvh Gunilla

      Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X