Jag springer nästan uteslutande i skog och mark och väldigt sällan på asfalt eller i bebyggelse.
Detta beror på många saker, de tyngsta argumenten är dock (utan inbördes ordning)
1:
I skogen är det ett mjukare underlag att löpa på och det blir lindrigare för fötter, knän och leder. Man får ofta ett lite kortare löpsteg och de mesta nedslagen hamnar på framfoten med hälen fortfarande ovan marken. Vaden fångar då upp alla stötar och knät blir inte utsatt på samma vis som vid ett mer utsträckt löpsteg. Det genererar för visso en del träningsvärk i framsidan av låret och i vaderna i början men det är det mer än värt.
Och 2:
Man får slutar tänka.
Från första steget faller ögonens fokus ner till den punkt där foten kommer hamna om 4 steg, hjärnan tar in informationen och förbereder foten på underlaget. Allt upprepas om och om igen.
Man tar in sin omgivning undermedvetet och är bara i rörelse.
Ett näst intill autonomt tillstånd där kroppen gör det den är skapt att göra, springa.
Att springa måste väl vara det mest ursprungliga vi kan göra.
Idag kan vi ta bilen till valfri affär och byta pengar mot mat men så har det ju inte varit särskilt länge, man behöver inte gå tillbaka många hundra år innan man hittar jägare som sprang ikapp sina villebråd. Människans kropp är till för att springa, våra starkaste muskler sitter i benen för ge oss snabbhet såväl som uthållighet.
Nåväl, när jag springer föreställer jag mig att min sinnesstämning blir lik den hos en som mediterar.
Jag tänker på just ingenting samtidigt som jag helt utan någon förvaring kan få upp redan färdigtänkta tankar som på något vis har tänkts i bakgrunden medans jag sprungit fram över stock och sten.
Jag blir mentalt avslappnad av fysisk ansträngning. Jag har ingen aning om detta är ett generellt fenomen hos andra eller bara förekommer när jag springer men man kan ju alltid hoppas. Hjärnan blir lite defragmenterad för varje nedslag, man kommer i mål med ett leende på läpparna och en organiserad hårddisk i huvudet.
Puss på er.
(Här kommer lite bilder som lovat.)