Under mina år har jag alltid sprungit, ibland lite fortare, men oftast i en moderat njutningstakt. Under årens lopp har jag fått erfara många härliga upplevelser bara av att snöra på mig joggingdojjorna och ta mig ut genom ytterdörren. Hur kan man leva ett liv utan att ta sig ut i naturen är för mig obegripligt…
Nog om detta, tänkte här dela med mig av lite erfarenheter av den lite mer blodsugande sorten!
Som naturälskare i södra Sverige hade jag erfarenheten att man alltid kunde springa ifrån de små blodsugande rackarna och att en myggsvärm inte var några problem så länge man rörde på sig, man kunde t.o.m. stanna upp för att plocka kantareller emellanåt.
Min första löptur, på Ormeberget, Luleå, Norrbotten, fick jag lära mig att shorts inte var ett alternativ när man skulle jogga i skogen…
Jag krängde som min vana trogen på mig löparskorna och shortsen för att ta mig en runda och allt gick bra ca 300 m sedan blev det en klappjakt mellan mig och myggorna, de va ettriga små rackare som INTE gick att springa ifrån. Vid varje liten uppförsbacke eller kurva i skogen väntade de på mig. De attackerade först och främst mina bara ben och vad de sög!!! Det gjorde ingen skillnad om jag hoppade och skuttade, sprang för glatta livet eller om jag gick. De sög sig fast! Mina ben svullnade upp och t.o.m. birkenstocks- sandalerna blev för små för mina fötter. Detta åtgärdades med en timmes bastubad där jag smorde in båda benen i honung och ”problem solved”! Efter den erfarenheten hade jag alltid långärmat på mig när jag var i de norrbottniska skogarna!
I lördags var det då åter dags för årets trail- event, OK Skogsvargarnas trailrun vilket jag årligen ser fram emot. Har dock under åren saktat ner i tempo och numera finns det vänner till mig som säger att jag går fortare än jag springer vilket innebär att jag var beredd! Beredd på de stora bevingade ”jumbojettarna” som dyker upp vid varmt väder, som cirklar runt sitt offer, landar, tar en tugga och flyger iväg. Dessa ”jumbojettar” inriktar sig på dem som står stilla eller som sakta förflyttar sig framåt (undertecknad)!
Väl förberedd med långärmad orienteringsmundering från topp till tå tog jag mig an den 11 km långa trailstigen i 26 gradig värme. Jag räknade med att klara mig från de blodtörstiga rackarna och att de skulle ge upp sina försök att ta en tugga på mig, men tji fick jag. Ungefär 1 km in i skogen sved det till vid knät och jag såg att en blodtörstig ”jumbojet” hade bitit hål på mina OL- byxor, tagit sig en tugga av både byxan och mig!!!
Detta resulterade raskt i att jag fann några björkkvistar och viftandes gå-joggade resten av trailbanan. Man kan lugnt säga att jag fick mer träning än vad jag hade tänkt mig. Stundom med vacker löpning, fina sjöar, njutningsfull förflyttning blandat med hysteriskt viftande med björkkvistar och svordomar.
I det stora hela så var trailen helt underbar och jag kommer att minnas de vackra stråken!
Nästa år ska jag fundera på ifall jag ska ha grövre tyg på mig och även nätmössa? Undrar vad de andra traillöparna säger då?