Tänk dig att du står i startfållan till ett lopp. Du är pirrig, full av förväntan och nervositet. Du studsar lite på stället, ler mot löparen bredvid dig. Känner att benen bara vill springa. Startskottet går. Du hör ”heja” och ”lycka till” från andra löpare och publiken som kommit för att se starten. Hejaropen blir svagare och allt du hör är din egen andning och ljudet av massor av glada fötter. Under loppet pendlar kanske humöret från stark, till trött, till beslutsam. Ibland hejar du på löpare som verkat hamnat i en svacka. Ibland får du en välbehövlig dunk i ryggen av någon med mer energi. Du springer. Upplever. Lever! Sedan – du ser målgången, möts åter av hejarop och du sträcker armarna i luften när du går i mål. Du dricker lite vatten, återhämtar dig, äter lite lunch och byter erfarenheter med andra löpare som gått i mål. Du har sett fram emot den här dagen, tanken på just det här ögonblicket har motiverat dig de dagar då lusten för att träna egentligen inte funnits. Kroppen är trött. Endorfinerna rusar genom kroppen.
Fram till hit kan beskrivningen höra till nästan vilket lopp som helst. Men här kommer det fantastiska. Tänk att du sätter din endorfintossiga kropp på en buss fylld av löpare (och busschauffören frågar om du vill ha en öl), åker till en fin camping vid havet, belönar dina trötta muskler med en bastu och ett friskt havsdopp. Kryper i bekväma kläder och skor, äter en fantastisk middag tillsammans med (mer eller mindre stela) löpare, sover gott och sedan får du göra om hela upplevelsen dagen därpå. Och sedan en dag till! Det är Icebug Xperience, och det är inget mindre än fantastiskt.
Några av er som läser det här blogginlägget kommer att googla ”IcebugX” och sedan tänka ”Mmm, det ser trevligt ut, men är det inte lite dyrt”. Och jo, det kanske det är. Men det är värt det! Och vet du vad - ta med familjen! Det finns en klass för de som vill gå, en klass för de som springer och så finns det Kids Camp. Ett äventyr för både föräldrar och barn med andra ord.
Det var första gången jag deltog i arrangemanget, med förhoppningsvis inte den sista. Jag har inte varit så mycket på Västkusten, men tänker alltid när jag är där ”här skulle jag kunna bo”. Det är så vackert! Löpningen, 75 km fördelat över tre dagar, innehåller fantastiskt vackra partier. Du löper på klippor, genom hagar, på stenblock, grässtigar och tekniska skogsstigar. Men också en del asfalt och grusvägar (jo, jag vet, men har du kommit så här långt, läs resten också – ok?). Asfaltsträckorna tog kål på min motivation. Jag blev alltid omsprungen på transportsträckorna för att sedan ta igen placeringarna då det blev mer terränglöpning. Men även om jag verkligen ogillade asfaltlöpningen så är det ju inte den jag kommer ihåg. Nej, jag kommer ihåg fredagens löpning på klipporna. Det regnade och blåste och slog stora vågor på havet. Och jag älskade att känna vädret i mitt ansikte. En riktig ”mitt i naturen-upplevelse”. Jag älskade den lekfulla löpningen i stenbrottet på Bohus Malmön på lördagen. Jag log mig igenom sträckorna i den gröna skogen på söndagen.
Kroppen kändes faktiskt rätt bra alla tre dagar. Lite stel i vristerna, men annars ok. Tror jag har Italien-löpningen att tacka för att mina lår och sätesmuskler inte tog så mycket stryk. Första dagen kände jag mig faktiskt som tröttast i kroppen, kanske var jag inte helt återhämtad från fjällmaran veckan innan? Dag två kändes kroppen bättre, men jag hade svårt att få i mig energi under den klart tuffaste av de tre etapperna. Sista dagen hade jag kanske kunnat springa lite snabbare, men vågade inte pressa på. Bestämde mig för att försöka träna lite mer tröskelpass för att veta mer hur kroppen känns, för att kunna ta rätt beslut i sådana lägen. Det är hur kropp och knopp reagerar som gör mig nyfiken, inte att jaga placeringar. Och det här var ju för mig verkligen upplevelsebaserat. Jag ville verkligen inte bränna mig, för jag ville må bra efter målgång varje dag för att kunna mysa med min familj och vänner och höra min son berätta om alla sina upplevelser under dagen.
Glädjen är viktigast. Och glädje fanns det gott om. Och även om jag ju egentligen inte bryr mig om placeringar så erkänner jag att jag just fnissade till lite för mig själv när jag såg att jag lyckats hamna inom topp-20 bland damerna.
Tack kroppen för att jag får uppleva helger som denna. En helg som sög ur det sista ur sommaren och som fyllde mig med värme och härliga minnen.