Att halka in på ett bananskal

Jag är en analytisk person som gärna fattar välgrundade och genomtänkta beslut. Jag tycks dock krydda det strukturerade och planerade med att då och då använda bananskal för att halka in på nya områden. Att jag är här idag är effekten av att ha sladdat på ett antal bananskal de senaste åren. Men låt oss ta det från början. Vem är jag och hur hamnade just jag här? Jag är en 38-årig civilingenjör i datateknik som ägnar yrkeslivet åt att hjälpa IT-företag med att driva projekt på ett eller annat sätt. Jag älskar problemlösning och att analysera och strukturera. Jag är även mamma till två döttrar födda 2007 och 2010 och matte till två sibiriska katter. Fysisk aktivitet har alltid haft en mer eller mindre framträdande roll i mitt liv men det var först 2011 efter att jag hade varit föräldraledig i två omgångar som jag fick för mig att börja springa. Jag (som då ansåg mig avsky löpning) började smått och småskaligt men fick ganska snabbt ett infall (aka bananskal) och bestämde mig för att jag minsann skulle springa ett marathon. Vid den tidpunkten hade jag sprungit ett 5-kmslopp som längst och hade inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på. 2012 sprang jag i mål på Jubileumsmaran och tyckte att det var förfärligt långt och ganska plågsamt. Trots detta drabbades jag av hybris och tackade gladeligen ja till att köra mitt första swimrunlopp ca fyra veckor senare. Siktet ställdes in på Ångaloppet som bjöd på ca 20 km löpning och 2 km simning och det kändes svindlande. Hela konceptet fick fjärilarna i magen att gå bananas och bara genom att anmäla mig tog jag ett älgkliv utanför komfortzonen. Varken jag eller min teammate Sofia hade någon som helst vana av simning och än mindre kunskap om öppet vatten-simning. Att det dessutom handlade om 20 km (på sina håll teknisk) terräng hade vi inte heller insett. Vi hade harvat asfalt inför maran och var totalt oförberedda på att ge oss rakt ut i spenaten. Men vi tog oss i mål och sedan dess har fysiska utmaningar, äventyr och upplevelser i naturen blivit en del av mitt liv. En del att längta efter. Häng med mig på min fortsatta resa. Nu kör vi.

Jag är en 38-årig civilingenjör i datateknik som ägnar yrkeslivet åt att hjälpa IT-företag med att driva projekt på ett eller annat sätt. Jag älskar problemlösning och att analysera och strukturera. Jag är även mamma till två döttrar födda 2007 och 2010 och matte till två sibiriska katter.

Fysisk aktivitet har alltid haft en mer eller mindre framträdande roll i mitt liv men det var först 2011 efter att jag hade varit föräldraledig i två omgångar som jag fick för mig att börja springa. Jag (som då ansåg mig avsky löpning) började smått och småskaligt men fick ganska snabbt ett infall (aka bananskal) och bestämde mig för att jag minsann skulle springa ett marathon. Vid den tidpunkten hade jag sprungit ett 5-kmslopp som längst och hade inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på. 2012 sprang jag i mål på Jubileumsmaran och tyckte att det var förfärligt långt och ganska plågsamt. Trots detta drabbades jag av hybris och tackade gladeligen ja till att köra mitt första swimrunlopp ca fyra veckor senare. Siktet ställdes in på Ångaloppet som bjöd på ca 20 km löpning och 2 km simning och det kändes svindlande. Hela konceptet fick fjärilarna i magen att gå bananas och bara genom att anmäla mig tog jag ett älgkliv utanför komfortzonen.

Varken jag eller min teammate Sofia hade någon som helst vana av simning och än mindre kunskap om öppet vatten-simning. Att det dessutom handlade om 20 km (på sina håll teknisk) terräng hade vi inte heller insett. Vi hade harvat asfalt inför maran och var totalt oförberedda på att ge oss rakt ut i spenaten. Men vi tog oss i mål och sedan dess har fysiska utmaningar, äventyr och upplevelser i naturen blivit en del av mitt liv. En del att längta efter.