Skidalpinism. Som tävlingsform. Som grundträning. Eller bara som färdmedel i bergen.

Skidalpinism är fortfarande ett relativt okänt begrepp i Sverige. Själv kände jag inte till det överhuvudtaget så sent som för tre år sedan, åtminstone inte som idrott. Att det går att bestiga berg med skidor och stighudar började gå upp för mig redan för FYRA år sedan.

Denna aktivitet har varit en stor del av mitt liv sedan dess. Tidvis har den till och med varit styrande. Men inte minst har den gett mig väldigt mycket "gratis" i löpningen. Därför följer här en introduktion till detta vackra färdmedel, några rader om min relation till denna idrott, och några fria tankar kring effekten av SkiMo som grundträning för löpning. Timingen för detta inlägg kanske kan diskuteras, varför skriva om skidor när säsongen i stort sett är slut? Faktum är att den "riktiga" toppturssäsongen börjar nu, när vårvintern på allvar intar norra halvklotet.

Vad är skidalpinism?

Redan ordvalet är lite svårt. När det kommer till en introduktion för att "prova på" borde jag kanske ha kallat det Turskidåkning? När det kommer till tävlingsidrott kanske jag borde ha skrivit Skidalpinism? Hädanefter väljer jag ordet SkiMo (Ski Mountaineering), delvis för att det är kortast och lättast.

Kortfattat skulle SkiMo kunna beskrivas som en korsning mellan längdskidåkning och alpin skidåkning. Utrustningen liknar mest den alpina men med bindningar där det går att frigöra hälen, pjäxor som går att ställa om mellan "rörliga" (uppför) eller "styva" (utför) samt påklistrade stighudar som gör att skidorna inte glider bakåt. Ibland blir det så brant att skidorna måste bäras på ryggen, och ibland behöver pjäxorna kompletteras med stegjärn om underlaget riskerar att bli för halt. I lite mer extrema fall kan det också bli aktuellt med enklare klättring och därmed tillhörande säkerhetsutrustning. Och det är kanske först då som idrotten gör skäl för sitt riktiga namn skidalpinism? Tillsammans med kunskap om, och respekt inför lavin- och snöfara, blir denna utrustning ett mycket effektivt verktyg för att se sig om i bergen vintertid.

Utrustningen

Det finns ett brett spann av SkiMo-utrustning att välja på. I ena änden har vi de blytunga varianterna av modifierad alpin utrustning, främst för den som vill kunna utöka liftskidåkningen med små turer ovanför/utanför liftsystemet. Det innebär en utrustning som blir klumpig uppför, men å andra sidan ger en kompromisslös, stabil utförsåkning. I andra änden hittar vi superlätt tävlingsutrustning i kolfiber och titan, utvecklat för/av/med de bästa åkarna i världen. En sådan utrustning gör att du tar dig uppför lätt, fort och smidigt men utförsåkningen blir svårare. Mellan dessa två extremiteter finns många olika steg, och till en nybörjare rekommenderar jag nog att prova någon medelväg. Tveka inte att höra av Er till mig om ni blir nyfikna och vill ha tips och råd för att komma igång!

På bilden ser ni två exempel på SkiMo-utrustning med påklistrade stighudar. Till vänster, en medelväg med relativt lätta toppturspjäxor och långa breda "all mountain"-skidor . Till höger, tävlingsutrustning, till stor del kolfiber. Något riktigt tungt "liftförlängarkit" har jag aldrig ägt eller provat, och kan därför inte visa något exempel.

SkiMo som tävlingsform

Det går alltså att tävla i SkiMo. Allt från små lokala kvällstävlingar i pisterna på olika skidorter till världscup och -mästerskap. Kvällstävlingarna är ofta en vertikal (snabbast upp till toppen av berget vinner), en tävlingsform som även återkommer regelbundet i världscupen. Det finns individuella lopp som pågår i ungefär en och en halv till två timmar, där det oftast handlar om att åka upp för några olika sluttningar och däremellan ta sig ner. Mestadels off pist. Lite som terränglöpning/bergslöpning fast på skidor. I världscupsammanhang förekommer även "sprint" där tävlingstiden endast är 2-4 minuter. De allra största tävlingarna (räknat till antal deltagare och publikmängd) är dock de lagtävlingar där man tillsammans med en eller två medtävlande ska ta sig från punkt A till punkt B. Det är inte ovanligt att dessa lopp har segrartider upp mot 5-6 timmar, ibland i flera dagsetapper. Ofta går starten väldigt tidigt på morgonen (och stora delar av loppen genomförs i mörker) för att alla ska hinna i mål innan snön blir för varm och lavinrisken tilltar framåt eftermiddagarna. Dessa långa tävlingar är mer jämförbara med ultralöpning, även om det blir lite mer variation i rörelsemönstren. En av de största svenska tävlingarna, Keb Classic, gick av stapeln i helgen vid Kebnekaise Fjällstation. Själv har jag fortfarande aldrig provat att åka i Sverige men jag ser fram emot den dagen då livet för mig dit. Istället för Keb Classic har jag spenderat helgen på säsongens sista världscuphelgen i vall d'Aran, spanska Pyrinéerna. Denna gång fick jag nöja mig med att vara åskådare. Samt en sjätteplats i söndagens publiktävling på samma bana som jag skulle åkt om jag ställt upp i huvudtävlingen. Kändes som ett lagom första fartpass efter senaste veckornas sjukdom.

SkiMo som grundträning

Att tävla i skidalpinism har varit väldigt utvecklande för min egen del. Bara att leva inaktivt på högre höjd under en längre period har positiv inverkan på vår prestationsförmåga. Att dessutom pressa kroppen vid lägre syretillgång, ibland över 4000 meter över havet, gör förstås att systemet blir vältrimmat. Därmed har jag haft stora fördelar när jag periodvis återvänt till havsnivå och löpträning/-tävling. Många gånger har jag fått frågor om vad jag äter och vad min hemlighet är, hur jag kan prestera så mycket bättre än jag förtjänar med mina 1-2 löpträningar i veckan, osv. Det har aldrig varit någon hemlighet, men en av nycklarna är troligtvis det där med höjden. Och det är troligtvis inte hela sanningen. Men får be att återkomma när jag själv vet mer...

Vikten av variation

Dessa tankar kring höghöjdsvistelser och alternativ träning för mig oundvikligen in på en av mina hjärtefrågor när det kommer till träning och idrott; variationen. I min värld känns det viktigare med spring i benen än mil i benen. Om jag löptränar varje dag blir mina ben (och resten av min kropp) förstås väldigt bra på att springa. Men det ökar också skaderisken och benen och huvudet riskerar att bli trötta på att springa. De perioder då jag istället åker rullskidor ena dagen, cyklar en annan dag, äter glass en tredje osv. När jag bara springer om jag ska springa fort (tävling eller intervaller), vill utforska nya platser eller umgås med löparvänner. Det är DÅ jag presterar. Det är bara DÅ mina ben kan springa Tillräckligt långsamt för att kunna vinna.

Skimo som färdmedel / äventyr

Ibland kan jag ställa mig lite tveksam till det där med själva tävlandet i SkiMo. Det är lite för mycket, ömtåligt och dyrt material, lite för många parametrar som kan krångla. Därför föredrar jag löpning när det kommer till att tävla, där jag bara kan skylla på mitt eget genomförande eller möjligtvis sko- och klädval. Att tävla i skimo innebär dock en bra chans till tuffa träningspass och en relativt säker miljö för att få se nya platser högt upp i bergen vintertid. Och det är nog just där som tjusningen ligger. Att gå länge uppför ett berg i kroppsstrumpa kan se hemskt korkat ut från sidan. Men på insidan är det den bästa meditation jag kan föreställa mig. Belöningen när jag når en fantastisk utsikt eller får ta mig ner i orörd snö är dessutom obetalbar. Ibland i en magisk solnedgång. Ibland i pannlampsljus. Oftast med fina vänner. Ibland i fartställning. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta utforska berg på skidor i många år till. Och åka tävlingar när tillfälle ges. Jag hoppas att vi ses. (och jag ska försöka hålla mig från att avsluta med "sa han och fes")...

Jag tror det var allt, hörs om en kvart - fjorton da'r!