Det blev tyvärr en DNS i Jättelångt i lördags. Jag hade sett fram emot loppet och hade hört mycket gott om både arrangemang och bana men det är mycket som ska klaffa för att ta sig an en sådan utmaning. Man ska vara förberedd både fysiskt och mentalt och det kräver i sin tur att både livs- och vardagspussel klaffar. Jag tror på att se till helheten när det gäller träning, jobb, familjeliv och att ta sig an långa lopp och utmaningar. Är man stressad på jobbet så kanske kroppen behöver en lugn tur i skogen istället för ett tufft intervallpass. Har man knappt sovit för att barnen är sjuka så kanske man behöver få vila istället för att träna, osv.
Inför loppet kände jag mig hyfsat balanserad även om hösten och våren varit en utmaning på framför allt det mentala planet. Men när det var dags att ställa sig på startlinjen så kom livet emellan. Min yngsta dotter behövde mig och då vill jag finnas för henne. Det finns inget som är viktigare än mina barn och att prioritera mellan att springa ett lopp eller att finnas för min dotter kommer alltid att vara enkelt. Jag ställer om siktet och hoppas på att få revansch nästa år. <3
