Sjö, göl och pöl

Vi har en swimrunrunda i Täbytrakten som tar en från sjö till både pöl och göl. Rundan är ca 9 kilometer, varav 7 km är löpning och 2 km består av simning i fyra olika vattendrag. Häromdagen mötte jag upp Bertil och Johan för att göra årets premiärrunda. Vi brukar starta vid Rösjön i Täby ...

19 juni, 2017 |

Swimrunner och löpcoach som älskar äventyr som tar mig ut till nya platser och ger uthållighet. Vill genom bloggen väcka nyfikenhet kring Swimrun, Trailrunning och ultralöpning.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att vara så pass grundtränad att jag aktivt kan söka nya utmaningar och äventyr.

Motto: Jag kan, om jag vill!

Vi har en swimrunrunda i Täbytrakten som tar en från sjö till både pöl och göl. Rundan är ca 9 kilometer, varav 7 km är löpning och 2 km består av simning i fyra olika vattendrag.

Häromdagen mötte jag upp Bertil och Johan för att göra årets premiärrunda. Vi brukar starta vid Rösjön i Täby och innan vi kom iväg skulle mitt sällskap göra diverse gymnastiska uppvärmningsövningar. Johan körde sprint möter stående hund medan Bertil försökte finjustera parkeringen av sin bil.

Vi tassade iväg och efter knappt 50 meter trampade jag snett. Sådär så det skjuter upp smärta längs benet men jag sa inte ett knyst för jag visste att vi snart skulle få hoppa i plurret i Rösjön och jag var taggad till tänderna. Från stranden simmade vi över till den lilla ö som ligger mitt i sjön. Johan (som nu även får gå under epitetet Turbo-Tarzan) försvann som en liten undervattensmissil och Bertil var inte långt efter. Långt efter var däremot jag som stretade på och undrade vad som hände med grabbarna. I slutet av förra sommaren var Johan och jag hyfsat jämnstarka på simningen. Nu har jag inte en chans att hänga på och därav namnet Turbo-Tarzan.

De första två simningarna var inte särskilt kalla utan rätt trevliga. Vi fortsatte springa längs Rösjön på den lilla stig som ringlar sig fram och jag bubblade av lycka över att få springa över rötter och stenar. Det var ett tag sedan jag trailade med den glädje och lätthet jag upplevde. En längre simning väntade men vi tog oss över med bravur trots att det hade börjat blåsa lite. Bertil envisades med att dra åt vänster men efter att ha lattjat med lite vass så slöt han upp med oss andra.

Vi fortsatte vårt trailande in på en grusväg och plötsligt var det Bertil som studsade fram som en grönbetande kalv medan jag harvade på. Världen är upp och ner och jag som förut tyckte trail sög musten ur mig upplever nu det omvända, att det är grusvägen som slukar mig. Vi tog oss vidare över koängen som var strösslad med mockor för att sedan ta oss upp på en vacker ekprydd kulle. Från denna skulle vi sedan ner i vattnet och över Fjäturen. Jag tog mig i lika graciöst som en säl som halkar på mage nedför en hal sten. Ny sjö, nya vågor.

Det var länge sedan jag behövde navigera på egen hand eftersom jag har blivit ett uns bortskämd med att kunna ligga och glassa på lina efter Johan. Men nu fick jag en chans att öva och det kändes som att navigeringen sitter rätt bra ändå. Har dock tappat rejält i fart pga avsaknad av simträning under höst, vinter och vår. Jag har saknat motivation, tid och lust och är väl egentligen inte särskilt förvånad över att det blir så tydligt när jag väl kommer i vattnet.

Väl uppe på land kalasade vi på en bar som jag hade med mig innan vi tog oss vidare genom skogen till den lilla mörka gölpölen Käringsjön, även kallad mammutsjön. Sikten är någon centimeter och det känns som att simma i lättflytande brunsås. Känslan är dock att man skulle dö en långsam och plågsam död om man råkade svälja en mun av det bruna vattnet. Till vår förvåning hade vår vanliga uppstigningsplats försvunnit till förmån för en stor buske så vi fick åla oss upp strax bredvid. Mer löpning och jag kände återigen att jag ville trippa på med härlig fart. Jag måste ha varit svältfödd på trail för det fanns en rasslande fart i mina ben.

När vi kom till Mörtsjön var det återigen dags att stålsätta sig för halvsunkigt vatten. Dessutom surrade rykten om karpar på 20 kilo i bakhuvudet när vi tog oss över till andra sidan. Vi delade på ytterligare en bar innan vi åter begav oss mot Rösjön för de två avslutande simsträckorna. Först behövde vi ta oss över den lilla höjden som en gång i tiden varit någon form av skidbacke med lift. Ansträngningen fick det att vända sig i magen på mig och medan jag stannade och hulkade försvann grabbarna över krönet. Klarade att hålla baren nere och så fort det blev utförslöp kändes livet som en fest igen. Istället för att fortsätta på den vanliga skogsvägen som ringlar sig runt berget ner till Rösjön så tog Johan kommandot och ledde oss rakt ut i blåbärsriset. Vi skulle över berget. Uppför, uppför, uppför i en blåbärsplockares paradis. Johan och Bertil älgade på och jag halkade efter en aning (precis som vanligt). Att det ska vara så jäkla tungt att ta sig uppför. Trots att jag går så känns det som att jag jobbar i seg kolasmet. Får känslan av att jag inte lyckas syresätta musklerna när det blir uppför men att jag blir återhämtad på nolltid när det blir flackt. Samtidigt inser jag att jag nog ändå har blivit starkare uppför. Det märks bara inte eftersom de runtomkring också blivit starkare. :)

Slutligen hade vi tagit oss över berget till Rösjön där vi snabbt avverkade de sista två sim- och löpsträckorna. All in all var det en fantastiskt härlig sommarkväll och en perfekt sådan för swimrunäventyr.

 

 

 

Senaste blogginläggen

  • A home called trail running Sara Costa
    Läs mer
  • Race Report - Dolomiti Extreme Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • PurePower Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Race Report SM Ultratraillöpning - Aktivitus Trailrace 73 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Meny

X
X