Delad glädje är absolut dubbel glädje! I fredags sprang vi 2XU Reflect Run i skogen där jag bor. Min goda vän Anna och jag fick visa de finaste stigarna, de blötaste passagerna och de mörkaste delarna av skogen. Visst fanns det lite nervositet inför det nya och ovana hos några löpare, men tillsammans är man modigare och starkare.
I pannlampornas sken gav vi oss av, ett snirklande, lysande led som slingrade sig uppför, framåt och in i den mörka skogen. Jag hade varit tvungen att markera om vissa delar av banan då den sprayade reflexfärgen suddats ut i regnet, men nu var banan tydlig, hoppades jag. Vi startade alla tillsammans men efterhand spreds ledet ut så att de som ville utnyttja tiden till snabb löpning stack i förväg och de som ville springa sakta tog det lugnare. Det är stor skillnad mellan att springa på asfalt i dagsljus eller i gatlyktssken och att springa med pannlampa över rötter och lera i okänd terräng. Det är viktigt att sakta ner av säkerhetsskäl, ta korta steg, hellre två små steg och behålla balansen än ett långt och glida iväg på en hal rot. Tassa på framfoten och känna att skosulan fäster i leran. Sänka axlarna efter arbetsdagen och fylla lungorna med frisk kvällsluft. Efter de inledande branta backarna upp på berget fann vi vår gemensamma takt och löpningen flöt på längs de smala stigarna.
Jag har sprungit här i många år, jag kan stigarna och kan lokalisera mig var i skogen vi är, hur långt vi har kvar, hur jag ska anpassa steget. Men som ny pannlampslöpare är det lätt att bli förvirrad och känslan av att snurra runt i en labyrint i mörker kommer krypande. Vi får koppla loss tankarna. Bara vara i nuet. Titta efter nästa reflex, nästa träd, backe, sten, lerpöl, nästa bäck att skutta över. Lita på att du klarar det och att du kommer fram. Att våga springa sakta, det är ingen tävling, vi ska ha roligt tillsammans, du ska vara nöjd, trött och lycklig när vi kommer i mål. Att våga prova något nytt där hjärnan oavbrutet samarbetar med fötterna och hela tiden bearbetar informationen från sinnena. När världen bara består av det ljuskäglan visar blir man extra uppmärksam på ljud och dofter, hela tiden försöker hjärnan sammanställa intrycken för att sätta fötterna rätt, pendla med armarna som hjälp och balansera kroppen nedför och uppför och runt stora stenar och murkna stockar. Jag förstår att det inte bara var själva löpningen som tröttade, man blir också trött i huvudet av att vara koncentrerad.
Markeringarna var tydliga. Alla löpare fann rätt väg tillbaka. Lite varm glögg och pepparkakor bjöd vi på. Alla såg glada ut, avslappnade och nöjda. Visst är det en tuff bana med några riktigt jobbiga backar, några obanade delar men också ljuvligt mjuka löpningar över mossa och torrt gräs. Det går att göra den hur jobbig som helst genom att öka takten, eller bara helt avslappnande genom att sakta jogga fram.
Välkommen hit, eller till din egen reflexbana. Ut och lys upp mörkret!