Jag vet inte om ni sett årets julkalender? Den gick ut på att återställa tidskristallen, den som skapar tiden, till universums mittpunkt. Utan tidskristallen stannar tiden.
Och även om tidskristallen återställdes av barnen i god tid till julafton och tiden rullar på, så är det ändå som att det är något knas med tiden. Inte bara i julkalendern, utan också i verkligheten.
Det var inte så många veckor sedan jag var ute och lekte långpass. Ja, lekte. Jag har ju ännu inte kommit upp i distanser som mitt friska jag kallar för långpass. Och jag älskar långpass! Sitta med kartor och planera var vi ska springa, lägga fram kläder och utrustning, packa löparryggan med energi och ladda med brakfrukost. Så jag gjorde allt det där. Förutom att springa långt då. Men i vilket fall. På väg tillbaka till bilen så ser jag trattkantareller i ögonvrån. Trattkantareller! Det brukar väl ändå inte vara så fina på vintern? Jag kunde inte motstå, stannade, böjde mig ner och började plocka och lägga i min vante. Men väl på huk såg jag massor av kantareller. Det blev att springa tillbaka till bilen, dra på dunjackan, hämta en påse och gå tillbaka för att hämta middagssvamp. På vintern. Helt klart något knas med tiden där…
Och nu är det bara dagar kvar av 2017. Hey – vad hände med tiden? Jag vet inte om jag känner mig färdig med 2017? 2017 bestod av så mycket kompromisser och omfallsplaner att det känns som att jag vill göra om och göra rätt, gillar inte känslan av att vara halv-färdig med saker och ting. Men jag gillar å andra sidan känslan av ett nytt år framför mina fötter. Även om 2017 inte blev som jag tänkt mig, så tar jag med mig mycket nya erfarenheter och kunskap som jag kommer ha nytta av kommande år.
2017 var året då jag lärde mig springa kort och långsamt. Japp. Inte för att jag på något sätt varit snabb tidigare, men jag har verkligen fått träna på att lära mig byta om, gå ut, springa 3-4 km i långsam takt, komma hem. Och vara nöjd. Jag som är van att tidsoptimera varenda minut hittade ingen nytta för sådana pass tidigare. De gjorde bara hack i tiden. Inte träning. Inte promenad. Inte naturupplevelse. Inte… nåt? Fast jo. Det är rehab och prehab på en och samma gång. Det är en handling som talar om för huvudet är jag är en löpande person. Fokus genomförande, inte prestation. Och även om jag inte är riktigt där i huvudet ännu att jag tycker att det är härligt och energigivande, så hoppas jag att jag kommer dit. Jag ska vrida upp frekvensen på mina kort-och-långsamrundor så jag gör dem varje dag. Jag ska fira genomförande, inte distans. Jag ska klappa mig själv på axeln för beslutsamhet, inte titta på kilometertider. Och förhoppningsvis är jag redo att sätta andra, mer upplevelsebaserade mål, redan om några veckor.
Tiden rullar på. Ibland känns det som att den går på tok för fort, ibland går den så sakta att man nästan tror att den är på väg att stanna. Oavsett vilket så är det en svindlande känsla av att få chansen att fylla tiden med liv. Bring it on - 2018! Nu kör vi!
