Det är något som känns fräsch och härligt med ett nytt år. En oskriven kalender redo att fyllas med träningspass och äventyr av olika slag. Var kommer löpningen ta mig under 2018? Vilka stigar blir årets favoriter? Vilka nya vyer kommer jag få se?
Har du satt några mål för 2018? Det har inte jag, eller jo, egentligen har jag det. Jag har slopat alla prestationstankar och har kontinuitet som mål. Jag har fokus på genomförande och glädje. Jag började året med att haka på Pace on Earths #runstreak2018. Jag har länge varit nyfiken på runstreak. Hur känns det i kropp och knopp om man springer varje dag? Och eftersom jag långsamt behöver bygga upp belastningen och distanserna igen så kändes det helt rätt i tiden för mig att hoppa på. Jag undrade om jag skulle se de där korta passen som tvång, att de skulle bygga stress snarare än glädje. Om jag skulle orka springa kort och långsamt, eller om jag skulle ha svårt för att hålla mig från att öka både hastighet och distans. Eller tvärt om – tänk om jag efter frekventa korta rundor inte ids springa distanspass längre?
Jag började min runstreak på nyårsafton. Idag gjorde jag dag 18. Än så länge känns det som att jag gjorde helt rätt i haka på. Jag springer inte fort eller långt, men på en vecka samlar jag ändå fler kilometrar än vad jag skulle gjort utan runstreak. Fler minuter på fötter. Kontinuitet! Ett par dagar har det varit svårt att hitta tiden, men med stor beslutsamhet har jag löst det. En dag var jag inte alls sugen att ge mig ut, men när jag klev innanför dörren igen så hade jag ett stort leende på läpparna. Löpning alltså! Bästa mirakelmedicinen. Och nej, det känns inte som ett tvång, glädjen finns där. Mycket tack vare de drygt 700 löparna i utmaningen som peppar varandra att dagligen att vinna över soffan. Gruppen ger varandra mycket kärlek och inspiration oavsett löpvana eller ambition. Stor kram till alla Er, och ännu större kram till Johnny och Ellen som outtröttligt inspirerar löpare att vidga sina vyer och testa sina gränser. Helt underbart.
Löpning förenar. Och jag har turen att dela glädjen för löpning med min sambo. Tillsammans med våra vänner Daniel och Annika driver vi föreningen Bergslöparna. Tyvärr bor vi i långt ifrån varandra, och kan inte ses så ofta, men när vi träffas blir det ofta löpning, planering inför något lopp eller löparupplevelse och en massa skratt. Vi firade nyår ihop, och vi pratade löpartrender. Swimrun och OCR har vuxit enormt senaste åren, och nu kan man även köra indoor swimrun. Det ena ledde till det andra, och snart skojade vi om att om man kan köra swimrun inne, borde man väl kunna köra trailrun inne? Eller? Så det gjorde vi. Resultatet kan ni se nedan.
Om vi hade roligt när vi gjorde klippet? Japp! Tror vi att vi startat en ny trend? Nope. Men fick klippet dig att le har vi lyckats. Löpning och glädje hör ihop.
2018 är året som jag ska behålla glädjen och lekfullheten kopplat till löpningen. Jag vet inte hur långt min runstreak tar mig, men oavsett om den slutar nästa vecka eller nästa månad, så kommer jag vara nöjd. Jag känner mig förväntansfull över att ha ett helt nytt år att fylla med upplevelser. Upplevelser jag hoppas dela med härliga människor i min närhet. Människor som lyfter varandra, som inte blivit för gamla för att lekfullt hoppa i vattenpölar (eller för att mata stenar och vedträn på ett löpband). Som kan hitta glädje i de små sakerna runtomkring oss.
Är du en sådan människa – hoppas att vi ses 2018!
