Innan och efter Stockholm Marathon som jag inte sprang.

Och först av allt, stort grattis alla ni som sprang Stockholm Marathon, ni är grymma.

Måndagen efter maratonhelgen

"Sprang du i helgen"? Ja, svarar jag, "vad fick du för tid"? Tid frågar jag? "Ja på maran". Nä, jag sprang några rundor hemma på 5 och 8 km i skogen, jag sprang inte maraton i helgen. "Varför inte"? frågar kollegan då, det var ju Stockholm Marathon? Och denne person är inte ensam, frågorna haglar, ska du springa i helgen?  var det tungt i helgen? Vilken tid fick du? Alla vet att jag springer och alla blir lika förvånade när jag förklarar att jag inte gillar at springa maraton på asfalt, jag gillar 5 km's rundor och milen på hårt underlag eller att springa både jättelångt och jättekort i skogen eller på fjället. Då avslutas ofta diskussionen och personen tittar skeptiskt på en som om att man ljugit hela tiden om att man älskar löpning.

Jag har lust att skrika i örat på dem. "Har ni testat springa 5 km så fort ni bara kan någon gång"!

Jag har lust att skrika i örat på dem. "Har ni testat springa 5 km så fort ni bara kan någon gång"! det är fan bland det jobbigaste man kan göra enligt mig. Inte att jag på något vis vill förminska maratonlöparnas otroliga prestationer, jag menar, bara att ta sig i ett mål i ett maraton är ju en oerhörd prestation, jag vet för jag har testat några gånger och jag vill ju verkligen gilla det för alla ser ju ut att ha så fantastiskt kul och det är en så häftig sammanhållning och atmosfär under dessa maraton. Titta bara hur glad Stefan @mudtrailman ser ut när jag fångar honom mitt i vimlet av människor som springer årets Stockholm Marathon.

Vi är alla löpare, joggare, lufsare, ja kalla det vad ni vill

Men är jag då ingen riktig löpare bara för att jag inte gillar att springa maraton på asfalt? Jag anser ju att vi alla är löpare, alla vi som tar på oss träningskläderna och ger oss ut med målet att springa, lufsa, jogga. Alla från nybörjaren som springer några steg och det smärtar och gör ont i fläsket som hoppar upp och ner för varje steg, jag vet för jag har varit där också. Ända upp till Johnny Hällneby's otroliga 20 maror på sex dagar. Vi är alla löpare, joggare, lufsare, ja kalla det vad ni vill, det verkar vara folk som själva inte springer som skeptiskt frågar "Varför inte"? när jag svarar nej på frågan om jag sprang Stockholm marathon.

/Fysfarsan