Racerapport: Swedish Alpine Ultra 107 km

Efter ett par nederlag, bland annat två misslyckade Everestbestigningar, så var jag mer revanschsugen än någonsin förr.  Denna tävling kommer jag minnas länge, inte minst pga det som hände efter ca 7 mil… Uppladdning/pre race: Jag har inte tränat ett dugg för ultralöpning i år och kroppen är fortfarande inte återhämtad efter mina två försök ...

16 juli, 2018 | ,

Berg- och skogstokig hobbymotionär, traillöpare och äventyrare, som springer för att njuta av naturen och ha roligt, men som också har stora horn i pannan när det vankas tävling.

Kontakt: [email protected]

Mål: Bli starkare, snabbare och uthålligare

Motto: Alla kan, bara man vill och vågar försöka

Efter ett par nederlag, bland annat två misslyckade Everestbestigningar, så var jag mer revanschsugen än någonsin förr. 

Denna tävling kommer jag minnas länge, inte minst pga det som hände efter ca 7 mil...


Uppladdning/pre race:

Jag har inte tränat ett dugg för ultralöpning i år och kroppen är fortfarande inte återhämtad efter mina två försök att bestiga Everest (2017 och nu i vår, 2018). Tanken var att försöka ägna resten av detta år till att bygga upp kroppen igen, få tillbaka muskelmassa, spänst, droppa lite överflödigt kroppsfett och få liv i konditionen igen. Jag hade ändå anmält mig som reserv till Swedish Alpine Ultra, då det mentalt var något som gnagde i mitt huvud. Chansen att få en startplats var liten, men så hände det - knappt 1v innan start kom erbjudandet - och efter att ha kollat flygbiljetter mm slog jag till. I praktiken helt oförberedd och med ytterst lite löpning i kroppen sedan jag kom hem från Nepal i maj.

Jag kände dock att jag behövde få göra något riktigt galet nu, lite som ett sätt att bearbeta att jag inte kunde nå toppen på Everest. Första försöket slutade i lunginflammation och andra försöket i luftrörsinfektion och båda gångerna åkte jag på höjdsjuka som en följdeffekt med tillhörande vätska i lungorna (not so good).

Exakt denna sträcka sprang jag 2015 (Fjällräven Classic) och 2016 (Tierra Arctic Ultra), där första försöket var en enda stor mardröm och en brutal plåga. Andra försöket gick betydligt bättre. Tänk om jag kunde få genomföra samma sträcka igen nu, tänk om jag bara kunde få slå mitt gamla personbästa med en enda minut? Få ett kvitto på att fysik och pannben finns där, en liten revasch på två misslyckade bergsbestigningar. Jag skrev sonika upp hålltider på en lapp och tog med mig för att försöka sikta på att slå mitt gamla PB på 18 tim 47 min med om så bara en enda sekund.

Hemma hann jag knappt ta ett riktigt löppass innan det bar iväg. Hjälp. Inte ens ett långpass på 3 mil eller så innan. Bara hoppa på flyget upp till Kiruna. Väl på plats i Nikkaluokta så märktes det av att detta lopp inte präglades av flashiga banderoller, megafoner, musik eller annat. 50st löpare (maxgräns) och en väldigt stillsam miljö, även om det märktes att det var lite tävlingsnervositet. Middagen på kvällen blev renstek med potatis, men jag åt alldeles för lite kände jag i efterhand. Skulle ha tagit några mackor extra. Sovplats i fjällstuga ingick i tävlingsavgiften, men jag fick en loftsäng och uppe vid taket var det sanslöst varmt. Jag låg klibbig hela natten och skruvade på mig i vad som kändes om 30 graders värme mot taket och kunde inte sova mer än max en timme. Jag försökte dricka vatten flera gånger under natten, men kände att jag förlorade på tok för mycket vätska i värmen.

Frukosten var 06:30 vilket för mig inte var optimalt då jag behöver åtminstone 2,5 timme på mig från mat innan löpstart för att inte riskera att bli illamående eller känna maten guppa runt alleles för högt upp i kistan. Jag valde därmed att inte äta så mycket frukost, utan bara fil+flingor + någon smörgås. Väderprognosen såg inte ut att bjuda på regn/kyla, så jag lämnade förstärkningströja+regnbyxor+vanta+mössa kvar i min väska. Enbart skaljacka fick följa med, samt räddningsfilt som alltid är bra för oförutsedda situationer. Actionkamera, gels, bars, energipulver, powerbank, mobil, plåster/medicin/första förband blev packningen. Inga stavar då just detta lopp inte är ett stavlopp för mig.

Inför start kl 08 blev det ett gruppfoto och sedan sade Roland som är tävlingsarrangör bara kort och gott 3-2-1-spring. Jag stod rätt långt bak då alla andra verkade vara så galet rutinerade, så jag räknade kallt med att jag som inte ens tränat för detta kunde inte annat än vänta mig ett slutresultat långt ner i listan.


Nikkaluokta - Kebnekaise, ca 19 km

Vis av lärdom sedan mina två tidigare löpningar, så visste jag att denna sträcka är rätt så lättsprungen och det är lätt hänt att man släpper på lite för snabbt här - vilket kan straffa sig sedan. Jag märkte rätt tidigt att jag lämnade en del långsammare löpare bakom mig, de som mest siktade på att komma i mål på sub 24, medan jag tappade en stor grupp framför som kändes som 15-timmarslöpare. Jag tog mitt eget tempo och periodvis hade jag lite pratsällskap med andra trevliga löpare, men de höll snäppet högre tempo än mig och jag släppte dem. Packningen kändes bra, men solen började gassa och det var rätt vindstilla, så jag började bli nojig. Jag minns den kramp jag hade i vaderna redan efter Kebne förra gången jag sprang. Kroppen blev varmare och varmare och jag såg att pulsklockan visade 184 slag, vilket är alldeles på tok för högt för att fixa ett 110 km-lopp för min del. Jag fick dra ner på tempot och försöka sänka pulsen en aning. Kände redan inne i Kebne att värmen skulle bli min största fiende denna dag. Lämnade Kebne på nästan exakt samma tid som Tierra-tiden.


Kebnekaise - Singi, ca 15 km

Stannade till vid en bäck och sköljde av ansiktet med det svalkande fjällvattnet. Vad jag inte visste där och då, var att detta skulle bli en fetisch under resten av loppet.
Strax efter Kebben så kom det lite vindfläktar och blev aningen skuggad sol och mitt löpsteg öppnade upp sig lite mer. Jag fick njuta en aning, tills strax efter en bro där det började gå mer uppför - och givetvis blev det vindstilla och blå himmel igen. En asiatisk löpare kom ikapp mig och han såg helt oberörd ut av värmen och pratade om att det skulle gå att gå i mål före midnatt (typ 16 tim). Inte en chans svarade jag. Jag kände på riktigt att värmen började ta riktigt av mina krafter nu och började få krampkänning i lårmusklerna. Blev helt ensam löpare resten av sträckan till Singi. I Singi satt det ett gäng löpare och tog paus, men jag stannade bara till 60s innan jag fortsatte. 5 minuter efter min tänkta tidplan, ajaj.


Singi - Sälka, ca 12,5 km

Min löparväst var fullpackad med allt från mobiltelefon till actionkamera och energigels. Jag hade tagit med mig en liten plastpåse för skräp, men den kunde jag omöjligt hitta när jag grävde i bröstfickorna. Istället lite tävlingsgrinig sådär, så körde jag bara ner de "tomma" energigelpåsarna i ena bröstfickan. Briljant nog så hade jag actionkameran i samma bröstficka, vilket resulterade i att min tänkta film från hela tävlingen från och med nu skulle få ett glukosfilter. Trots att jag försökt sörpla ur energigelen som en bäbis drar ur morsans tutte, så hade en gelförpackning tillräckligt med gel kvar för att i praktiken smörja in hela jävla gopro'n med gel. Eller inte bara den, utan från och med här så var den bröstfickan en enda kladdröra.

Jag tog det lugnt på de lite stenigare partierna här, men sedan fick jag lite fin löpning då solen gick i moln och det blev lite svalare samtidigt som terrängen blev lite mer löpvänlig. Stannade hela tiden vid fjällbäckar för att kyla ansiktet och fylla på med vatten. Drog i mig mer salt för att försöka stävja krampkänningarna som var kvar i låren, men samtidigt var jag brydd över min törst. Jag drack vatten hela tiden.

Första marathondistansen avklarad och förvånansvärt fräsch i kroppen ändå när jag kom till Sälka. Skavsårskänning på höger häl, så stannade en liten stund och drog på compeed+tejp. Ut från Sälka, 2 min före tidplanen. Yay! Vadfan, håller kroppen ihop så skulle jag ha chans till PB!!


Sälka - Tjäkjta, ca 14 km

Loppets enda riktiga backe väntade och en viktig milstolpe då höjdkurvan vänder på toppen av tjäkjtapasset och sedan i praktiken går neråt resten av tävlingen. Fortfarande krampkänningar i låren, så jag ägnade en hel del tankeverksamhet åt hur jag skulle göra för att inte gå i full kramp i klättringen uppför. Nu kom solen fram igen och ännu en gång blev det vindstilla. Svetten bara sprutade och jag fick hela tiden fylla på vattenflaskorna. Hur i helvete kunde jag vara så törstig? Vid varje fjällbäck såg jag ut som en kamel som äntligen kom till en oas, typ bara lade mig platt och gapade stort och lät fjällbäcken flöda genom strupen. Här någonstans började jag känna en pervers njutning av att få svalka ansiktet med fjällvattnet. Det kom ett och annat läte som normalt sett bara hörs i sängkammaren.

Uppför själva klättringen så gick det inte fort, men det gick ändå fint. Det märks att jag har blivit en van klättrare och att jag inte räds uppförsbackar längre, utan tvärtom gillar dem. Varsin hand på låret och sedan bara mata på, envist, tjurigt. Kort paus på toppen och sedan ner över det värsta stenskravelpartiet på hela sträckan. Stora rös med stenblock och åtminstone för mig omöjligt att springa på, utan mer stapla sig fram och undvika att bryta benen.

Det positiva var att den asiatiske löparen som drog förbi mig innan, hade stannat i Sälka på en liten paus och han var nu långt efter mig såg jag. Skönt att få hänga av en annan löpare, bra för självförtroendet!


Tjäktja - Alesjaure, ca 12,5 km

Jävla värme! Konstant törstig och jag började fundera på hur mycket vatten man kan dricka innan man dör, eftersom jag inte pinkat ett skvatt men hela tiden drack. Det blev mer löpbart här och jag visste att på denna sträcka har man chans att öppna upp farten med vagt nedförslut och en del spångar att springa på. Pulsen låg dock 15 slag över vad den borde ligga på och jag kände hur värmen dränerade min energi. Jag som var så glad över att nå Tjäkjta och känna att jag var halvvägs, krashade nu helt. Till på råga på allt så ser man den jävla kullen som fjällstationen ligger på från en mils avstånd och var femte minut tittar man bort mot den för att se om den kommit närmare, men det är som om det går i slowmotion. Fortsatt törstig och nu började jag räkna på hur många liter jag druckit. I normala fall på en halvmarathon dricker jag kanske någon deciliter bara, men nu var jag uppe i över 6 liter redan. Jag började få sämre koncentrationsförmåga och började snubbla. Väldigt mycket snubbel. Var det Koskenkorva i någon av mina vattenflaskor?! Krampkänningarna var borta, men vem fan brydde sig. Kunde inte hata mig själv eller livet mer. VARFÖR i helvete anmälde jag mig till detta och VARFÖR i helvete kom inte den jävla fjällstationen närmare trots att jag krigade som en idiot för att ta mig framåt?!??!!!??!??!

Efter vad som kändes som ett halvt sekel så kom jag fram till den sablarns fjällstationen. Traskade rätt in och hade bara en sak på näthinnan. Cola. Har de ingen Coca Cola så lägger jag mig ner, sparkar och gråter och skiter fanemig i detta. De hade Cola. Åh så god Cola. Kruxet var att jag ville ändå lägga mig ner och sparka, slå och gråta, särskilt då jag såg att jag nu låg 30 min efter tidplanen och därmed skulle försöket att få nytt personbästa vara kört. Jag skulle rentav få en betydligt sämre måltid än förra gången. Hur i helvete kunde jag vara så dum så jag skrev upp mig till ett lopp för att plåga mig igenom till ett SÄMRE resultat?! Varför var jag ens här? Varför var det så varmt och varför vägrade min kropp prestera i värme?!!??!

Frågorna var så många och jag fick bara fram ett enda svar på samtliga. "Du är en jubelidiot". Fan då. Ibland svider sanningen.

Två andra löpare låg halvt utslagna här. Båda två hade passerat mig ett par gånger innan, men jag gick förbi dem i varje fjällstuga då jag inte tog pauser. Den ene hade ingen ork kvar + hade sträckt ryggen och den andre kräktes upp allt han försökte få ner. Jag insåg att värmen hade slaktat alla oss tre.

Nu fanns det bara en enda tanke i mitt huvud. Helikopter. Tävlingsarrangören hade sagt att just från denna fjällstation fanns det en chans att avbryta och ta en helikopter ner dagen efter. Allt jag behövde göra var att se om de hade ett ledigt rum, eller bara ta en bänk och vila på. Sedan betala 1000 kr för helikoptern som skulle gå 10:00 dagen efter. Bara få beställa lite mat, tio liter cola, sätta mig ner och gråta i ett hörn, tröstäta och få vila den utslagna kroppen. Fanns inte på världskartan att jag skulle orka typ 35 km till och den sista sträckan är så äckligt jobbig. Kände jag mig inte bättre HÄR så hur f-n skulle det ens vara möjligt?!

Sedan hände något. Mellan tuggorna på en energikaka som jag tagit fram och som jag försökte svälja medan den försökte hänga sig kvar i gommen, så tog jag beslutet. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag tror det var två faktorer som låg bakom det. Dels att helikopterfärden skulle riskera att jag missade flyget tillbaka till Göteborg, dels att jag på riktigt var trött på mig själv och att jag haft ett par events jag fått avbryta. Visst, jag kunde inte rå för lunginflammationen på Everest förra året. Eller luftrörsinfektionen jag fick i år. Jag gjorde ju allt i min makt för att parera minusgraderna varje natt mm. Jag kunde inte rå för att jag slet axeln ur led när jag ramlade på Hornindal Rundt förra året, eller att värmen gjorde att jag fick kliva av efter 38 km på K78an i Schweiz. MEN DENNA JÄVLA TÄVLING SKULLE JAG INTE KLIVA AV!

Reste (nåja, hävde/kravlade) mig upp från bänken, önskade de andra löparna lycka till, staplade ut ur fjällstationen och tog en djup suck. Dags för de två drygaste milen i hela mitt liv, evighetssträckan mot Kieron.


Alesjaure - Kieron, ca 18 km - mardrömsstrräckan

Femtio meter från fjällstationen så stannade jag till och tänkte att jag vänder. Det här gick bara inte. Det fick bli helikoptern. Redan törstig igen, grinig och denna sträckan är bara så lång och dryg. Man springer längs en sjö och vid änden av sjön ska man svänga av åt vänster, men sjön tar aldrig slut. Så fort man ser en ände på sjön och når den, så upptäcker man att det bara var en ås och att sjön fortsätter ännu längre. Jag fortsatte springa. Stannade igen efter 150m. Jag måste vända. Det här gick inte. Jag fortsatte springa igen. I något slags melankoliskt tillstånd med ångestattacker så tog jag mig framåt. Solen hade börjat gå ner och det var skugga här, vilket faktiskt inte bara kändes svalt och skönt, utan rentav lite kyligt. Jag började öka farten då jag rös till ett par gånger och såg gåshuden på armarna.

Jag vände aldrig om, utan lämnade fjällstationen bakom mig. Istället såg jag att solen fortfarande tittade fram borta där evighetssjön tar slut och nu var det riktigt kallt. Jag började drömma om att få nå solens värmande strålar och såg det som en belöning om jag bara kunde få ta mig dit innan solen försvann helt. Här hände något. Min kropp som varit helt nedsläckt och totalvägrat, svarade plötsligt upp på min inre predikan och rörde faktiskt på påkarna. Jag promenerade där det var lite svårare terräng, men så fort det öppnade upp sig så lät jag löpsteget rulla på lite. Jag nådde änden på sjön med en känsla av att så här bra har denna sträcka aldrig gått innan. Jag nådde också solen, då jag vek av mot Kieronhållet och såg det lilla berget som jag visste att jag skulle springa på skrå över.

Här blev det plötsligt väldigt vackert. Solnedgång och det gick lite vagt utför. Jag passerade det klassika renhägnet och får erkänna att bortsett från smärtan i mina fötter och lår, så njöt jag en sekund eller två. Dessutom såg jag en löpare i röd jacka/tröja långt, långt framför. Hmm. Kunde jag ta den jäveln?! Plopp. Där kom två tävlingshorn i pannan. Från att ha spenderat nästan ett halvt dygn ensam i kamp med mina egna demoner, så hade jag plötsligt en demon vid min sida, med samma inställning och mindset som mig själv. "Han ska jag plocka".

Jag trummade på, men han måste ha sett mig och höll undan. Vi hade ett par hundra meter mellan oss, så jag såg bara honom som en prick, men det såg ut som att han stannade till då och då och försökte bedöma mitt tempo innan han åter fortsatte. Det innebar KRIG!

Krigskänslan lade sig dock rätt snabbt när jag kom till berget som vi skulle på skrå över. En smal stig men helt vidrigt stenig terräng. Jag försökte springa, snavade, försökta jogga, snavade. Varje gång jag snubblade till så skrek jag, kved jag eller svor jag. Det gjorde så förbaskat ont att dra ut överansträngda muskler och ligament och kroppen kändes som en gammal ostämd gitarr. Jag skymtade fortfarande den andre löparen, men fick känslan av att han snubblade sig fram lite fortare än vad jag gjorde. Här skulle man ha filmat oss två med en drönare. Det måste ha sett ut som två äldre herrar på ett ålderdomshem som kör "försten till vardagsrummet" och som kastar käpp, krycka och rullator åt sidan.

När jag äntligen kom över skrå så visste jag att det vankades nedförslöpning. Löparen framför såg ut som att han såg mig och försvann ner över åsen. Jag försökte släppa på lite, men FY FASIKEN vad mina lår var mosade! Jag kände att utsida lår släppte aldrig anspänningen mellan löpsteget, utan spände sig för att ta emot min kropp i löpsteget, sedan när det blev det andra benets tur att ta emot, så behöll det första benet kvar muskelanpänningen. Effekten var att jag var lika smidig som två kassaskåp och en bunt gummiband. Något rörde sig men fotisättningen var KABOOM. Jag såg fram emot hängbron då jag visste att efter den så blir det lite flackare och inte lika brant utför, men precis innan bron så skulle det vara en liten brant ner. Mycket riktigt, den kom och i ren desperation för att inte rulla utför branten och rätt ner i jokken så kramade jag fjällbjörk efter fjällbjörk på ett sätt som kunnat få mig fälld för sexuellt ofredande.

Äntligen över bron. Ett par hundra meter till och sedan skulle jag vara färdig med den värsta sträckan på hela loppet. Kvar var sista nötningen in mot mål. Löparen framför mig hade dock varit snabbare ner så han var nu bortom sikt och jag visste att jag inte skulle se någon mer löpare resten av loppet.


Kieron - Abisko, ca 17 km

En nagel hade lossnat och skvalpade runt i ena skon. Jag visste att den varma vätskan i vänster strumpa var blod. Smärtsignalerna från båda fötterna talade om för mig att jag hade blåsor eller begynnande blåsor och skavsår/trycksår på minst 10 ställen. Låren var överansträngda. Knäna var dock ändå skapligt intakta, ljumskarna skapligt ok och vaderna som jag fått problem med på tidigare lopp kändes också rätt ok.

Jag släppte på löpsteget lite på ett par spångar och blev förvånad över hur lätt det ändå kändes. Det gick inte fort, kunde jag nå 7:30-tempo så fick jag vara nöjd, men efter så många timmar i rörelse i fjällterräng så blev jag överraskad över hur lätt och skönt det kändes att springa på plan mark. Däremot så är denna sträcka knökfull av snubbelsten. På flera ställen så går vinterleden ihop med sommarleden, vilket gör att de inte kan lägga spångar (blir i vägen för skotertrafik mm) utan istället så är det sten, sten, sten. Inte så att man kan hitta ytor omkring stenarna att sätta ner fötterna, utan man får sätta ner fötterna på sten och sedan får man se åt vilket håll stenen lutar åt. Här kände jag hur enormt mycket min kropp faktiskt jobbade med balans och kroppshållning. Vänster fot ner, började vicka åt höger, min kropp började vicka åt höger, men ALLT spände sig och höll mig upprätt. Höger fot ner, vinklades bakåt, och vips så kopplades nya muskelgrupper in för att hålla mig upprätt.

Det kom en ny spång, jag blev glad, öppnade upp löpsteget, sedan kom jag in i ett nytt stenparti och vips så tappade jag fart och fick kämpa för att stå på benen. Jag skrek rätt ut ett par gånger när jag snavade på något och det kändes som om allt under midjan skulle gå av innan jag fått upp balansen. Det var inte mörkt, men solen var borta och det var kallt. Riktigt jäkla kallt. Jag kände att jag borde ta på mig min skaljacka, men jag iddes inte stanna och ta av mig löparvästen och ta fram den. Inte nu. Sedan kände jag att kylan gjorde att jag fick hemlängtan. Sådan djurisk hemlängtan till Abisko. Till säng. Värme. Cola. Herregud, jag skulle lätt kunna få en orgasm av att bara se en säng och en cola nu. Gåshuden stod rätt ut och nattfukten slog till från jokken och sjön nedanför. Dimma drog in över björkskogen och jag frös på riktigt och insåg att detta kommer att kosta mig en förkylning. Minst. Men det tvingade mig framåt. I bättre tempo än vad jag haft på länge.

Plötsligt ute på en spång så skrek det till under fötterna på mig. KVIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK!! Herrejävlar! Jag tjöt tillbaka "HUAAAAAAAAAAAH!!". Sedan slutade min och fjällripans konversation. Han va inte glad över att bli väckt ur sin vila under spången av en perverst colasugen amatörlöpare.

Tiden gick och jag började bryta ner sträckan i delmål. Stugan man ska springa förbi. Jokken intill. Hängbroarna. Det där stället med tält. Här råkade jag titta på pulsklockan för första gången på flera timmar. VA?! Det kunde inte stämma?!? Jag låg ju före planerad tid och med rejält god marginal också?!?? Jag måste ha haft ett helt galet bra flyt i löpningen från Alesjaure utan att jag insett det själv. Jakten på solstrålarna och jakten på löparen framför hade gjort underverk!!!

Nu blev det tävling igen. Jag bet ihop, tog smärtan, gnydde och kved - men sprang på så gott jag förmådde. Det kändes som om jag hade chansen att få en riktigt bra förbättring, men kilometertiderna blev långsamma pga terrängen och jag hade glömt bort hur svårsprunget det ändå var just här fram tills att man når partiet som har lite mjukare underlag. Egentligen hade jag högre fart i kroppen, men huvudet hängde inte med i alla mikrobeslut, så ökade jag tempot lite till så började jag bara snubbla istället.

Jag började räkna pirr på armen, dvs vibrationerna från kilometerna. Tittade på klockan, såg att det var 7 km kvar. YES! Men 100 meter efter så kom jag till en skylt där det stod 9 km kvar. Där tappade jag allt. Jag stannade och stod helt still. Paralyserad. Det kunde inte vara sant. Har min löparklocka mätt så mycket glädjetid att jag ska 2 km längre. NIO kilometer istället för SJU. Det är ju asmycket (errr, bra logik med 100 km i benen). Efter att ha hatat mig själv en liten stund så började jag trumma på igen. Kylan hjälpte till, nu var det brutalt kallt. Så till den grad att jag tänkte att det inte kan vara nyttigt att komma varm/svettig och kylas ner så här.

Milstolparna passerades en efter en och till slut så insåg jag att jag bara har ca 1 km kvar. Ringde tävlingsledaren och talade om att löpare nr 54 var nu ca 8 min från mål. Här kissade jag en mikroskvätt och insåg att jag hade druckit över åtta liter vatten på denna tävling. Ett rekord på alla sätt och vis, har aldrig någonsin druckit så mycket på ett och samma dygn. Borde inte ens vara möjligt.

Så kom Kungsporten. Jag följde vägen in i Abisko och den välkända uppförsbacken upp mot turiststationen och mål, kändes lätt. Jag lät pulsen gå upp och bara bet kvar. Så skönt att ha detta trycket kvar i benen! Hängde kvar hela vägen in i mål till Roland + någon funktionär och löpare (vars namn jag redan glömt, men ni var fantastiskt trevliga!) som tog emot mig. Måltid 18 tim och 38 minuter, dvs NYTT personbästa med 9 minuter!


Slutplädering

Vilket helt galet lopp! Det är första tävlingen någonsin där jag lyckats återhämta mig från värmen, där jag lyckats bli kvitt krampkänningar och där jag lyckats vända en total utmattning till att springa ikapp 45 minuters tapp och dessutom springa in ytterligare 9 minuter. Ett lopp mestadels i ensamhet, antingen med huvudet nerstoppat i fjällbäckar eller med pannan ner mot marken och bara nötandes framåt. Ett lopp jag inte ens tränat för eller egentligen hade fysik för, utan där jag mestadels hade tillit till mitt pannben och där sista 3,5 milen visade vilket pannben jag egentligen har. Känslan jag hade vid mål var att hade jag bara sluppit all sten och fått plan mark, så hade jag kunnat springa mycket, mycket längre. Det är ingen dålig känsla att få med sig efter 107 km fjällultra.

Tävlingen i sig var ett mysigt litet arrangemang. Familjärt, mycket socialt och så långt ifrån "tävlingshets" egentligen. Inga megafoner, inga banderoller eller speakers, men ändå seriöst nog att ge medalj vid målgång. I och med att deltagarna är så få, så blir man också lätt ensam under loppet, så det är mer en tävling med/mot sig själv än mot andra. Vilket engagemang Roland har dock som var vaken i över 24 tim och tog emot alla och som går in helhjärtat för att arrangera denna tävling. Fantastiskt!

Det jag däremot kände var att detta var tredje gången jag sprang samma sträcka och någonstans där så har det tappat sin tjusning lite. Första gången var allt nytt, andra gången såg jag fram emot att få prova erfarenheterna från första gången, men nu tredje gången saknades något. Nu ska jag dock njuta av prestationen, eller nåja om ett par dagar ska jag njuta. Just nu har jag problem med att nå ner till golvet för att ge katten mat, att resa mig från en toalettstol eller att gå nedför en trappa. För att komma ur bilen måste jag häva mig upp och mina fötter saknar skinn helt och hållet på ett par tår samt har ett par praktfulla blåsor som måste få läka. Sedan kan jag njuta. Over and out.

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

  • ÖtillÖ World Championship 2021 - del 2 Linda Doktar
    Läs mer
  • Pryltest - Adidas Terrex Speed Pro SG Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Racerapport: Järvens bana Salming Idre Fjällmaraton! Peter Lindquist
    Läs mer
  • En skada kommer alltid i fel tid men låt inte det hindra äventyret Janne Svärdhagen
    Läs mer
  • Att börja om från början Tony Hoffstrom
    Läs mer
  • Val d'Aran 2021 Anna Carlsson
    Läs mer
  • Felspringspolitik. Och en terapeutisk rapport från Mora Trail Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Äntligen måndag, äntligen Trailrunning Sweden-löpgrupp! Gunilla Kidmark
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Vi är sociala

Följ våra kanaler

#trailrunningsweden

Share the passion of trail

Posted withregram • ebloppet.se Rekord på rekord slogs i år trots utmanande förutsättningar.

På grund av restriktioner under vår och sommar så fick vi oväntat stor konkurrens av andra lopp som flyttats till samma helg eller nära inpå vår loppdag den 4:e september. Trots detta hade vi fantastiskt fin uppslutning på EB-loppet med omkring 200 deltagare på plats!

Förutom dessa fina välgörare så hade vi både deltagare på distans och väldigt många privatpersoner som skänkte pengar via vår gåvoknapp.

Sist men inte minst så satte vi rekord i antal sponsorer, hela 16 företag valde att sponsra oss i år.

Alla ni tillsammans har därmed möjliggjort att vi kan skänka den fantastiska summan 150000kr till forskning kring EB, stort tack!! Vi återkommer med mer info längre fram kring exakt vart vi skänker pengarna.

#Ebloppet #run4ebsweden #cureeb #healeb #fighteb #stopeb #epidermolysisbullosa #butterfly #butterflychildren #fjärilshud #fjärilsbarn #välgörenhet #välgörenhetslopp #partille #göteborg #öjersjö #kåsjön #älskalöpning #trail #trailrunning #springigbg #löparglädje #trailrunningsweden #löpning
...

Runstreak day 3️⃣0️⃣0️⃣
Since the 1:st of December -20 I have been running at least 3 km every day. I did a summary today and my total is 3 164 km which gives me an average of 10.55 km per day.
It started as a “December -20 challenge thing” to run every day for 31 days with my running buddy tommyswing, then 100 days became the goal and now I think the goal is to reach 365 days. But then I guess the same December challenge starts again … so will see where it all lands. So far the runstreak has made me stronger, faster, injury-free and I noticed that I also recover faster after tougher efforts. So do I never rest from training? Of course I do, and those days I just run 3 km very very slowly 😊
Have you ever tried a runstreak?

📷 my runstreak buddy tommyswing

#BeUnbreakable #Spartan #SpartanGlobalBA21 #SpartanRace #SpartanUK #SpartanEurope #SpartanTraining Spartan JaybirdSport #PowerYourPassion TheSkinAgent #JagÄrBekväm VJSportShoes #TheBestGripOnThePlanet #EFIOCR #TSMRunning #Runacademy Salomon #TimeToPlay SalomonSverige SauconyRunClub #Marathon #Ultra #Runstreak #IdreFjällmaraton #BliOslagbar #TrailRunningSweden #TrailRunning #Trail #Skyrunning #OCR
...

Balsam för själen.
23km med Soutside Runner idag med denna vyn. Så underbart väder. Bara att njuta.
.
.
#run #running #instarunners #trail #trailrunning #ultrarunning #löpning #trailrunningsweden #sauconysverige #sub40 #runhbgm
...

Y el séptimo día... Subió más fotacas a Facebook 😎

Esta vez la que dispara 📸 es lauorva, de OrvaSisters&Co 🏢

Pronto subiremos más, ¡así que no nos quitéis ojo! 👀

#correcomounjabalí #correcomounajabalina #alamedatrail #torresdelaalameda #trailrunningsweden
...

Kuperade stigar och massor av svamp! Dagens första löprunda gav ett rejält lass med svamp på mackan efteråt! Varför stressa runt när man kan njuta!?!
.
.
.
.

.
.
.

#fölksömschytter #feelgood #teambds #BDS #bdssverige #aktivaBDSare #olstorp #gråbo #lerum #löpning #running #10månadermot10mil  #gubbarsomlubbar #trailrunning #injinji  #mjölksyra #kondis #happyrunner #trailrunningsweden #stenholm #barfotaskor #fottrappan #barefootrunning  #löparglädje
#vibramfivefingers #fivefinger
...

Trailsnack

Vårt diskussionsforum på Facebook

 

1 day ago

Hej! Jag söker tips på skaljacka för löpning höst/vinter som är vattentät eller klarar kraftigt regn. Vad använder ni? Tack för hjälpen! Hälsningar Liv ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Inov8 ultrashell om du menar vattentät

Salomon Bonatti Pro WP 👍

Använder Trimtex Instinct 2.0 Jacket . Regn och snöblask. 👍

mm jag använder en bommulsanorak från Norröna (Svalbard) när det inte regnar. Den andas mycket bättre än alla skaljackor. Sedan har jag en 10 liters ryggsäck på ryggen med vatten och ett lättvikts regnställ från Norröna. Regnstället tar jag fram om det börjar regna.

Stellar Equipment Ultralight

3 days ago

Hej!
Jag springer för närvarande i Salomons sense ride 2 och trivs bra med dom, främst för att dom sitter som gjutna på fötterna. Däremot är greppet inget vidare nu när det börjar bli blött på stigarna.
Behöver tips på vilka skor som kan tänkas passa mig. Har kollat lite på Icebugs modeller och även Altra. Så, tips mottages! Ska tilläggas att jag inte bor nära någon vettig butik med möjlighet att prova ut skor.

Tack på förhand löparvänner.
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Kör med Sense ride 3 och supernöjd med greppet på dom, så är du nöjd med modellen i övrigt kanske du ska spana på sense ride 3 eller 4 som finns nu 😊

Icebug och VJ har klart bäst grepp. Är det till långdistans eller kortare/tävling? VJ Spark ska vara en bra, allsidig sko. Helt nysläppta. Icebugs Acceleritas är outstanding om man har smala fötter och vill ha en snabb sko. www.vjsport.fi/se/shoes.html

Scott supertrac 👌

Vj ultra, icebug Capra eller icebug outrun 🏃🏽‍♀️👟😅

VJs skor (alla modeller, finns lite olika beroende på distans och din egen fot) har bästa greppet!

Allt med vibrem sula, är grymt

Har Sense Ride 3 och det är superbra grepp. Köpte Altra Lone Peak 5 nu och sämre grepp får man leta efter.

VJ - Best Grip on the Planet

Sitter som gjutna... 😬 testa Altra Timp. Passar sitter skönt. Bra grepp. Lagom dämpning. Jag springer mycket i dom. Från korta distanspass hemmaomkring till fjällmaraton. Funkar även på lite asfalt. Jag saknar inget i den skon.

ok jag kör sense ride 4, helt sanslöst bra grepp! kör på dem!!

2 days ago

Halloj!
Hoppas det är okej med ett litet säljinlägg.

Köpte dessa när jag skulle springa BAMM för några år sedan, dom funkade toppen men har inte kommit till användning sedan dess. Storlek 38, tts enligt mig. Minns inte vad jag köpte dom för, men kanske att 500 plus frakt är ett rimligt pris?

Hittade lite info om dom här: https://amazon.com/Merrell-Womens-Terra-Trail-Runn…
... Se merSe mindre

Halloj! 
Hoppas det är okej med ett litet säljinlägg. 

Köpte dessa när jag skulle springa BAMM för några år sedan, dom funkade toppen men har inte kommit till användning sedan dess. Storlek 38, tts enligt mig. Minns inte vad jag köpte dom för, men kanske att 500 plus frakt är ett rimligt pris? 

Hittade lite info om dom här: https://www.amazon.com/Merrell-Womens-Terra-Trail-Running/dp/B00YBFSOCQ?th=1

Kommentarer på Facebook

Intresserad! Ser ut å vara hyfsat bred i tåboxen? Är dom det? 🤗

Tips,testa även att lägga ut dom här: m.facebook.com/groups/267978246887896/

2 weeks ago

Hej!
I torsdags frågade jag om det fanns några barfotalöpare. Det finns det 🙂.
Vi snackade mycket om skomodeller och vad man börjar med.

Här kommer en uppföljande fråga.
Hur väljer man rätt Vibram FiveFingers?
Jag rör mig i skog och vill kalla det jag gillar för Trail.
För detta verkar 3 st modeller vara lämpade:
1. V Alpha
2. V Trail
3. V Trek
De verkar komma i den ordningen också från lätt till tuff terräng.

Vad säger ni om dessa?
Hur är det med tåbox på FiveFingers och hur får jag rätt storlek.
Strumpa vill jag nog inte vara utan...
... Se merSe mindre

Hej!
I torsdags frågade jag om det fanns några barfotalöpare. Det finns det 🙂.
Vi snackade mycket om skomodeller och vad man börjar med.

Här kommer en uppföljande fråga. 
Hur väljer man rätt Vibram FiveFingers?
Jag rör mig i skog och vill kalla det jag gillar för Trail.
För detta verkar 3 st modeller vara lämpade:
1. V Alpha
2. V Trail
3. V Trek
De verkar komma i den ordningen också från lätt till tuff terräng.

Vad säger ni om dessa?
Hur är det med tåbox på FiveFingers och hur får jag rätt storlek.
Strumpa vill jag nog inte vara utan...

Kommentarer på Facebook

Jag har haft five fingers i tio års tid. Plats för tårna finns det alltid, problemet är ofta tvärs om att dina tår inte fyller ut hela vägen och kan få konstiga veck. Ullstrumpor i olika tjocklekar brukar fixa det. Det kvittar tycker jag vilka du väljer, allt handlar om hur du ska träna upp din fot och öga koordination, så du inte får genomslag som kan ge blåmärken under fotsulan. Lycka till

1 week ago

Tar gärna emot tips på bra skor att använda när det är blött i spåren. Då sten och rötter blir väldigt hala. ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Kolla VJ Sports skor. De har absolut bästa greppet! Här finns några modeller. Jag gillar XTRM. trailrunningsweden.se/utrustning/trailskor/vj/

VJ's är helt underbara på slirigt underlag - Jag kör med VJ Ultra när det bjuds på lite brötig terräng. www.vjsport.fi/se/ultra.html

Icebug har skor med bra grepp.

Jag köpte Topo, deras Ultra terräng med bred tåbox, testat på hala klippor och stenar , funkar bra.

Altra Lonepeak eller King

Har sprungit i otaliga sorters skor och bäst grepp hittills utan metalldubb har VJ erbjudit. Makalöst bra grepp på blöta stenar, rötter och spångar. Icebug kommer stark tvåa. Tråkiga är bara att har man väl testat ett par skor med bra grepp, så får man otroligt svårt att gilla andra skor efteråt när man märker hur halkiga de är i jämförelse.

Då är det låg sula som gäller👍 Föreslår Icebug spirit 8, hårdare stabilare sula, underbart grepp. VJ Intgrator. Mjukare sula underbart grepp. Mvh orienterare

+1 på VJ; har XTRM, MAXx och Spark. XTRM och spark har lägre drop och aggressivare sula, XTRM och MAXx har rockplate samt kevlar i ovantyget, XTRM lite smalare läst. Spark är nyaste trailmodellen och lättast, XTRM populär bland swimrunners. Springer Max 20k med XTRM och Spark, 15 och uppåt i MAXx. Ultra har jag provat på, och den har klart mest dämpning. På hala stockar biter dock inget gummi, så alternativ 1 är att lära sig hoppa över, alternativ 2 att köra heldubbat och alternativ 3 att skruva i 1-2 dubbar mitt under sulan - ungefär vid hålfoten.

Jag säger också VJ ultra eller icebug 😀

Altra mt 2, vibram sula. Har aldrig halkat med dom

Använder mina dubbade vinterskor ibland, funkar kanon när det är blött och rötter.. på sten får man fäste oxå... ibland.. inte😃

Jag tycker Saucony Peregrine funkar bra på allt utom is

View more comments

1 week ago

Vad har ni haft för på fötterna när ni sprungit Lidingöloppet (30 km) eller liknande triallopp eller trailträningsspår?

Själv så har jag sprungit i Asics DS Trainer med häldrop på 8 mm som inte är några trailskor men sprungit in på 2 tim 38 min i mitt senaste Lidingölopp tex.

Tyvärr så fick jag problem med höger hälsena under dec 2020 och är nu relaltivt återhämtad men känner att jag inte vill gå ned för mycket häldrop för säkerhetsskull. Sneglat på Adidas Terrex Speed Ultra med häldrop på 8 mm. Vad tror ni om den skon, någon som testat den, kan de vara ett bättre alternativ än Ds trainer?
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Lidingöloppet är inget trailopp det är ett terränglopp, då det är fina grusvägar och stigar så är väl en asfaltsko det självklara valet, spring i den skon du gillar.

Den bästa skon du kan hitta är den som passar dig. Det låter kanske klyschigt men det ligger mycket i det då varje person är olik från den andra och allas fötter ser olika ut, reagerar olika på löpningen och inte minst att vikt, löpsteg, terräng, längd och teknik spelar stor roll. Jag skulle prata med någon som kan löpning i en butik där du kan få testa ditt löpsteg med någon kunnig, testa olika skor på löpband och analysera hur du står på din fot för att få den ultimata skon för just dig. I Stockholmsområdet skulle jag vända mig till Löplabbet (Kungsgatan) eller Runners' Store (Regeringsgatan) Har du vägarna förbi Kalmar rekommenderar jag starkt att du besöker Prestationskläder där Jonas Carlander med personal kan hjälpa dig med deras enastående service och expertis. Själv springer jag i följande beroende på lopp, distans och underlag. Asfalt - ON Cloudsurfer Ger 6mm drop och ca vikt 300g/sko Tung terräng - ON Cloudventure Peak Ger 6mm drop och ca vikt 260g/sko Lättare terräng & stig - ON Cloudvrnture Ger 6mm drop och ca vikt 295g/sko Lycka till i jakten på den bästa skon.

I ran LL in Nike Pegasus Trail. The new model is even more comfortable

New Balance 1080 är väldigt skonsam i helgreppet och trycker inte på hälsenan. Kanske ingen tävlingssko men en superbra distanssko! Finns på Löplabbet om du vill testa!

1 week ago

Jag behöver skotips. Jag springer nu i ett par Altra Superior på kortare rundor och Asics GEL-Trabuco 9 på de längre. Älskar mina Altra men gillar inte Asics. Dels för att det är dålig kvalitet men också för att dom inte riktigt passar min fot.
Så jag skulle alltså behöva ett par andra skor med lite mer dämpning än Altra Superior för mina långrundor. Jag har testat Altra Lone Peak men tror att jag behöver några med lite högre drop. Jag har ett krav och det är att dom ska passa mina breda "ankfötter" :-). Det är ju delvis därför jag gillar Altra så mycket. För att alla tår får plats.
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Har du testat Topo?

+1 på Topo Athletic. Footshape och med lite dropp 0-5 beroende på modell.

Jag har samma behov som du. Ankfötter med behov av dämpning och drop. (Dessutom storlek 36, vilket är extra svårt att få tag på 🙁). Jag hade ett par Inov8 Parkclaw som jag älskade. Lagom drop, superbred tåbox, skön dämpning men ändå ”markkontakt” och jättebra grepp på alla underlag. MEN skon slets ut på tok för snabbt. Sulan var intakt, men tyget utvändigt och invändigt blev sönderslitet på nolltid. Inte prisvärda med andra ord. Sedan har jag klickat hem och provat ett antal skor som enligt tester och beskrivningar ska vara breda men inte är det… Något par som passat på foten, men inte passat min löpstil (landar på fram-/mellanfot). Till sist fastnade jag för Salomon Speedcross 5 Wide, men blev besviken för att de har uselt grepp på trädrötter. Sedan har jag även köpt ett par Merrell Moab Speed gtx på rea. Tänkte de kunde vara varma och sköna när snögloppet kommer. De är rymliga och sköna, men dålig löpkänsla! Känns klumpiga att springa i, så de används nu för skogspromenader. På väg springer jag i mitt fjärde par (tror jag) Hoka Clifton Wide. Provade Hoka Speedgoat för terräng, men de var för smala. Någon här i gruppen tipsade mig nyligen om Hoka Evo Jaws. Det kanske blir nästa att testa. Lycka till!

Måste rekommendera norda 001, aningen bredare än speedgoat framtill men känns inte alls lika klumpiga betydligt med dämpning än Salomon, ruskigt bra grepp också. Tyvärr snordyra men dom verkar ha en betydligt bättre livslängd än dom flesta skor och är bättre för miljön än dom flesta👍

Om du gillar Altra så ta ett par med lite mer dämpning och stoppa in en hälkil. Fick tipset om hälkil efter att ha sålt mina splitternya Lone Peak på grund av smärta när jag sprang även korta sträckor (ovan med 0 drop). Nu har jag sprungit även längre rundor med Superior och hälkil och det var 👌🏼.

Om du väntar till oktober kanske New Balance Fresh Foam More Trail V2 vore ett alternativ. Asfaltsvarianten av denna modell är snormjuk utan att man sjunker ned i den och har väldigt bred tåbox för att vara av traditionell form. 4 mm drop.

Altra olympus, super sköna för långa rundor

Topo

Säger som andra, Topo. Jag har bara haft de hemma för test, upplevde det som jäkligt sköna, men lite klumpiga. Sprang dock aldrig med dom, då jag kände ganska omgående att de skulle returneras. Bikester.se har Topo.

Poddar

Här samlar vi alla för Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden. Trevlig lyssning!

 

Strava

Gå med i Trailrunning Swedens klubb på Strava och peppa ihop!

 

En av Sveriges mest meriterade löpare, @idanilssi är tillbaka efter långdragna skadebekymmer. https://trailrunningsweden.se/2021/07/19/ida-nilsson-jag-orkar-vara-trott-lange/

Löpargruppen i Göteborg-Härryda - vilken dundersuccé. Fullbokad inför hösten med 50 löpare på nån timme. https://trailrunningsweden.se/lopargrupper/goteborg-harryda/

Fem tjejer tycker till om nya MOAB FLIGHT från Merrell. https://trailrunningsweden.se/2021/06/10/moab-flight/

Intervju med Sebastian Ljungdahl. https://trailrunningsweden.se/2021/06/04/fran-oldrickare-till-skyrunner/

Jämn kamp mellan Fredrik Bakkman och Sebastian Ljungdahl i @skatasryggar . Karin Nilsson vann damklassen.

Efter positiva besked kring höstens motionslopp har det lagts till många spännande lopp i Trailkalendern. https://trailrunningsweden.se/trailkalendern

Nyhetsbrev

Prenumerera på våra nyhetsbrev och få tillgång till specialerbjudanden.

 

Meny

X
X