I år var jag uppe i Jämtlandsjällen och sprang fjällopp! Mitt första och fram tills i förra veckan enda fjällopp sprang jag för fyra år sedan då jag överraskande vann Axa halvmaraton som det dåvarande loppet i Vålådalen hette. Trots att det gick så bra då har det av olika anledningar inte blivit någon repris. Sedan dess har konkurrensen blivit betydligt hårdare med många som satsar på denna tävlingsform, så även om jag upplever att min generella form faktiskt är lite bättre nu så har jag ingen chans mot specialisterna.
Det kryllar av lopp under fjällmaratonveckan. Jag sprang två lopp – den vertikala kilometern uppför Åreskutan och Salomon 27K.
Jag börjar med Peak Performance Vertical K eftersom jag hade en bättre känsla i det loppet :-) Det har länge varit en dröm för mig att springa en vertikal kilometer, jag har varit så sugen på att se vad denna tävlingsform innebär. Den enda specifika träningen jag har är att jag nyligen spenderade 9 dagar i Lofoten och då besteg många toppar. Jag tror det var bra för träningsvärken efter de två första toppturerna var inte nådig! Nåväl, tillbaka till loppet. Värme och gassande sol vid starten kl 18.00. Jag lånade ett par skor från Salomon eftersom mina egna har lite väl dåligt fäste. Jag hade gärna lånat en löpväst om det gått också eftersom jag insåg att de flesta körde med riktiga lättviktsversioner. Vätska, långärmad, tröja, jacka och vantar/mössa var det enda vi behövde ha med oss. Eftersom jag inte ville ha med hela vätskeblåsan la jag bara ned en liten 150 ml flaska i västen, vilket i efterhand var för lite i värmen. I panik gick jag och köpte 60 ml rinnande gel som jag dock aldrig använde.
När starten gick lyckades jag som vanligt inte hamna längst fram men det gjorde inte så mycket för det gick i en rasande fart från Åre torg och jag hade verkligen andan i halsen efter de första minuterna. Jag positionerade mig som fyra bakom en skidåkartjej som fick många hejarop under loppets gång. Tog mig sedan förbi henne och vi fortsatte hack i häl tills vi hann ifatt tjejen framför (Moa Lundgren som vann 27K) och sen fortsatte vi alla tre på en rad till ca 800 höjdmeter. Det var verkligen varmt första halvan av loppet. Man fick blanda löpning med gång uppför branterna. Det var också en lång brant sträcka med rep då man kunde hjälpa till med armarna, fy vad jobbigt det var – det gick inte snabbt! Efter halva loppet kunde man springa lite mer och då ändrades naturen och det blev mer stenigt. Ja man kunde springa om man hade några krafter kvar i benen vill säga :-) Runt 800 meter drog Moa iväg lite snabbare och jag orkade inte hänga på, men jag fick en lucka till tjejen bakom.
Sen orkade jag inte forcera farten så mycket på slutet utan höll mer positionen. Jag var positivt överraskad över allt folk som var ute och hejade hela vägen upp! Speciellt när man kom upp till kabinbanan och närmast toppen fick man mycket hejarop! Det fina vädret bidrog säkert. På sina ställen var det svårt att veta vilken väg man skulle ta, speciellt på slutet då jag hamnade rakt nedanför ett stort stenblock som jag inte visste om jag skulle gå upp för eller runt, det slutade med att jag klättrade uppför det på mitten för säkerhets skull. De sista 150 meterna är i princip bara stenblock som man ska navigera mellan, men det finns en stig här och där men jag som inte hade så bra koll hade lite svårt att hitta den. Men så underbart det var att se målet efter sista branten! Och efter många fjärdeplatser i år var det skönt att komma trea och få en pallplats :-)
Jag tror att Åre-loppet är Sveriges enda vertikala kilometer även om det ska finnas något uppförslopp i Hemavan-trakten också. I Norge och i Alperna kryllar det av sådana här lopp som också är betydligt brantare. Det här loppet kan man klara av utan några specifika förberedelser dock och det finns även möjlighet att köra halva (500 höjdmeter). Man kan även när som helst köra leden eftersom det sitter skyltar uppe året om (osäker på vintern dock).
Salomon 27K-loppet var veckans första lopp. Jag har nog egentligen hela sommaren förträngt hur långt jag skulle springa. Har t o m undvikit att springa halvmaror eftersom jag ansett mig vara för dåligt tränad (även om Stockholm trail blev ett undantag). Efter veckan i Lofoten hade jag i a f testat lite utförslöpning men jag kände mig mycket osäker på den biten. Uppladdningen blev katastrofal med 4 timmars sömn i snitt de sista tre nätterna av olika anledningar. Jag hade inte planerat hur jag skulle äta och dricka under loppet, skulle jag ha sportdryck eller vatten? Hur många gels och vad för sort hade jag ingen aning om. De kändes inte alls bra på morgonen, men så tycker jag iofs att det ofta är innan lopp så jag visste inte riktigt vad den känslan betydde. Det var riktigt varmt då starten gick kl 9 på morgonen.
Det började på sämsta tänkbara sätt – helt plötligt låg jag på marken och såg hur alla människor sprang iväg! Jag vet inte hur det gick till men jag kravlade mig upp och kände att det blödde lite, men bara lite, från läppen. Sprintade ikapp de andra tjejerna. Loppet börjar med en raksträcka och är man löpstark är det bäst att springa på här. Efter någon kilometer börjar det gå sakta uppför. Den slutliga vinnartjejen drog ifrån redan här och henne såg jag inte mycket av sen. Jag brukar känna mig stark uppför och låg trea tillsammans med en annan tjej strax framför. Men det kändes redan nu oroväckande jobbigt. Jag blev glad när det var lite flackt och man fick ”vila” lite. Om det är så här jobbigt efter 5 km, hur ska det då gå? Det var mycket spänger blandat med smala stigar i några kilometer innan det gick uppför brant mot första toppen.
Vid ca 7 km fick jag nya krafter och kunde springa på lite när vi nådde då det var ett lättsprunget område efter förtsta toppen. Sen blev det panik vid vätskestationen efter 10,5 km eftersom jag inte hittade kåsan jag skulle ta vatten med (jag hade bara sportdryck i min blåsa och var verkligen sugen på vatten). Till slut sprang jag vidare utan att ha fått i mig någonting. En tjej sprang om och jag hängde med uppför nästa topp men sedan försvann hon långt bort i kommande utförslöpa. Sedan följde några kilometer lera som tydligen inte är min favoritterräng. Jag klafsade runt och höll på att ramla flera gånger, varav jag ramlade på riktigt en gång. Skosnöret i mina Salomon-skor åkte ur fickan flera gånger eftersom jag inte hade satt fast det ordentligt så jag kände mig helt ur rytm dessa kilometrar. Jag hann bli upphunnen av nästa tjej och en kille och orkade inte hänga på, här hade jag nog min största energidip. Jag hade bara tagit en gel och borde tagit en till, men jag orkade inte riktigt ta fram den (smart…). Drack för lite ur min utspädda sportdryck och tuffade på väldigt långsamt (kändes det som). Blev glad när det blev brant och jag fick gå :-) Vid den andra vätskekontrollen kom jag på att jag kunde dricka vatten med händerna och hällde lite över ansiktet först, så skönt! Det visade sig att jag kunde låna en kåsa att dricka med också. Glömde dock lämna tillbaka den så fick springa lite fram och tillbaka. Här bjöd de även på cola och jag har inte en aning om varför jag inte tog det…!
Vid ca 22 km når man sista toppen och härifrån visste jag att det bara var nedför. Jag orkade tyvärr inte springa speciellt snabbt men eftersom min energi var helt slut kändes det ändå otroligt skönt. De bakom mig verkade inte heller ha så mycket energi kvar för jag blev bara omsprungen av en person på väg ner och sprang om en själv. Det fanns ett brant parti där jag var nära att ramla, annars var det egentligen inte så svårsprunget. De sista två kilometerna är ganska flacka men det kändes som jag aldrig kom fram till mål eftersom man springer runt målområdet i ca 500 m innan målgång. Hade kramp i magen sista kilometerarna och det blev ingen egentlig slutspurt, klockan stannade på 2.34.00, lite långsammare än jag hoppats och en fjärdeplats i damklassen (totalt runt 25 tror jag). Jag hade druckit upp mina 800 ml vätska (alldeles för lite). Nu ville jag bara vila och dricka vatten! Det var gassande sol i målområdet och det tog ca 2 timmar innan det värsta magonda släppte och jag fick i mig en våffla. Men jag hade tagit mig i mål i detta fantastiskt vackra och jobbiga lopp och gjort mitt bästa så jag kände mig ändå stolt!
Nu längtar jag efter att få springa mer i berg! Kanske ett lopp i Alperna nästa gång? Här hemma får det väl bli Hammarbybacken så länge :-)
