Tillräckligt långsam för att utmana konditionskonnässören på Rya Åsar

Rya åsar är den relativt korta och centrala tävlingen i utkanten av Borås. Mina resultatförväntningar var kanske inte på topp, inte minst för att det duggar tätt av elitidrottare i Sjuhäradsbygden. Men även för att jag haft lite dålig fart på träningen sista månaderna. Förutom igår då, när rullskidpasset råkade bli nästan dubbelt så långt som jag hade tänkt... Sveriges regnigaste stad levererade solsken och återseenden När jag i morse närmade mig Sveriges regnigaste stad duggade regnet tätt trots utlovat solsken. Borås verkade först leva upp till sin något nedvärderande utmärkelse, men det hann spricka upp till mysigt solsken redan innan jag parkerade bilen. En förhoppning som däremot infriades var att återse konditionskonnässör Erik Wickström, som jag en kort period var klubbkamrat med i Ulricehamns IF och inte träffat sedan dess. Visserligen kanske jag inte hoppades på att han skulle tävla då jag vet att han är starkare än mig, men jag såg fram emot att säga hej och byta några ord med honom. ... Varav ett var lite mer oväntat Ett lite mer oväntat återseende var det med Rasmus Melin, Falkenbergaren och f d elitroddaren som jag känt sedan han föddes och varit jämngammal med sedan dess, men varit väldigt dålig på att hålla kontakten med. Han hade tydligen flyttat till Borås efter att han lade ner sin proffskarriär i somras. Och idag stod även han på startlinjen till loppet Rya Åsar Trail Run. Kul! Men nu blir det ännu svårare att få till de där gemensamma träningspassen som luktat mycket snack och lite verkstad så länge jag kan minnas ;) Svårstartade ben efter förlängd After Work Redan under uppvärmningen kände jag att benen inte riktigt var på topp efter gårdagens rullskid-AW från Falkenberg till Kalv. Men jag blev uppmuntrad av Wickström när han trodde att jag skulle vara snabbare än honom och när han pratade om lokala formtoppar efter lugna långpass. Tack Erik, de orden hade jag med mig långt in i loppet! Avancemang i värsta backen trots handbromstaktik Första halvan av loppet var inte bara tunga för mina ben utan även för övriga startfältet. Jag tappade mindre än jag trodde, eller rentav tog in på konkurrenterna, i loppets tuffaste stigning efter 3 kilometer. Trots att jag i sedvanlig ordning gick upp för backen för att spara på krafterna och hålla nere pulsen. Det syntes tydligt redan från start, och kanske ännu tydligare i backen, att jag och Erik hade liknande strategier. Även om han låg konstant 20-30 sekunder framför mig under första halvan av loppet blev jag mer och mer hoppfull om att faktiskt kunna utmana honom i de lite mer tekniska partierna mitt på banan. Ett (nästan) tillräckligt långt parti av riktig löpning Mycket riktigt, när löpningen blev som roligast för mig och som tuffast för övriga startfältet, lyckades jag sudda ut Eriks lucka och springa förbi de löpare som låg mellan oss. Strax innan vi kom ut på de (alldeles för) lättlöpta vägarna 2-3 kilometer från mål snubblade jag förbi honom i en utförslöpa. Men tyvärr var det för lite skogslöpning kvar för att lyckas skapa en lucka och Erik, som fysiskt sett är betydligt starkare än vad jag är, klistrade sig som ett frimärke bakom min rygg. Det var för långt fram till tvåan och för långt bak till femman, så vi visste båda två att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jag sa till Erik att det var ju synd, annars kunde vi springa i mål hand i hand! Idag var jag inte ensam om att vara Slow Enough To Win Eftersom jag sedan länge vet att Erik har ännu färre snabba muskelfibrer än vad jag har (men däremot betydligt bättre fartuthållighet) insåg jag ganska snart mitt taktikmisstag i att ha sprungit om honom. För att slå honom skulle det behöva bli kortspurt strax före mål, och för att han skulle slå mig behövde det bli långspurt. På sista krönet, någon kilometer från mål, såg jag plötsligt en grön raket flyga förbi på höger sida. Det var Erik som gjorde en rejäl fartökning som jag verkligen inte hann reagera på. Plötsligt hade han återigen en lucka på 20 meter och en fart som inte fanns i mina ben just där och då. Självklart gjorde jag mitt yttersta för att hänga på, men när luckan snarare växte än krympte längs vägen till mål fick jag se mig besegrad. Ännu en fjärdeplats, men ändå en seger Eller egentligen ska jag nog se det som en seger. De tre löpare som var framför mig, och även några av de löpare som var bakom, är betydligt starkare än vad jag är. Jag får tacka mina ben för att de är så bra på att springa i skogen och vara väldigt nöjd med fjärdeplatsen i Rya Åsar 2018. Kanske en av mina bästa prestationer hittills i år. På en oväntat fin bana, åtminstone på den halva av loppet som gick på riktiga stigar. Tack alla nämnda, och alla glömda, Vi hörs om en kvart, fjorton da'r!

Sveriges regnigaste stad levererade solsken och återseenden

När jag i morse närmade mig Sveriges regnigaste stad duggade regnet tätt trots utlovat solsken. Borås verkade först leva upp till sin något nedvärderande utmärkelse, men det hann spricka upp till mysigt solsken redan innan jag parkerade bilen.
En förhoppning som däremot infriades var att återse konditionskonnässör Erik Wickström, som jag en kort period var klubbkamrat med i Ulricehamns IF och inte träffat sedan dess. Visserligen kanske jag inte hoppades på att han skulle tävla då jag vet att han är starkare än mig, men jag såg fram emot att säga hej och byta några ord med honom.

Konditionskonnässören och jag — Erik Wickström är delvis känd för sin legendariska frisyr, men idag vetitusan om inte min lustiga håruppsättning kan vara med och utmana... Foto: Ida Wickström

... Varav ett var lite mer oväntat

Ett lite mer oväntat återseende var det med Rasmus Melin, Falkenbergaren och f d elitroddaren som jag känt sedan han föddes och varit jämngammal med sedan dess, men varit väldigt dålig på att hålla kontakten med. Han hade tydligen flyttat till Borås efter att han lade ner sin proffskarriär i somras. Och idag stod även han på startlinjen till loppet Rya Åsar Trail Run. Kul! Men nu blir det ännu svårare att få till de där gemensamma träningspassen som luktat "mycket snack och lite verkstad" så länge jag kan minnas ;)

Svårstartade ben efter förlängd After Work

Redan under uppvärmningen kände jag att benen inte riktigt var på topp efter gårdagens rullskid-AW från Falkenberg till Kalv. Men jag blev uppmuntrad av Wickström när han trodde att jag skulle vara snabbare än honom och när han pratade om lokala formtoppar efter lugna långpass. Tack Erik, de orden hade jag med mig långt in i loppet!

Gårdagens pass startade visserligen i Vinberg och nådde inte riktigt fram till Kalv. Och dessutom bestod det främst av överkroppsarbete. Men likväl hade det satt sig i benen...

Avancemang i värsta backen trots handbromstaktik

Första halvan av loppet var inte bara tunga för mina ben utan även för övriga startfältet. Jag tappade mindre än jag trodde, eller rentav tog in på konkurrenterna, i loppets tuffaste stigning efter 3 kilometer. Trots att jag i sedvanlig ordning gick upp för backen för att spara på krafterna och hålla nere pulsen. Det syntes tydligt redan från start, och kanske ännu tydligare i backen, att jag och Erik hade liknande strategier. Även om han låg konstant 20-30 sekunder framför mig under första halvan av loppet blev jag mer och mer hoppfull om att faktiskt kunna utmana honom i de lite mer tekniska partierna mitt på banan.

Ett (nästan) tillräckligt långt parti av riktig löpning

Mycket riktigt, när löpningen blev som roligast för mig och som tuffast för övriga startfältet, lyckades jag sudda ut Eriks lucka och springa förbi de löpare som låg mellan oss. Strax innan vi kom ut på de (alldeles för) lättlöpta vägarna 2-3 kilometer från mål snubblade jag förbi honom i en utförslöpa. Men tyvärr var det för lite skogslöpning kvar för att lyckas skapa en lucka och Erik, som fysiskt sett är betydligt starkare än vad jag är, klistrade sig som ett frimärke bakom min rygg. Det var för långt fram till tvåan och för långt bak till femman, så vi visste båda två att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jag sa till Erik att "det var ju synd, annars kunde vi springa i mål hand i hand!"

Idag var jag inte ensam om att vara Slow Enough To Win

Eftersom jag sedan länge vet att Erik har ännu färre snabba muskelfibrer än vad jag har (men däremot betydligt bättre fartuthållighet) insåg jag ganska snart mitt taktikmisstag i att ha sprungit om honom. För att slå honom skulle det behöva bli kortspurt strax före mål, och för att han skulle slå mig behövde det bli långspurt. På sista krönet, någon kilometer från mål, såg jag plötsligt en grön raket flyga förbi på höger sida. Det var Erik som gjorde en rejäl fartökning som jag verkligen inte hann reagera på. Plötsligt hade han återigen en lucka på 20 meter och en fart som inte fanns i mina ben just där och då. Självklart gjorde jag mitt yttersta för att hänga på, men när luckan snarare växte än krympte längs vägen till mål fick jag se mig besegrad.

Den här placeringen, i det här startfältet, får jag vara väldigt nöjd med. Trots att det kanske blivit lite väl många chokladmedaljer sista tiden...

Ännu en fjärdeplats, men ändå en seger

Eller egentligen ska jag nog se det som en seger. De tre löpare som var framför mig, och även några av de löpare som var bakom, är betydligt starkare än vad jag är. Jag får tacka mina ben för att de är så bra på att springa i skogen och vara väldigt nöjd med fjärdeplatsen i Rya Åsar 2018. Kanske en av mina bästa prestationer hittills i år. På en oväntat fin bana, åtminstone på den halva av loppet som gick på riktiga stigar.