”Som löpare har du alltid ont” Ni har säkert hört någon säga det någon gång. Jag håller inte med. Om du inte är elitidrottare och hela tiden måste ligga just på gränsen av vad kroppen klarar av så behöver du inte ha ont, anser jag. Alltså, det är klart, springer du ultra så kommer du förr eller senare uppleva smärta, men det är en annan sak. Det är skillnad på smärta och smärta.
Det fanns en tid då jag tyckte att jag inte hade tränat om jag inte var supslut efteråt. Hög intensitet, värkande muskler följt av mördande träningsvärk. Jag gillar fortfarande den känslan, men min syn på träning – den är en annan.
Jag tränar inte för att nå fantastiska prestationer, en så bra löpare blir jag aldrig. Jag tränar för att kunna fylla livet med mäktiga upplevelser. Jag tränar för att kunna knyta på mig skorna i gryningen och starta min färd uppåt bergen för att få möta dagens första ljus då jag nått över trädgränsen. Jag tränar för att kunna utmana mig själv att nå längre än vad jag egentligen tror att jag har kapacitet för. Jag tränar för allt kunna göra allt det där, UTAN att ständigt behöva ha ont.
Har du alltid ont, då finns det förmodligen något i din träning som inte är i fas med hur förberedd din kropp är för påfrestningen du utsätter den för. Konditionen kan du ganska snabbt träna upp, leder och ligament behöver längre tid. Kanske är fötter och vrister inte starka nog för det underlag du springer på, kanske behöver du bli starkare i vaderna, kanske tycker du så mycket om att springa att du glömmer bort att löpning kräver en stark bål? Lyssnar du på kroppen, ger den rätta förutsättningarna, då kan du springa mycket och ofta utan att alltid ha ont.
Om du inte får artros i stortån.
Mina fötter alltså, jag blir så trött… Först hälsenan (pga att jag inte tränade klokt, utan körde tokintensivt eller jättelångt och nästan inget däremellan) sedan den olyckliga tant-vurpan som ledde till ett trasigt ledband. Hälen är ok, jag är starkare och klokare nu. Ledbandet läker så sakteliga, trots att det fortfarande är långt kvar innan rörlighet och styrka är densamma (och jag tränar båda delarna i min rehab, så otroligt vuxet av mig va?) men så idag, efter långvarig smärta i stortån sökte jag tillslut läkarhjälp. Diagnosen kom snabbt – ”du har artros”. Jag skakar såklart på huvudet, det kan väl inte stämma, och om det stämmer, vad gör jag för att bli av med det? Läkaren svarar ”Det finns inget att göra åt smärtan, och den kommer med stor sannolikhet att bli värre”. Jaha. Muntert. Jag har idag ont så fort jag rör det minsta lilla på tån. Än värre när den belastas (vilket den ju görs i varje steg) och galet illa blir det efter ett backpass. Så om jag gillar att springa, och allra helst i bergen, då känns det som en rätt pissig sak att få höra. Artros?! Jag är ju för sjutton inte ens 40 år (snart, jag vet, men inte än). Skrutt. Att steloperera leden är det som funkar mot smärtan får jag höra, och jag ser för mitt inre hur jag försöker stappla mig upp för en brant med stelopererad tå. Nej, det känns inte så lockande, även om läkaren säger att det knappt skulle göra någon skillnad eftersom rörligheten i leden idag inte är mycket att skryta med.
Jag håller fast vid att du inte ska behöva dras med smärta för att du är aktiv. Du ska kunna träna utan att det gör ont! Och ändå var det just den insikten som jag fick med mig idag. Min löpning gör ont. Och smärtan kommer vara en del av löpningen. Och då är det så. För jag tänker inte sluta springa.
Vad tänker du om träning och smärta? Och har du någon mirakelkur mot artros i tårna så är jag den förste att lyssna. Dela med er av era historier, så peppar vi varandra att (för)bli hållbara löpare.
