Med mindre än en vecka till starten på Stockholm Marathon börjar en oväntad loppnoja att visa sig. Det är en känsla som är både overklig och ovan. Jag som ALDRIG är nervös inför ett lopp i vanliga fall utan alltid kommer till start med en förväntansfull känsla. Jag var inte det minsta orolig inför min första ultra, Hallands Ultra 50k. Inte heller när jag nästan skulle dubbla distansen och ta mig an UltraVasan 90km. Inte ens när jag startade i min hittills tuffaste utmaning, Kullamannen 100 miles, var jag särskilt nervös. Alla tidigare utmaningar har jag antagit med utgångspunkten att ha en kul dag i skogen och njuta av naturen. Men nu när jag ska springa en mara, på asfalt, utan att gå för en så bra tid som möjligt, så spökar nerverna och loppet återkommer i tankarna flera gånger varje dag.
Att det är annorlunda den här gången har en logisk förklaring. Jag springer inte för min egen skull den här gången. Jag ska istället debutera som farthållare i en tävling. I alla andra lopp jag ställer upp så springer jag för upplevelsen. Om upplevelsen sedan tar 5, 7 eller 9 timmar spelar egentligen ingen större roll så länge jag har kul ute i spåret. Men i Stockholm har jag för första gången en exakt tid som jag bör komma in på, gärna med minsta möjliga marginal och helst på rätt sida strecket.
6 min tempo
Distansen i sig är inget bekymmer och i vanliga fall inte heller tiden. En mara är förvisso en mara och mycket kan hända, men jag känner mig relativt bekväm med min tilldelade tid som är 4h 15min. Det innebär ett tempo på ca 6 min/km (inklusive alla drickastopp). Det svåra är att försöka komma så exakt som möjligt, utan att komma in ”för sent”. Något som försvåras med tusentals andra löpare att ta hänsyn till. Med många löpare på banan är det stor risk för att tempot blir ryckigt istället för jämnt och lugnt.
För de som inte känner till hur det fungerar så är farthållaren en slags hare som ska hjälpa andra löpare att hålla ”rätt” tempo, för att slutligen gå i mål inom en viss förutbestämd tid. Har man som mål att komma in på under 4 timmar och 15 minuter ska man helt enkelt kunna lita på att jag som farthållare lägger upp ett optimalt, jämnt tempo och ser till att vi kommer i mål precis lagom för att nå tidsmålet. 30 sekunder för sent och tidsmålet missas. 3 minuter för tidigt, då har det gått för fort och risken finns att man har orsakat kramp eller liknande åt någon löpare som ligger på gränsen till sin kapacitet. Just det ansvaret, och vetskapen att andra löpare litar på att jag har full koll på tiden och tempot, är det som gör att jag är nervösare än någonsin inför ett lopp.
Sedan har vi den lilla detaljen att loppet går på asfalt. Jag har ju flyttat min träning från asfalten och ut i skogen istället de senaste 3-4 åren. Visst har jag tränat en del på hårt underlag de senaste veckorna, men jag vet ju inte hur benen mår efter 35km hårt nötande. Förhoppningsvis hjälper tempot till att spara på benen så de inte stumnar.
Blandade känslor
Lika nervös som jag är inför loppet, lika mycket ser jag fram emot det. Möjligheten att få hjälpa någon eller några löpare att nå sitt mål på maran och kanske slå nytt personligt rekord är hur coolt som helst. Sedan ser jag ju fram emot en trevlig löprunda med likasinnade medlöpare och många trevliga samtal om allt som rör löpning under dagen. Jag ser också fram emot en fin runda med sightseeing i vår huvudstad. Sist jag sprang maran i Stockholm var 2015. Det var kallt, regnigt och blåsigt och jag såg absolut ingenting av staden. Stockholm är ju en väldigt vacker stad så jag hoppas att det blir något bättre väder i år så att jag får chansen att njuta lite av omgivningarna också.