Vi har nu nått halvtid av vår Slovakienresa och dagarna bara rullar förbi. Det är som att vi alla, Roger hundarna och jag, har kommit in i lunken. Scout och Birger härjar ständigt ute på gården och håller koll på alla hönor, tuppar, hundar och kossor i närområdet. Roy han springer och bär på sin fotboll och förväntar sig att bli underhållen, jag och Roger tränar, traskar i bergen och bara är. Vi är båda ganska lättroade och bra på det här med att ha semester. För egen del börjar jag känna nån form av urstyrka trots att kroppen är väldigt sliten och löpningen i sig går tungt. Men fötterna börjar hitta rätt på stenar och rötter o jag inbillar mig att backarna börjar kännas mindre branta. Det ska bli väldigt intressant att komma hem till fjället och har jag en stor förhoppning om att den sortens terräng ska kännas väldigt lättsprungen efter detta, som till stor del mer liknar power hiking. Sen ska det bli skönt med ensamheten då vandringslederna här är relativt vältrafikerade, speciellt under helgerna. På fjället springer jag många pass utan att träffa på en människa, givet att jag håller mig borta från Kungsleden såklart.

Den här veckan har jag hat några riktigt fina dagar i bergen i alla sorters väder. Jag gillar verkligen sightseeingspring som handlar mer om upplevelsen än om att träna. Det är som att tiden försvinner och att jag kan hålla på hur länge som helst. Jag älskar min kropp såna dagar, för att den bär mig framåt utan att jag behöver fundera eller ifrågasätta det. Jag bara litar på den och slappnar av. Pushar ibland, pushar inte ibland. Full koncentration på nuet och efteråt känns huvudet på något underligt sätt renat. Som att all ludd trillat ut. Idag har det dock varit en slapp dag med 15 platta kilometrar efter ett par fina dagar i bergen. Nästa  vecka har jag ett par mer specifika pass som  ska göras: ett med hög intensitet i backe (hu, tror Jonas överskattar min förmåga här), samt ett backyardspecifikt som förberedelse för ÄBU. Har börjat försöka förbereda mig mentalt inför det här med att springa utan att veta när målet är nått. Många som testar backyard (speciellt "duktiga" löpare) verkar kliva av för att de helt enkelt tycker att det är för trist att springa så långsamt. Jag tycker det är en smula konstigt då konceptet är rätt så klart  från början, dvs 6,7 kilometrar ska springas på en timme och det är samma bana om och om igen. Jag tycker att det är ganska givet att det blir trist efter en stund och att det är kanske just det som är den största utmaningen. För egen del är det den främsta anledningen att jag vill springa, övningen i att hantera att det inte är så kul jämt. För vissa lopp är inte kul. Vissa träningspass är det inte heller. Men jag tänker att relationen till att springa liknar alla andra relationer: det går upp och ner och när det är ner så har man valet om man vill jobba på det eller bara ge upp. Att inte ge upp är någonting man kan öva på. Fast vad vet jag egentligen? Inte alltför mycket trots allt.