Jag kan vara lite klantig när jag springer i skogen. Det händer att jag slarvar med det där fundamentala att faktiskt lyfta på fötterna. Något som är typiskt bra att göra generellt och extra bra att satsa på när underlaget är kryddat med rötter och stenar. Patrik brukar retas och säga att det beror på att jag envisas med att köpa rymliga skor. Och ja, jag avskyr när fötterna sväller och tårna trycker och är därför den första att erkänna att jag tycker om att ha gott om utrymme.
Har dock den senaste tiden funderat på om jag gått överstyr i min jakt på utrymme så nu har jag testat gått ner en halv storlek från min jätterymliga storlek. Huruvida det är anledningen till att jag faktiskt snubblat något mindre på senare tid är dock inte vetenskapligt bevisat än.
Min värsta vurpa gjorde jag på Playitas i december. Där lyckades jag skrapa upp knä, armbåge och mage. Hade dessutom en blåslagen arm-/armbåge bra länge efteråt. Senaste luftfärden gjorde jag förra helgen men då hade jag den goda smaken att flyga så pass långt att jag landade i sand och inte på en rot eller sten. Men lite blodvite blev det. Känns lite som mitt signum, skrapade och grusiga knän.
