Det var verkligen sådär vackert som jag hade hoppats, Eco Trail Stockholm. Och det blev även sådär varmt som jag befarat. Men medaljen är min och numera kallar jag stigarna kring Hagaparken och på Djurgården för mina. Jo så är det, har man slitit liter av svett medan man njutit och kämpat tillsammans med löparvänner, då får man kalla stigarna för sina!
Eco Trail Stockholm arrangerades av Team Nordic Trail och erbjöd distanserna 80 km, 45 km, 32 km, 16 km och 8 km. En bra blandning tycker jag där de flesta löpare kan hitta sin personliga utmaning. Vill man springa långt och lugnare eller kortare och kanske snabbare? Informationen inför loppet var också välkomnande och inbjudande där fokus låg på upplevelsen och gemenskapen, den härliga känslan som ofta uppstår vid traillopp när vi stöttar och hjälper varandra och inte ser varandra som motståndare.
Starten låg vid Stora Skuggan på norra Djurgården, det var varmt och soligt redan vid 10-tiden när vi hämtade våra nummerlappar och lämnade in ombytesväskan. Min man skulle springa 16 km och jag 32 km så han fick vila en timme eftersom jag startade före. Men redan kl 7 på morgonen hade starten gått för de fantastiska löpare som genomförde 80 km denna heta sommardag, jag hoppades att de hade fått några svala timmar. Jag hade förberett vätskeblåsan med 1,5 liter Umaras sportdryck och två salttabletter, en liten softflask med vatten och salttablett samt U-gel med och utan koffein och några extra salttabletter om det skulle behövas. Och det gjorde det.
Starten gick och vi formade oss snabbt till ett led när banan blev stiglöpning i skogen. Lugnt och metodiskt, det var ingen hets utan jag fick känslan av att alla var inställda på en behaglig inledning av loppet för att spara på krafterna. Vi sprang längs kanten till Lilla Värtan, förbi ett stenröse från bronsåldern och vidare ner mot Brunnsvikens östra strand. Vi passerade fårhagar och lummiga trädgårdar och närheten till vattnet gav oss några svalkande vindpustar emellanåt. Vidare genom Tivoliparken och vi kom upp till Brunnsvikens norra ände och det kändes som alltid skönt när banan vänder hemåt och den nordligaste punkten är avklarad. Här anslöt 80 och 45 kilometersbanorna. Genom Hagaparken sprang vi på nya stigar men jag kände igen mig när vi bestigit den höga Hagatoppen och nådde första vätskestationen.
Jag brukar alltid dela upp lopp i mindre delar, en vätskestation i taget eller en mil åt gången, och under Eco Trail Stockholm var det med vätskestationerna som jag räknade ner. Det var längst distans fram till denna första station, drygt 9 km och därför så skönt att checka av den, fylla min softflask med cola flera gånger, äta saltgurka och apelsinklyftor. Glada funktionärer peppade oss vidare. Härifrån var det ungefär 7 km till nästa station som låg vid starten Stora Skuggan.
I Hagaparken mötte vi andra joggande människor på grusvägarna längs vattnet och min första dipp kom när jag såg deras studsande pigga steg medan jag kände hur värmen påverkade mig och gjorde mig seg. Trots att jag drack ofta från vätskeblåsan kändes det ändå som om jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Jag sprang in under varje skugga som träden erbjöd längs vägen men led av att solen stekte rakt på huvudet alldeles för ofta. Var det ett dåligt val att bara ha skärm istället för keps som jag hade kunnat blöta i vattnet?
Vi rundade den södra delen av Brunnsviken och vände upp längs vattnet och sprang förbi badande, glassätande, solande människor på varenda gräsplätt, så härligt det såg ut att få ligga ner. En liten bit i taget, inte tänka på allt som är kvar, bara här och nu, sa jag till mig själv. Äntligen kom vi till Universitetsområdet och sedan ända fram till vätskestationen. 16 km avklarat, halvvägs och det kändes väldigt skönt! Jag drack massor och slurpade i mig saltgurka, knaprade chips och drack mera cola. Fyllde händerna med vatten som jag tog över huvudet och sköljde av armar och ansikte. Saltet fick mig att piggna till och jag såg positivt på resten av loppet, härifrån var det 8 km till nästa station vid Kaknästornet och sedan bara 8 kvar. Tjohoo!
Under loppet fick jag sällskap av flera olika löpare, vi sprang bakom eller bredvid varandra en liten stund, peppade varandra och räknade ner till nästa vätskestation. Ibland tappade vi uppmärksamheten och missade vimplarna när banan svängde av men löparna bakom ropade oss tillbaka. Som alltid vid traillopp, man hjälper varandra, vi kämpar tillsammans, vi vill varandras bästa. Jag blev särskilt imponerad av en dam som med detta lopp slog distansrekord men som led av kramp i vaderna. Hon fick gå baklänges uppför slalombacken vid Fiskartorpet och ändå klagade hon ingenting, en stark kvinna!
Som så ofta när jag springer blir jag uppfylld av glädjen att få upptäcka nya platser och jag hade ibland svårt att tro att vi var så nära staden. Till och med flera stockholmare sa att de sprang på nya stigar och berömde banläggarna för deras uppfinningsrikedom när de kunde undvika asfaltsvägar nästan helt och lägga banan på så fina stigar och smala grusvägar.
Den längsta delen asfalt kom just här, vi sprang nära Tennishallen, bakom Östermalms IP och genom Tessinparken. Jag såg Kaknästornet på långt håll och längtade till vätskestationen, men banan ledde upp i skogen och ned och tvärs över Gärdet. Där fanns det som en gåva från ovan vattenkranar som vi alla stannade vid och spolade vatten över huvudet. Så fantastiskt skönt! Ljuvligt att skölja armar och ansikte rena från smuts och svett, helt plötsligt kom nya krafter igen. Kaknästornets vätskestation låg bakom en kulle som vi skulle runt och över och just då kändes den lilla "omvägen" helt onödig, men desto större lättnad när vätskestationen plötsligt bredde ut sig framför oss med allt vi drömt om, godis, chips, bullar, cola och vatten. Jag hällde en hög bordssalt i handflatan och slickade i mig, drack flera softflasks med cola och vatten och kostade på mig några minuter extra i skuggan av tälten.
Härifrån var det verkligen inte långt kvar, bara 4 km till nästa station och löpningen gick lite lättare ett tag. Vi sprang på Hundudden och passerade den fina bron över till Kungliga Djurgården och det var fantastiskt vackert med ängar och hagar. Vi var många som gick i solen och joggade lite försiktigt i skuggiga partier, det var fler som påverkades av värmen men som tur var såg jag inte någon som blev riktigt dålig.
Vid den sista vätskestationen blötte jag huvudet igen under kallt vatten, drack massor och blev uppiggad av funktionärerna. De var så vänliga och glada under hela loppet, alla som stått i vägkorsningar med flaggor och alla som hjälpt till vid stationerna. Den energin och glädjen smittar av sig och ger nog lika mycket kraft som den energin vi äter och dricker. Slutligen var det bara 4 km kvar till målet i Galärparken vid Vasamuseet.
De sista kilometrarna gick slingrande upp och ned för berg genom omväxlande skog. Stigen blev grusväg och vi sprang förbi Rosendals Trädgård. Omgivningen var somrigt lantlig och det var svårt att förstå att vi snart skulle komma nära stadskärnan, det hördes inga stadsljud ännu. Grusvägen ledde oss ner mot vattnet och vi följde Djurgårdsbrunnsvikens strandkant. Vid den tiden på eftermiddagen hade folk klätt upp sig, de som vandrade längs vattnet var på väg till middag och vi sprang förbi vad som såg ut som en vigsel på gräsmattan. Jag passerade under Djurgårdsbron och kunde där glädjas över att det bara var några hundra meter kvar till mål och att det skulle bli underbart att få sitta ner i skuggan. På målrakan försökte jag öka farten lite och hälsades av en sprudlande Miranda Kvist! Välkommen i måål!
Jag sökte direkt upp skugga och satte mig i gräset för att njuta av alkoholfri öl och god vegansk tacos. Målområdet vimlade av glada, svettiga löpare som stolta bar sina fina medaljer och jag såg att även damen med krampande vader hade tagit sig i mål, säkert snabbare än mig!
Vilket fantastiskt arrangemang Team Nordic Trail ordnade! Det här är ett lopp som alla traillöpare, och vanliga löpare, i Stockholmsområdet måste springa! Ni kommer att få tips på nya platser och nya stigar att springa på, det är alltid en motivationshöjare att springa där man inte varit tidigare.
I starten pratade jag flera löpare som jag känner till från sociala medier, bland dem Helena Olmås som i samband med tränings- och hälsoinfluencern Terese Alvéns tragiska bortgång startade en insamling till Cancerfonden i Terese namn. Det var många löpare som till Terese minne sprang i rosa tröjor och hyllade livet och rörelseglädje så som Terese hade velat. Det ger en extra dimension till loppet och löpningen, att tacksamt ta emot möjligheten att springa, glädjas och umgås tillsammans. Att ta vara på den tid vi har genom att göra något som kanske förlänger den tid vi har, iallafall har vi fyllt den med något som ger mål och mening.
Tack Team Nordic Trail och Miranda för ett superhärligt lopp! Värmen gav oss en extra utmaning men det är ju det som ger löpningen den där extra kryddan! Vi ses igen!
