Alltså, det här med att springa när det är varmt. Jag är inte skapt för det men jag tycker mig ana (eller så försöker jag bara övertyga mig själv) att jag blivit snäppet bättre på att hantera det.
Om jag tidigare dog värmedöden redan efter ett par km så klarar jag mig (kanske) lite längre nu och kan ibland anpassa tempot så att jag klarar nästan hela pass. Iaf om jag får plocka med mig vatten och med fördel både att dricka och hälla över mig.
För att leka med (värme)döden lurade Patrik iväg mig på ett pass i värmen med tempoökning. Först 2 km i lagom fart och därefter 1 km i hög fart och med hög ansträngning. Det gick bra men när vi skulle slå av på tempot och gå ner i lagom fart igen så var jag tvungen att stanna och hämta andan innan jag var igång igen. Det kändes dock inte som att det berodde på värmen utan snarare på att vi petade på i bra fart.
När det var dags för omgång två av hög fart gick allt prima till dess att den gassande solen gassade extra mycket. Jag kikade på klockan, 500 m kvar, urk, och illamåendet vällde upp. 400 m, 300 m och därefter tvärstopp när kräkreflexen slog till och jag var tvungen att kasta mig åt sidan för att hulka ur mig det hela.
Det här är en hopplös sak jag tycks ha lagt mig till med det senaste året, att kräkas så fort det blir riktigt ansträngande och jobbigt. Första gången var jag chockad. Nu händer det lite då och då och det är inte längre en så stor grej. Jag kräks lite och sedan kör jag på. Det som är störande är att det är som att jag aktiverat en funktion jag inte kan stänga av. Helt värdelös funktion dessutom.
