Jag hade aldrig sprungit en hel natt.  Aldrig löpandes sett solen gå ned och mörkret falla, sprungit genom de svarta timmarna och sett hur ljuset återkom längre österut på himlen. Men nu skulle det bli, jag valde en av årets kortaste nätter, natten till midsommarafton.

Jag drömmer om att någon gång springa ett lopp som sträcker sig över ett dygn. Det roligaste vore ett traillopp i fantastisk terräng och natur men jag känner även en lockelse till ett helt instängt 24-timmarslopp runt, runt på bana. Vad händer i kroppen under så lång löpning? Vad händer i huvudet och hur kommer jag att reagera på trötthet och smärta? Vilka tankar föds och vad behöver jag för att fortsätta? Ett litet steg mot den erfarenheten ville jag ta och valde natten till midsommarafton, en av årets allra kortaste nätter. Här strax utanför Göteborg där jag bor skulle natten bli ungefär 4 h, alldeles lagom för att börja med.

När resten av familjen gjorde sig i ordning för natten fyllde jag vätskeblåsan med sportdryck och packade fingervantar i ryggsäcken. När klockan närmade sig 23 gav jag mig av, 15 grader varmt och himlen fortfarande ljus. Jag sprang längs sjön bort mot grusvägen så som jag brukar, svängde av upp i skogen och eftersom ögonen vant sig vid mörkret tog det en timme innan jag behövde tända pannlampan. Den lyste på små grodor och sniglar och vid en sjö jag ofta springer förbi på dagen hade paddorna nattkonsert, det hade jag aldrig hört förut!

Jag närmade mig ett terrängspår som jag gled in på. Här har jag tränat till massor av lopp, sprungit tidiga morgnar och sena kvällar, ensam och med sällskap men aldrig så här mitt i natten. Skogen var helt tyst, tills ett par uppretade fiskmåsar började skrika, sedan la sig lugnet igen. Jag joggade på, gick i några uppförsbackar och kände hur kroppen var allt svårare att få att springa efter mina gångpausar. Min pannlampa hittade små kantareller i gräskanten, jag plockade dem så klart och la platsen på minnet för att återkomma.

Jag vände hemåt, en och en halv timme kvar och himlen var som mörkast. Två gula ögon lyste mot mig och jag undrade om det var en grävling eller ett litet vildsvin. Medan mina tankar for runt och övervägde om jag skulle vända håll kom en kelsjuk katt fram och jag skrattade lättat. Inga farliga djur ännu. Längre fram i skogen möttes jag av flera par lysande ögon som betraktade mig och pulsen slog nervöst innan jag förstod att det bara var en nyuppsatt reflexbana. Puh! Jag är inte rädd för att springa i mörker. Jag har aldrig upplevt något läskigt eller skrämmande i skogen, vare sig från människor eller djur. Men jag märkte att jag var mer uppmärksam och vaksam när jag sprang ensam på natten än vad jag brukar vara en mörk kväll. Är det bara ovana eller är hjärnan programmerad att  avläsa eventuella faror i god tid?

Jag kände tydligt hur kroppen gick ner i tempo. Mina gångpauser blev tätare och längre. Benen var trötta och ville inte springa men att gå fort gick bra. Kanske blev jag också lite störd av att höra min egen andhämtning när jag sprang och jag tyckte om tystnaden som blev när jag gick.

De sista kilometrarna på väg hem genom skogen hade jag sommarmorgonshimlen framför mig. Den var täckt av tjocka moln men ibland öppnade sig små glipor och morgonljuset visade sig. Det skulle inte bli en vacker rosa himmel denna morgon men vid sjön gnistrade det i vattnet och jag hade gjort min första nattlöpning. En av de kortaste men ändå, från skymning till gryning. Med pannlampa de mörkaste timmarna, till paddors sång och med bara några lysande ögon som sällskap,

När jag postade mitt nattliga inlägg på Instagram kl 3 hoppades jag att jag var först med att önska resten av världen en Glad Midsommar! Jag hade iallafall startat min helg på bästa sätt!