Jag springer för upplevelsens skull. Jag väljer mina rundor efter vad jag är sugen på, nyfiken vad naturen och omgivningarna kommer bidra med just idag. Jag springer lopp där jag uppfattar att äventyret och löpglädjen är i fokus, där ett leende är viktigare än kilometertid. Jag kan springa kort och verkligen uppskatta det, och springa långt och fullkomligt älska det. Jag förundras över vad kroppen klarar och utforskar gärna hur jag reagerar på olika utmaningar. I år hade jag inte ett enda lopp planerat, men var sugen på någon utmaning. Något som bygger minnen och fyller dagarna med liv. Och jag hittade det. Oboy, vilken resa.

Sjötorp – Mem. En fem dagars fantastisk tur längs med Göta kanal. 21 mil fördelat på fem maraton på fem dagar-isch. Någon dag nådde vi inte full maratondistans, någon dag prickade jag 50 km. En hel del löpning, javisst, men Göta Kanal Run är så mycket mer. Jag har påbörjat ett dussin blogginlägg om årets event, men inga ord lyckas riktigt ringa in den värme och gemenskap som jag kände de där dagarna i början av juni. Men någonstans måste orden ut, så here we go!

Vi var 24 deltagare i årets upplaga av GKR. I gruppen fanns både otroligt rutinerade och starka ultralöpare och några som slog distansrekord redan första dagen och klev in i ultralöpningens fantastiska värld dag två (och tre och fyra!). Visst var jag lite nervös när jag packade det sista och begav mig iväg mot några dagars semester i rörelse. Men mest var jag förväntansfull. Vad väntade mig och alla andra deltagare?

Resan och core team

Jag mötte upp Karl och Lisa i Örebro och vi reste gemensamt tillsammans därifrån till Sjötorp. Det var så roligt att träffa dessa härliga personer som jag tidigare endast haft virtuell kontakt med. Samtalet flöt lätt. Pirret i magen lugnade sig, men smög sig tillbaka när vi kom fram till Sjötorp och fler och fler deltagare anslöt. När vi var fulltaliga gick vi gemensamt ner och träffade core team (som funktionärsgruppen kallar sig). Och vilket bemötande! De kunde redan våra namn, kramade om var och en och helt plötsligt hade alla ett glas bubbel i handen och vi skålade glatt för äventyrets början.

Löpningen

Efter en natts ganska orolig sömn var det så äntligen dags att få börja springa. Efter att ha lärt oss lite historia av Göta kanals VD fick Richard Leckne som ligger bakom hela eventet starta årets GKR med ett kanonskott. Första dagen gick mestadels på grusväg längs med Göta kanal. Det var vackert och varmt. Jag springer långsamt, försöker springa med lite olika personer, nyfiken på att lära känna alla. Samtalen gör att kilometerna trillar på och vips har vi nått första depån. Några svalkar sig i kanalen och vi fyller på med vätska och energi. Vi kämpar mot värmen, men peppar varandra och når tillslut dagens mål. Dopp i kanalen, häng i solen. Kroppen känns bra och jag känner stor glädje över att vi har hela fyra dagar kvar av löpning, samtal, bad och pepp tillsammans. Underlaget varierar på de olika etapperna, grusväg, asfalt och en del stig och skogsvägar. Det är varmt alla dagar, och när det under dag tre regnade och åskade stora delar av eftermiddagen vände vi bara ansiktet mot regnet och njöt av den syrefyllda luften. Banan tar oss igenom ett sommarvackert Sverige, och core team har finurligt prickat att lägga banan med möjlighet till badstopp för de som vill. Vi peppar varandra och ibland går det lätt, ibland får vi kämpa mot hjärnspöken eller trötta ben. Vi pratar, sjunger, springer i tystnad. Tuggar på i olika takt, möts och möter varandra med hejarop vid varje dagsetappmål. Jag njuter!

 

 

Core team

Funktionärerna är helt fantastiska, varenda en. De fraktar väskor, fixar energi och vätska, ordnar med middagar, snitslar och avsnitslar banan, håller yogapass och masserar ömma löpkroppar, bokar bastu och kyler bastuöl. Oavsett vilken tid på dygnet det är, möts du alltid av ett leende av core team. Varje gång du kommer till depå möts du av sådan energi och hejarop att du tror att du vunnit ett stort lopp. Core team gör verkligen att GKR känns som en lyxig semester. Du behöver inte tänka på något annat än att ta dig från punkt A till punkt B. Jag som i vanliga fall gillar att veta precis varje detalj släpper hela kontrollbehovet och rullar bara med. Jag har full tillit till core team från första stund, och låter GKR bli återhämtning i rörelse.

 

Kvällarna

Fem maraton på fem dagar är naturligtvis en hel del löpning, men när jag tänker tillbaka är det just mötet med deltagarna som var det största med hela GKR. Varje deltagare är noga utvald, gruppen klokt sammansatt för att vi tillsammans ska bilda en bra helhet. Alla deltagare har förberett ett campfire talk (ett litet föredrag) där du på ca 11 minuter delar med dig av något som du själv väljer. Hela idén känns genialisk. Hur fint är det inte att få äran att lyssna på någon som delar med sig av sig själv? Ämnena varierade från vad känslan av att vara ”hemma” egentligen innebär till att leda med värderingar eller hur man reser sig efter en svår olycka eller efter att ha förlorat någon nära. Vi skrattar och gråter tillsammans, och det kändes mäktigt och märkligt att vi som bara för någon dag sedan var främlingar för varandra nu delar något speciellt. En närhet och en gemenskap som jag tror förvånade oss alla lite.

 

Värmeslag, blåsor och en liten j**la bakterie

Visst, löpningen tog ut sin rätt. Det var rätt många som rotade runt efter compeed för att skydda blåsor och/eller skav innan vi gav oss ut på respektive etapp och massören fick jobba rätt hårt på våra trötta löparkroppar på kvällarna. Några fick cykla eller gå eller åka med core team vissa sträckor. Jag kände mig förvånansvärt ok i kroppen med tanke på avsaknaden av långa pass under våren, men jag fick blåsor, rätt fula sådana. Det var flera år sedan jag hade blåsor, men jag är ju van att springa i skogen och värmen och den monotona löpningen på flacken tror jag ledde till att fötterna betedde sig lite lustigt. Men lite blåsor är ju inget som sätter stopp för en. Om inte en bakterie letar sig in i en sprucken blodblåsa. Då är det tydligen stopp. Och det hände mig. Jag steg upp på söndagen, sista dagen, peppad för slutspurten som ju var kort! Bara 31 km (man blir lite avtrubbad efter några dagar...). Blåsan var inte vacker, men vilken blåsa är det? Käkade frukost, packade ihop väskorna, fyllde på vatten i flaskorna, satte på mig västen, redo att ge mig av skulle bara ta på mig skorna... men nu hade min tå svullnat, var illröd och rodnaden hade börjar sprida sig upp på foten, som var varm. Det var tydligen färdigsprunget för mig. Foten i högläge och vila. Jag var totalt oförberedd på att det skulle vara slut, hade inte en tanke på att jag inte skulle få springa i mål med de andra. Tårarna kom. Besvikelsen att inte få springa klart blev påtaglig. Men jag hade lovat mig själv att jag inte skulle riskera hälsan på något sätt, inte göra något som skulle kunna äventyra sommarens löpning. Det blev ”bara” 180 km för mig, och nu en antibiotikakur senare, en tånagel mindre och några veckors distans till det hela är jag ok med det. Kroppen alltså – vilken fantastisk manick som ställer upp på allt tok jag utsätter den för.

Post GKR

Det kändes snopet att säga hej då. Glädje och hemlängtan blandat med en känsla av ”låt det inte ta slut”. Det var så härligt bekymmersfria dagar, så många samtal om allt mellan himmel och jord, vackra vyer (och ok, ibland lite oinspirerande asfalt även om core team varje år hittar lite mer stig att springa på), kramar, tårar, skratt. Redan dagen efter plingar det till i telefonen. I messengertråden vi delar dyker det upp rapporter om att inga skor passar svullna fötter, vi delar bilder och bollar olika lopp som vi vill springa och funderar på när vi ska ha reunion med gänget. Jag är glad att jag deltog. Jag funderade länge, lite väl länge kanske (förlåt rektor Viktor) innan jag tillslut bestämde mig för att haka på. Och det är inget jag ångrar. Om du liksom jag är löpare med glädje, upplevelse och nyfikenhet i fokus – då kan jag varmt rekommendera dig att ansöka. Du kommer älska det!

Till core team och deltagare i GKR 2019 – tack för fantastiska dagar som jag sent glömmer. You are superstars!