Det har inte bara varit bubbelvatten och rosenknoppar. Jag har haft 2 ryggskott, en rejält stukad fot, en förkylning och höftproblem i efterdyningarna av en vurpa nedför berget under Sthlm Trail Run som fortfarande spökar lite grann. Men varför fortsätter jag då?
Jo för det positiva överväger hittills med råge de negativa sakerna. Skulle höften bli värre så skulle jag avbryta, men den har så sakteliga blivit bättre och bättre under två månader. Den försämrades dock rejält när jag dumt nog ställde upp i Sthlm 10 och sprang alldeles för fort.
Gällande ryggskotten så tror jag med bestämdhet att runstreaken hjälpte mig att bli frisk betydligt snabbare. Jag såg ut som Quasimodo på speed men det lättade betydligt för varje kilometer jag tvingade mig vidare.
Stukningen tror jag också hjälptes av rörelse, jag har aldrig blivit symptomfri från en stukning så snabbt som denna gång. Och det var en rejäl stukning där hela foten vred sig innåt uppåt.
Förkylningen var jag mer fundersam över hur bra det var att springa sig igenom, nu var den inte särskilt kraftig och jag hade ingen feber så jag lufsade så sakteliga runt 5 km dessa dagar utan att ta ut mig över huvud taget.
I övrigt har jag lärt mig en hel del om hur min kropp fungerar. Hur den reagerar på överträning, hur lugnt jag måste springa för att få till mina vilopass och också lärt mig springa lugnare och mer avslappnat, jag längtar nästan varje dag efter avslutat runda redan till nästa runda. Tidigare maxade jag nästan varje pass och försökte sätta personligt rekord på allt och tyckte ofta det var pest och pina och kunde till och med hitta på ursäkter inför mig själv för att slippa springa. Troligen var jag betydligt mer sliten och övertränad då mot vad jag är nu. Nu har jag en helt annan löparglädje och ett lugn har infunnit sig i hela min vardag vilket familj och vänner också påpekat.
En nackdel jag märkte av framförallt i början var att man blir ganska manisk, i slutet på april märkte jag att jag hade nästan 10 km per dag i genomsnitt på året så då ökade jag längden på passen alldeles för snabbt med ca 20 % i maj till 36 mil vilket troligen startade mina höftproblem eftersom det blev en snedbelastning efter vurpan i början på maj. Så i juni gick jag in för rehab och sprang väldigt korta lugna pass och sket i målet som jag plötsligen fått för mig att klara 365 mil under året.
Jag fortsätter så länge jag tycker det är kul och det ger mig den löparglädje och det lugn som jag nu känner.
/Fysfarsan
