Bättre sent än aldrig, förra veckan blev det till slut tävlingspreimär för min del för i år. En helt ny upplevelse, väldigt långt från ultraloppen det blivit på senare år men fortfarande i bergen, i Åre närmare bestämt.
Sedna några år har man som en del av fjällmaratonveckan kört ett Vertical K som funnits sedan länge nere på kontinenten. Principen är enkel, det skall vara 1000 höjdmeter och det på en sträcka av max 5 km. Hyfsat brant med andra ord, 20% i snitt. Åre är troligen det enda ställe i Sverige det går att köra detta på i "tillgängliga" berg, här innebär det start på torget och mål vid toppstugan. Då blir det precis de 1000 höjdmeterna och strax under 5 km. Den första halvan i höjd går rakt upp över Hummeln, här är riktigt brant med stegar och rep till hjälp i Hummelbranten. Efter Hummeln blir det mera varierad stigning som är hyfsat löpbar.
Innan start funderar man på hur detta skall gå? Har aldrig kört något liknande och träningen under året har inte varit på samma nivå som tidigare. Det var bara att starta och se. Lite spännande också när man troligen var äldst på startlinjen, i ultra är det mycket mera blandade åldrar och högre medelålder, men här i start fållan kände man sig helt klart äldst. :)
Fick helt enkelt förlita mig på kroppens erfarenhet av berg och nöta på, det visade sig vara en bra strategi. Tog det lugnt i starten, det är ju brantast i början och kraften skall räcka ända upp. Bättre att använda den effektiva powerwalk tekniken i den branta halvan och spara löpstegen till den andra. Det fungerade perfekt, när många bränt krutet i början gick det att trippa förbi på slutet. Enda taktiska missen var att ligga onödigt långt bak i starten, jag trodde det var några hundra meter till första flaskhalsen men den kom efter knappt 100 meter där alla fick vänta i klunga för att ta sig in på en smal brant single track.
Hade ingen aning om vad som skulle vara möjligt, kanske mellan 70 och 80 min, det blev målgång efter 66 min så jag är nöjd. Speciellt nöjd med att kroppen kändes fräsch och stark hela väggen och att det gick att springa mycket på sista halvan. Begränsningen var väl pumpen som har sin begränsning nuförtiden när det gäller syret, man får helt enkelt hålla igen lite för att inte passera tröskeln och tvärstumna. Det finns ju andra som inte har detta problem, Petter Engdahl satte nytt banrekord med 40:24, men det är ju inte riktigt jämförbart.
Skönt att känna att det är i bergen löparkroppen hör hemma, det är snart dags för nästa lopp på mera normala distanser, 24 augusti är jag tillbaka i Jämtland, då för Buff 50K i Bydalen. Det finns många fjällmaror i Sverige nuförtiden, men den här har lite mera seriös fjällterräng och har varit på min bucket list några år. Det skall bli riktigt kul att testa.
