Efter en natt med minimal mängd sömn så bröt det alltså ut. Höstsäsongens första dust med de fruktade bacillerna från förskolan. Så istället för att sitta uppe i Idre och plocka ihop utrustningen inför starten imorgon klockan 10:00 så ligger jag istället i en soffa, i Stockholms södra förorter och spelar Madden19 samtidigt som jag sväljer raspar och avundsjukt ögnar igenom instagram-flödet.

Tro inte att jag inte gav det en chans. Vi var på väg upp, stannade på ett apotek och köpte ett nödlösningskit men ungefär i höjd med stadshuset så förstod jag att det inte skulle bli bättre över en natt och jag vill ändå inte starta lopp fullproppad med diverse läkemedel. Det lärde jag mig förra året då omständigheterna nästan var likadana men att jag då starta loppet, hostade blod på något fjäll och var sedan sjuk en vecka till.

Jag är ändå djävulskt missnöjd för jag kände att det fanns en bra tid i benen efter några veckor med bra träning nu efter Lavaredo Ultra Trail, som ju också slutade i misär. 2019 kommer inte gå in i historieböckerna som mitt bästa år.

Backträningen under augusti gick över förväntan bra, även om det kändes att den har blivit bortglömd det senaste halvåret innan.

Min rek-tur i maj gav mig dessutom en ännu större önskan att komma tillbaka och springa fort i de fantastiska omgivningarna. Ok fort kanske är att ta i men fortare än senast i alla fall.

Men! Nog gnällt, spring hårt alla ni som är på plats. Jag ska kurera mig några dagarna nu och ställa om siktet på Kullamannen i november, debuten på 100 miles och då ska inga j*vla dagisbaciller få stå i vägen!