Det närmar sig starten för TDS. Kl 04 inatt lämnar vi Courmayor för att ta oss de 145 kilometerna och 9100 höjdmeterna tillbaka till Chamonix. Om jag kan det? Jag vet inte. Det visar sig. Men jag vet att det närmar sig the point of no return och att nervositeten börjar smyga sig på. Jag frågar mig vad jag ör nervös för? Att inte ta mig i mål? Att det ska gå jättedåligt? Att jag ska ta tokslut för tidigt? Jag vet inte. Det känns som att jag ska springa min första ultra och inte har den minsta aning om vad som väntar. Att det kan gå precis hursomhelst. Formen har inte varit bra sista veckorna men jag hoppas på "steady going" och att just det faktum att det är en längre distans ska rädda mig. Kanske kommer jag igång efter en stund. Kanske gör jag inte det och då kommer det bli långa timmar. Men varför spekulera? Jag försöker fokusera på det jag kan fokusera på: att ha en jävligt bra spellista. Av erfarenhet vet jag att eurodisco tar en långt. Det är många snabba löpare här och det skrämmer mig lite. Men jag insåg när jag tittade på MCC igår (som är 4 mil långt) att många löpare inte alls ser lika snabba ut när de närmar sig målet. De ser mänskliga ut oavsett hur kitade de är. Men ute på gatan ser alla ut som elitlöpare och du ser inte en trasig tisha eller leriga skor så långt ögat når. Själv försöker jag tänka på all den träning som faktiskt ligger bakom mig i år. På nästan 7 mil på fjället i obefintliga skoterspår och snöstorm, på harvandet upp och ner för Noulja och jakten på höjdmeter i Slovakien. Jag försöker att inte tänka på lite för mycket vin, alla skitpass och de stunder när kroppen vägrat göra som jag vill. Jag försöker att tänka på att det ska bli kul, att jag inte ska stressa och på att jag ska ta detta som en lärdom inför framtida utmaningar. Jag försöker att inte tänka på att jag är rankad åtta av tjejerna, att det är en tävling och att jag inte är bra på allt detta uppför. Jag försöker att tänka på att jag är stark. Försöker att inte tänka på att det gått tungt på sistone. Försöker... Äh. I slutändan är det ju bara en fot framför den andra. Oavsett hur förbannad jag kommer att bli på stavar som jag inte får in i stavhållaren,på lurar som ramlar ur öronen och vattenflaskor som läcker så kommer det knappast vara det som avgör. In med vätska, in med energi, undvik överhettning, och ta det lugnt första halvan. That's it. Det låter så enkelt.