Jag brydde mig inte längre om brännässlorna som hängde över stigen. Inte heller björnbärskvistarna som satte taggar i huden på låren. Jag sprang så fort jag kunde, nu när jag äntligen kommit över berget och zick-zackandet kring ljungtuvor och sankmarker. Jag hade innan berget 23 minuter på mig att springa 3 kilometer till vätskestationen och repdragningen och nu var det bråttom. Stigen övergick till grusväg, bra tänkte jag, vägen leder nog till stationen. Men vägen slutade vid en sommarstuga och stigen fortsatte runt en havsvik och upp på ännu ett berg. Hopp och skutt, ner i en dal och ytterligare klättring uppför ett berg. Just då ogillade jag berg för det gick så fruktansvärt långsamt att klättra upp och ner hela tiden. Klockan närmade sig 37 km, här skulle stationen vara. Klockan visade 38 km, var låg vätskestationen? Skulle jag missa första reptiden?
Till slut, efter vad som kändes som en evighet kom såklart stationen. Med tjoande funktionärer. -Hinner jag? ropade jag så snart jag kom närmare. -Klarar jag reptiden?
Tänk hur målbilden kan förändras under loppets gång. Innan loppet längtade jag efter att få kämpa och känna mig stark. Jag hade haft Icebug Xperience Ultra i tankarna under många löpträningar under många månader. Jag ville väldigt gärna springa ett 50 miles lopp i vackra Bohuslän och gå i mål på Bohus Malmön. Men just där, springandes bland bergen i Väjern, fanns det inget viktigare än att klara en reptid efter bara 38 kilometer.
Icebug Xperience West Coast Trail är egentligen ett tredagars event med tre olika etapper. Deltagarna skjutsas till de olika startpunkterna och hämtas vid mål tillbaka till Ramsvik där de kan bo under helgen. Distanserna är 23, 29 och 22 kilometer och av lite olika bohuslänsk karaktär, granithällar, smala skogsstigar, strandängar och höga berg med rester från stenhuggartiden. (Förra året sprang jag den sista etappen, race report här.) Löparna springer i Kungshamn, på Smögenbryggan och genom Hunnebostrand, alla idylliska västkustpärlor. Men Icebug ordnar även ett ultralopp där man springer alla tre etapper plus lite mer på en och samma dag, 82 kilometer och 1500 höjdmeter och det var detta lopp som jag fantiserat om. Jag hade full koll på distansen, jag hade studerat kartan och läst race reports men ändå hade höjdmetrarna lyckats undgå mig.
Starten gick i Hunnebostrand tidigt lördag morgon. Jag körde upp från Göteborg och kom fram i lagom tid för att hämta nummerlapp och fixa med väskorna till dropbag och mål. Toabesök och prat med några löparvänner innan vi startade. Banan började skönt längs med vattnet innan den bryskt vände upp rätt så brant på berget bakom Hunnebostrand. Solen steg allt högre i öster medan havet låg mörkblått nedanför. Det skulle bli en fin dag!
Rätt snart märkte jag dock att benen var ovanligt trötta. Jag försökte att inte bry mig om det men det låg ändå som en oro i bakhuvudet och jag blev till slut tvungen att resonera med mig själv. Ok, kroppen var inte återhämtad efter 2XU Idre Fjällmaraton för en vecka sedan. Trots att jag hade valt 28 km istället för 45 km var benen fortfarande sega. Att gå i mål på Bohus Malmön la jag som ett guldmål, att springa på Smögenbryggan vid 45 km ett silvermål och att klara första reptiden blev bronsmålet. Dit var det 37 kilometer trodde jag och det skulle klaras på 6 h. Inga problem, det klarar jag lätt.
I början av loppet hade jag löpare runt mig men snart sprang jag ensam. Banan gick förbi ett gammalt stenhuggeri, genom vindpinad skog och längs med strandlinjen innan den nådde bron över Sotekanalen. Här pausade tidtagningen för eventuell broöppning och efter vätskekontroll fortsatte jag norrut mot Ramsvik. Här nådde jag 22 km och den första etappen var klar, tjoho! När jag passerade Ramsviks Camping sprang jag förbi löpare som värmde upp inför deras andra dagsetapp. Förhoppningsvis skulle jag se dem senare under dagen!
Ramsvikslandet är ett naturreservat med enorma granithällar, klippor, kohagar och blöta sankmarker. Björnbärsbuskar med ännu inte mogna bär och mängder av röda rönnbärsträd. En mils löpning upp och ner över bergen och jag kände mig stressad över att kilometertiderna blev allt långsammare, kroppen allt tröttare och tankarna svårare att kontrollera. Det var inte längre självklart att hinna till reptiden men jag blev lättad när jag nådde bilvägen som ledde tillbaka till bron och vätskekontrollen vid 32 km. De glada funktionärerna peppade och hejade, bara några kilometer kvar nu, kämpa på!
Det var här det blev jobbigt på riktigt. Jag var så trött, sportdrycken tog slut och kilometrarna var oändligt långa. Jag måste nå dropbagstationen innan repet dras, jag måste nå mitt bronsmål! Brännässlorna sved på smalbenen och taggarna som fastnat från björnbärsbuskarna skavde under shortsen. Men detta blev ändå mina snabbaste kilometrar och jag hann! Tydligen hade reptiden varit vid bron, jag var redan vidare.
Lättad hittade jag min dropbag och satte mig på vägen, fyllde på ny Usportdryck och laddade med nya Ugels och Ubars. Allt hade tagit slut. Jag drack underbar salt buljong och åt pannkakor. Proppade ner en extra banan och drack flera muggar vatten, jag hade varit törstig så länge. Jag kände mig lugn och redo för nästa mål på loppet, att springa på Smögenbryggan.
Banan gick vidare längs ett motionsspår och ner mot Kungshamn och bron över till Smögen. Jag gick uppför bron och njöt av svalkande vindar, solen stekte hett och turister strosade med glassar och badväskor. Nedför bron fick jag härlig fart som höll i ända ner mot havet och hamnen. Vid början av bryggan skulle det vara en vätskestation men den missade jag, jag njöt av havet, solen och alla båtar. Här har jag varit många gånger men aldrig löpandes och det var roligt att springa slalom runt turisterna på bryggan. Andra målet nått och jag var lycklig.
Mer än halva loppet var avklarat och jag sprang sakta vidare mot hamnen i Kungshamn. Här var målgången för de som gjorde dagsetappen Bohus Malmön - Kungshamn och det var jättehärligt att springa in under deras målbåge för att sedan inte alls gå i mål utan fortsätta i motsatt riktning till Bohus Malmön. Under en lång tid mötte jag löpare och vandrare och de hejade glatt och klappade i händerna. Vilken kraft de gav! Jag som sprungit ensam nästan hela vägen fick nu under flera kilometer njuta av medlöpares uppmuntran och energi. Riktigt härligt! Jag hade därmed klarat den andra reptiden och hade siktet inställt på färjeläget vid 69 km. Där skulle jag vara innan kl. 19.
Vid Hovenäset låg nästa vätskestation med lika glada funktionärer som tidigare. De berättade att alla löpare bakom mig utom en hade brutit loppet. Jag drack mängder av vatten och buljong, pratade lite om värmen och gav mig snabbt av igen. De sa att jag hade 17 kilometer till färjeläget. Att det var några berg och lite väg. Men du ser pigg ut, annars hade vi inte släppt iväg dig, sa de. Och straxt därefter blev jag omsprungen. Jag var sist.
Spelade det någon roll egentligen? Att ligga sist i ett lopp? Var det därför jag inte orkade börja springa igen, för att det inte var någon bakom som jag skulle hålla undan?
I vilket fall som helst var jag trött, benen stela och stumma och jag fyllde på med gel och dricka som gjorde mig piggare en stund. Jag gick och gick och klättrade över berg och stenar och längs lite vägar och in i nya skogar med berg. Jag fick hålla i med händerna när jag klättrade nedför, jag vågade inte lita på att benen skulle ta emot stöten och det tog tid, alldeles för lång tid. Ibland såg jag inte snitslingen, visserligen följde banan Soteleden till största del, men jag tvekade i några korsningar och fick vända tillbaka och leta efter rätt väg. Inte så farligt i vanliga fall, men nu kände jag mig seg i huvudet och ruggig trots värmen.
Vid ca 62 kilometer gick banan nedför en hal slänt och jag kom fram till en överraskande obemannad vätskestation, den hade jag inte vetat om! Jag drack vatten, buljong och blåbärssoppa, härligt med en ny smak efter all sportdryck! Åt bullbitar och banan och satte mig ner. Det var nog inte bra, för sedan reste jag mig inte upp igen. Jag frös och tog på mig skaljackan, bytte den svettiga skärmen mot värmande buff runt huvudet. Ja, jag var klar. Jag orkade inte mer. Kraften var slut.
Min man kom och hämtade mig. Vi tog färjan över till Bohus Malmön för att ta mina väskor och lämna tillbaka tidtagningschipet. Jag gick bakvägen in i målområdet, jag kände mig som om jag kom med svansen mellan benen. Som om jag skämdes lite. Jag hade inte varit lika stark som de som stolta gick i mål.
Jag tror att det är viktig att sörja över att loppet inte gick som jag hoppats. Men sedan se vad man presterat. 62 km är långt och hade målet varit just där hade jag varit jättestolt över min prestation, jag hade ju kämpat i 11 h! Och nått 100 km löpning under de senaste åtta dagarna, rekord för mig! Sedan är det dags att fundera på lärdomar till nästa gång, för än är jag inte klar med Bohusläns vackraste och tuffaste lopp.
Tack Icebug och Icebug Xperience för loppet, upplevelsen och tillfället att känna stolthet och glädje. Ibland är målet inte målet utan det vi får längs vägen, som en känd poet skrev. Vi ses igen!
