Står på podiet och tittar ner mot publiken. Jag undrar om det är värt det. Igår var svaret nej, idag är svaret ja. Varje ultra är en resa av både det yttre och inre slaget, vissa kanske mer än andra. En del lägger jag till handlingarna med ett axelryck och funderar inte mera över medan andra tar tid att ens orka fundera över då de helt enkelt är för mycket att ta in. Jag är egentligen inte redo för en race report av "Sur les Traces Ducs de Savoi", mera känt som TDS, men jag ska försöka ändå. Förmodligen kommer det komma ytterligare, och kanske mer nyanserade reflektioner i efterhand.

Klockan ringer kl 02.00 men jag är redan vaken, vill bara sätta igång nu. Gör pulverkaffe som jag sveper och drar på löparkläderna innan vi packar in oss i bilen och möter upp Micke som även han ska springa. Det tar dryga halvtimmen till starten i Courmayeur  som ligger på den italienska sidan av Mount Blanc men vi får kämpa lite för att hitta parkering och hinner egentligen bara gå till starten, kissa och ställa oss i startfållan. Ja, och så konstatera att min "huvudpannlampa" har valt att dö dagen till ära. "Hmm, min pannlampa måste ha laddad ur" säger jag. "Va?!" svarar Roger. Jag byter batterier och provar igen. Men nej, stendöd. "Får jag se!" muttrar Roger och jag lämnar över lampjäveln. "Vad fan, den är ju ärjad! Menar du att du inte kollat detta innan?!" "Det måste ha hänt under natten" muttrar jag. För jag kollade ju att den funkade igår. Eller.... Jag bytte nog bara batterier men det tänker jag inte erkänna. "Det har INTE hänt under natten, den är helt körd! Hur dum får man vara?!" Roger går inte på mina ursäkter och jag blir irriterad. "Skäll inte på mig!" Vi är tysta en stund och jag väntar tålmodigt på att han ska komma till den enda rimliga slutsatsen: att jag får ta hans lampa. Jag kan ju inte släpa runt på en lampa som inte lyser. Men det tar ett tag innan den bollen ramlar ner och jag hinner bli orolig för att jag ska behöva betala för mitt slarv men till sist kommer orden "Du får väl ta min". 

Det känns en smula konstigt att traska in längst fram i startfållan men när jag ser myllret av löpare bakom så är jag tacksam för att slippa trängas. Det filmas och jag har en kamera precis ovanför min sko när jag knyter om den. Försöker svinga snörena med finess men händerna skakar av nervositet och jag är glad över att överhuvudtaget få till en trippelknut. Ställer mig upp och byter hörlurar då de trådlösa vägrar connecta med telefonen och jag inser att tiden börjar bli för kort för att bråka med dem. Låter "Bumpy ride" fylla mina öron och ler lite för mig själv, en bumby ride... Jo, jag tackar. Så går starten. Löpare väller förbi bakifrån men jag säger till mig själv att inte stressa. Med 145 kilometer och 9100 höjdmeter "to go" gör några sekunder på första kilometern varken till eller från. Men många tittar på klockan, på varandra och tävlar. Själv längtar jag till lugnet som jag vet kommer komma när vi alla börjar tröttna och tävlingen handlar lika mycket om att ta sig till mållinjen som att springa ifrån en medtävlande. För egen del protesterar kroppen i första stigningen och en flyktig tanke på att kliva av passerar genom huvudet när hälsenor och vader känns som de ska börja krampa. Jag låter den flaxa vidare och fokuserar på här och nu, på att jag är bra på att tugga på oavsett känsla, och att efter ytterligare mil så kommer alla börja bli slitna.

Första stigningen på dryga 1300 hm tar ändå slut ganska snabbt. Sen är det grusväg och enkelt men ganska trist att springa nedför utförslöpan. Tiden och kilometrarna passerar relativt snabbt och det dröjer inte länge förrän det ljusnar. Det är med blandade känslor jag möter dagen. Det känns skönt att äntligen kunna se någonting då "reservlampan" lämnar en del att önska ljusmässigt, men jag är orolig för den annalkande värmen. Men det är en magisk morgon med dimma över bergen och jag påminner mig om att lyfta blicken och njuta av nuet. Passerar en tjej och väntar på att hon ska komma ifatt igen men så är hon borta. Känner mig stark men är noga med att inte ligga på hårdare än "mystempo", det har inte börjat än. Tiden dansar iväg och jag inser att jag slarvar med energi och vätska helt enkelt för att jag inte är medveten om timmarna som passerar. Vips så har jag förflyttat mig 51 km och är framme vid den första av de tre stationer utefter banan där vi löpare får ta emot support. Det har gått 6,5 h vilket är betydligt snabbare än jag räknat med på den här sträckan med ca 2400 hm men det har varit "böljande" och inte alls särskilt tekniskt. Fransmännen verkar ha en annan syn på teknisk trail och jag börjar fundera på om jag inte kommer hinna dricka en öl eller tre vid målgång ändå.

Givetvis ropar jag hej i förskott. Om första delen var förhållandevis lätt så är andra delen motsatsen och det är inte längre böljande utan brant. Stretar mig ändå förbi två tjejer som senare visar sig vara Hillary Allen (loppets 2a) och Kathrin Götz (loppets 3a). Traskar på och tycker ändå att livet är rätt bra även om benen så smått börjar stumna. Så upptäcker jag att nedersta tredjedelen av min stav är borta. Ser den inte och tycker inte att jag har tid att leta så jag fäller helt sonika ihop stavarna och kör utan. Det går inte bra. Säga vad man vill om stavgång - brant uppför är det räddningen eftersom den sparar en del på benen. Medan jag funderar på en lösning och om det går att köra med en halv stav kommer en kille ifatt bakifrån och räcker fram min försvunna stravdel. Försöker sätta ihop den men då snöret som håller ihop alla delar gått av så rasar den isär igen. Fan att jag inte har silvertejp! Men så kommer jag på att reglerna säger att vi måste ha självhäftande elastisk linda i packningen och att det kanske fungerar lika bra. Medan jag står och lindar ihop staven så passerar Hillary och Kathrin igen och när jag väl börjar traska på är det lite som att luften gått ur och energin är slut. Kanske beror det på höjden, kanske beror det på att energin helt enkelt är slut men jag ramlar der i en svacka. När det sen går nedför kan jag inte styra benen utan fumlar, halkar och ramlar. Tappar tid tid och åter tid. Känner mig stressad och totalt körd och funderar på vad jag kan göra. Så jag stannar vid en bäck, dricker, blandar resorb, tar ett par gels. Häller vatten över mig. Vill inte fortsätta men jag gör det till sist ändå. Som en sprattelgumma. Är noga med gel och vätska och till sist blir det bättre. Inte bra men bättre. och jag har koll på livet igen. Men ytterligare en tjej kommer ikapp bakifrån och passerar, en tjej som jag passerade för flera mil sedan. Det visar sig senare att vi kommer att mer eller mindre följas åt längs banan ända fram till målet. Springer förbi en man på en gata som sparkar mot sin hund och med ens längtar jag efter Scout så att det värker i mig. Vad gör jag egentligen här? Varför är jag inte hemma på fjället? Jag frågar men får inga svar och jag ifrågasätter om jag verkligen har det som krävs. Kanske är jag inte tillräckligt tävlingsinriktad? Kanske är jag alldeles för lat? Kanske är jag nöjd så som jag har det? Jag skulle kunna stanna nu, åka hem och aldrig göra detta igen. Livet räcker till ändå. Vill jag verkligen detta? Just nu är svaret nej men då fortsätter jag, en fot framför den andra.

Når 91 km och Roger trollar fram ett par nya stavar. Äntligen kan jag vika upp/vika ihop dem igen. Byter tischa, äter några fruktbitar och sedan iväg. Nästa anhalt är 121 km. I efterhand är det svårt att urskilja vad som händer vart på loppet då allting bara flyter ihop och det är som atttiden inte finns. Det blir mörkt igen och jag inser till fullo hur usel min pannlampa är då jag inte längre är omgiven av andra löpare. Nu syns bara enstaka ljus framför och bakom. Jag drar ifrån Manuela, brasilianskan, men springer fel och hamnar bakom igen. Vid vätskestationen ser hon förvånad ut "I thought you were far ahead, what happened?" Förklarar att jag sprang vilse. Springer förbi igen. Uppför går hon förbi. Mitt mål i alla uppförslöpor är helt enkelt att inte släppa henne helt för jag har insett två saker: 1) det är ingen som passerar om jag håller hennes tempo och 2) jag är snabbare på platten och utför. Med tanke på att sista milen i princip bara är platt och utför så drar jag slutsatsen att fjärdeplatsen är min om jag inte släpper henne ur sikte uppför. Men sista klättringen är lång. Brutal och på toppen lyser en strålkastare som aldrig kommer närmare. Jag försöker peppa mig själv. Peppar mig själv. Men det går långsamt. Men framåt och till sist så är jag faktiskt uppe. Springer om Manuela och märker ganska snabbt att hennes lampa inte längre är bakom. Efter en stund kommer vi till en checkpoint. Jag frågar hur långt det är kvar. "4,5 kilometer". Jag är på väg att sätta av när de kommer på att de måste blippa min nummerlapp. Det blippas. Blippas igen. Men det går inte. Funktionärerna står villrådiga. Mumlar något om batterier och "you have to wait". Va?! "But there is a girl just few minutes behind me" försöker jag. "Maybe I can just run?". Men nej, av någon outgrundlig anledning kan jag inte bara springa utan blir kvar här till dess att Manuela är ikapp igen och jag hunnit bli riktigt förbannad. Det är ju för fan en tävling! Fräser "Well, now I just have to go faster then" när jag till sist får tillåtelse att lämna och sätter av på ren ilska. 4,5 kilometer. Ingenting. Men jag springer och springer. Ser Manuelas lampa ett tag innan den försvinner. Kommer till sist ner till Chamonix och folk hejar. Drar på sista biten. Det är bara de att banan leder upp i skogen igen. Jag undrar vad det är för konstig krok, det måste ju vara ett skämt om man ska springa runt hela Chamonix? Bebyggelsen försvinner och trots att min klocka somnat för natten så vet jag bergsäkert att jag sprungit betydligt längre än 4,5 km. Pannlampan ger nu endast ifrån sig ett svagt sken och jag hör floden igen. Har jag sprungit fel?`Springer jag tillbaka samma väg som jag kom ifrån?! Så måste det vara. Velar och vänder om. Det måste ju komma en annan löpare snart. Men det gör det inte och jag velar igen. Vänder. Vänder igen. Vet inte längre vilket håll jag kom ifrån och jag freakar ur. Hur fan kan jag tabba mig så här nära mål? Jag borde inte få springa lopp! Det är ju något allvarligt fel på mig! Tänk om jag inte ens tar mig i mål? Tänk om jag tappar även femteplatsen... Gråter. Tar upp telefonen och försöker ringa Roger. Men den får startas om flera gånger innan den får täckning. "Jag vet inte vart jag är" skriker jag när han äntligen svarar. "Vad säger du?!" "Jag är vilse!" "Men vart är du någonstans?" "I skogen" bölar jag halvt hysteriskt trots att jag vet att det jag håller på med nu är allt annat än produktivt. "Kan inte du se vart jag är?!" "Hur ska jag kunna göra det?" säger Roger. "Fattar du att du just kastat bort 3e platsen". Nej, det har jag inte fattat och gråter ännu mer. Men. Så ser jag en lampa en bit bort, som kommer närmare. Vi lägger på. Det är Manuela. Hon tittat frågande på mig "Are you ok". "I'm just so stupid" svarar jag. Hon säger inget och jag tror hon håller med. Vi fortsätter tillsammans. Småpratar lite. Jag går när hon går. Har inte hjärta att springa ifrån igen. "I'm soo tired, soo sleepy, and I need to pee" säger hon. "You can run". Jag tittar på henne. Vi har tävlat mot men också tillsammans med varandra hela dagen och drivit varandra. Längtat efter öl tillsammans, gått ur spår för varandra. Jag tvekar. Vad spelar det egentligen för roll om jag springer nu? Men så tar tävlingsdjävulen över, eller så är det känslan av att fjärdeplatsen egentligen är min. "Ok, I will wait for you at the finish line". 

Springer sista biten ensam in på gatorna i Chamonix. Är både trött och inte, utan underligt tom. Jag kommer att gå i mål men jag känner ingen glädje utan mer bara en lättnad över att det här skitloppet äntligen är på väg mot sitt slut. Det har verkligen varit en bumby ride. På upploppet möts jag av Roger, men också av Jonas, Tobias, Daniel, Daniel och Niclas som hejar mig fram till mållinjen. Rörd över att de  står här strax efter 04 på natten för att ta emot en klantskalle som jag. Rörd och väldigt tacksam. Och så är det slut. 

Det är med blandade känslor jag summerar det här äventyret. Först och främst vill jag skriva att jag är otroligt nöjd med 4:e platsen i ett av världens största ultralopp och mitt första riktiga bergslopp (som jag fullföljer i alla fall). För mig var det äver alla förväntningar och lite svårt att ta in. Jag är också väldigt stolt över den resan jag gjort under de två år som gått sedan jag sprang min första ultra och ödmjuk för att kroppen håller ihop. Tittar jag på loppet i sig så är jag kluven. Jag hittade aldrig det där riktiga flytet i löpningen men gjorde vad jag kunde utifrån dagsformen. Med facit i hand borde jag tränat ännu mer backe men även i fjällen så är det svårt att få 1500-2000 hm nonstop. Det praktiska var under all kritik. Jag kan inte hålla på och tramsa bort en massa tid på varje lopp bara för att jag inte hittar rätt, det är inte ens roligt längre. Och att kolla så att alla grejer funkar innan... Ja, vad säger man. Stavbrottet tyckte jag ändå att jag och Roger lyckades lösa kanska bra och sånt går det ju inte att förutse. Energimässigt tyckte jag att jag skötte mig bra men med 20 gels på hela loppet (jag kör bara det, sportdryck och cola) så ligger jag på ungefär hälften i jämfört med vad jag räknat på så det blir ett IG där med. Nåja. Efter att ha bestämt mig för att aldrig mer springa ett lopp under UTMB-veckan igen så måste jag givetvis försöka igen då jag känner att det finns mycket att hämta. Om jag gör en repris på TDS nästa år eller testar UTMB kräver dock lite eftertanke. Säkert är att jag inte gärna lämnar ett lopp "halvfärdigt".

För er som fortfarande orkar läsa så vill jag avsluta med att tacka! För alla peppande kommentarer både före och efter loppet, för personliga lyckönskningar och grattisar i Chamonix, järngänget som orkade ta emot mig vid mållinjen (så otroligt mycket värt), för fina dagar innan och efter TDS, HOKA och Umara för hjälp med skor och energi, Jonas för hjälp med träning och så givetvis Roger som hoppade över sin första jaktpremiär på 33 år för att hänga med och supporta mig. Är det inte kärlek så säg.... Hahaha! Sen tacka för nya trevliga bekantskaper i form av Caroline och Tobias Elgan!