För fyra år sedan, 2015, gav jag mig på mitt första riktigt långa swimrun (efter att ha kört ett gäng kortare) och valet föll på ÖtillÖ Engadin swimrun. Detta var då ÖtillÖ-organisationens första och enda lopp utomlands. Hur det gick då kan du läsa om här.

För er som inte orkar läsa en gammal dammig race report så kan man sammanfatta det hela som att jag och min teamie Sofia var uppe i himlen och vände ett antal gånger under sex timmar innan vi snöpligt missade en cut off och inte fick fullfölja loppet. Där och då var det lite av en lättnad att slippa fortsätta men jag måste (något ovilligt) erkänna att det har skavt lite sedan dess. Samtidigt har jag bävat lite inför att ta mig an detta monsterlopp igen (rädd för att få åka hem med svansen mellan benen) och blev därför väldigt förvånad när jag hörde mig själv föreslå att Patrik och jag skulle kunna sticka dit och köra på semestern.

Patrik tyckte det lät som en strålande idé att spontananmäla sig ett par veckor innan och dra till Schweiz. Impulskontroll noll när det gäller att hoppa på saker. Precis som jag och huruvida det är en lyckad kombo lämnar jag öppet tillsvidare.

Dagen innan racet

Jag känner mig lugn och hyfsat avslappnad dagen innan loppet när vi kollar in sprinten och åker bergbana upp till toppen Corvatsch för att njuta av utsikten. Schweiz är overkligt vackert och i Engadin-dalen tappar man andan (av hög höjd och fantastiska vyer).

Vi äter en fantastisk god pizza och lägger fram all utrustning för morgondagen:

• Badmössa
• Neoprenpannband
• Simglasögon
• Våtdräkt med korta ärmar
• Ullunderkläder
• Swimrunlinne
• Paddlar
• Dolme
• Neopren-calfs
• Ullkompressionsstrumpor
• Trailskor
• 2 softflasks á 250 ml (vatten och sportdryck)
• 10 gels och 2 bloks

Race day - innan start

Klockan ringer okristligt tidigt och vi stapplar ner till frukosten. Petar i mig gröt, kaffe och någon bit bröd. Patrik äter luft och dricker kaffe för att slippa otrevliga överraskningar under loppet.

Vi drar på oss all utrustning och knatar till bussen som ska ta oss till starten i Maloja. Allt känns bekant. Jag vet hur starten ser ut, vart vi ska simma och vilka berg vi ska bestiga. Förra gången jag åkte samma väg var jag härligt ovetandes. Nu vet jag alltför väl vad som väntar och ångesten drar in över mig. Jag vill inte veta.

Försöker överlista mig själv genom att tänka att jag är betydligt mer erfaren nu och att jag har gjort bra tuffa lopp under de här åren som passerat. Det går inget vidare att lura mig själv. Hjärnan kommer med bortförklaringar som att jag minsann är tyngre nu och därför kommer vara långsammare uppför oavsett erfarenhet. Att jag är betydligt snabbare i utförslöp och i simmet, vägrar däremot hjärnan att lyssna på. Allt negativt kladdar fast och allt positivt rinner av.

Jag vet att Patrik har förhoppningar om att vi ska ha potential att gå snabbare än vi gjort på tidigare lopp och när han lite på skämt sätter upp egna mål för dagen så blir jag extremt stressad över att veta att jag inte kommer att kunna leva upp till dem. Jag vet att han sätter dessa mål med glimten i ögat och att det inte finns någon tanke på att pressa eller stressa mig. Men det slår fel i mitt huvud och jag har svårt att hålla fast vid vårt gemensamt uppsatta mål om att ta oss i mål.

När vi står i startfållan går jag nästan sönder av ångest och känslan av att jag inte vill är så stark att jag har svårt att hålla ihop. Patrik är tålmodig och tröstar och peppar. Inte ett ord om att jag ska rycka upp mig och inte ett uns av irritation. Han vet så väl hur jag funkar och hur han ska möta mig.

Start i Maloja till cut off ett (uppför berg nummer ett)

När starten går befinner vi oss på ca 1800 möh och jag vill jag borra ner hälarna i marken och stå kvar men märker till min egen förvåning att jag rör mig framåt. Jag känner mig ansträngd och stressad och startfältet passerar oss i snabb takt. Vi rör oss i snigelfart i relation till resten av världen och min kropp har fullskalig panik när det efter ett par hundra meter vänder uppåt. Det är nu det riktiga helvetet börjar. Jag kan knappt andas och ansträngningen är skyhög. Inte av uppförsbacken utan av stressen jag applicerar på mig själv. Det enda som maler är hur jäkla långsam jag är.

Sist jag var här gick den första loopen av banan åt motsatt håll och det innebär att första simmet väntar innan vi ska ta oss runt 350 höjdmeter upp på den högsta toppen. Vi ramlar ner i vattnet och med skyhög puls och andnöd av den tunna luften (1900 möh) så vevar jag på och försöker att överleva. Känner inget av det lugn jag brukar kunna känna i simmet. Känner bara stress och negativa tankar går runt i skallen.

Vi kliver upp och nu börjar stigningen rejält. Den första uppförslutet till sjön var lite lagom i jämförelse med den stigning som nu snirklar sig upp längs berget. Tre steg åt höger, två åt vänster, fyra steg åt höger, två åt vänster. Höga knälyft, små knälyft. Uppför in absurdum och alla övriga lag försvinner snabbt bortom synhåll.

Jag får spel och vräker iväg min softflask rakt in i en buske samtidigt som jag skriker rakt ut av irritation. Jag vill vara bättre än vad jag är och det gör mig förbannad på situationen. Beter mig som en tjurig barnunge men Patrik plockar snällt upp flaskan och torkar bort smutsen från den. När vi passerar ett lag ger det mig en liten puff av energi. Vi är i alla fall inte helt ensamma i det bakre ledet och när det ungefär samtidig blir lite löpbart i 30 meter så stillar sig ilskan ett uns.

Det som går upp måste även komma ner och slutligen vänder evigheten neråt. Vi inser snabbt att man blir andfådd av minsta lilla i den tunna luften på denna höga höjd men försöker åtminstone rulla på utför. Plötsligt flyger Patrik framåt i det branta och smala utförslöpet. Han har snubblat på ett armeringsjärn som förankrar små trästeg längs leden. En stor reva i skon och ett gäng skrapsår blir resultatet. I övrigt har han klarat sig och vi fortsätter.

Omkring fem minuter senare är det min tur att dra foten i ett annat armeringsjärn. Faller handlöst och gör INTE en stuntrullning utan tar emot mig med vänster sida av bröstkorgen med en rejäl smäll. Smällen är så pass hög att Patrik tror att jag smällt rakt ner med ansiktet först. Försöker prata men får inte ur mig ett ljud. Har tappat luften av smällen och kippar fram små otolkningsbara ljud. Stapplar upp och känner efter men inget verkar trasigt bortsett från lite skrapsår. Vi fortsätter och passar oss extra noga för armeringsjärn resten av vägen.

Trots att det nu är utför känns det som att vi harvar på oändligt länge och jag slås plöstsligt av att vi börjar ligga farligt nära den tid som gick långsammast året innan och modet sjunker lite. Jag vill inte ryka på en jäkla skit cutoff igen...

Vi passerar tidtagningsstationen på minuten enligt fjolårets långsammaste tid och vi kör på efter att ha fyllt på med vatten. Vi springer där det går och promenerar uppför. I samma sekund som banan viker av från grusvägen ställer jag mig illa på foten och trampar snett. Rasar ihop och skriker högt. Patrik är snabbt framme och applicerar tryck på foten. Jag svär åt det faktum att detta tar ovärderlig tid från oss men är relativt snabbt uppe på benen igen.

Kommande sim om 600 meter ska Patrik dra och det känns skönt att få vila lite. Efter 100 meter simmar jag rakt in i honom och inser att han stannat. Han får inte ordning på andningen i den tunna luften så vi bestämmer oss för att byta så att jag drar istället. Plötsligt känner jag mig stark som tusan och simmar riktigt bra.

När vi kommer upp står race director Lemmel och manar oss och ett annat lag att skynda till cutoffen. jag sneglar på klockan och bedömmer att det bör vara lugnt men vi försöker ändå raska på stegen. Vi når cutoffen och energistationen med god marginal.

Cutoff 1 - Sils IM Engadin/Segl (berg nummer två)

Nu börjar stigning nummer två och jag minns hur Sofia satte en hand i ryggen på mig sist jag befann mig på platsen. Den här gången behöver jag ingen hand utan travar på bra och livet känns inte fullt lika hopplöst längre. Sträckan är över relativt fort och det som jag minns som en evighet har visat sig hanterbart denna gång.

Vi passerar vidunderliga vyer och ett gäng alpkor med stora koskällor runt halsarna. Landskapet är obeskrivligt vackert och nästintill svårt att greppa. Vi springer i ett vykort och långt under oss ser vi sjön vi ska ner till. Vi kan ana lag i vattnet men vet att vi har lång tid kvar tills vi är därnere och får svalka oss från den varma solen som tidvis gassar på oss.

Vi springer i härliga utförslöpor och jag älskar plötsligt att göra just det här. Är glad och känner mig rent av positiv när vi kliver ner för ett 900 meter långt sim och tycker att vi hanterar det hela riktigt bra. Snart är vi uppe för ett kort löp innan Patrik ska dra ett kortare sim. Jag längtar efter den vila det ger och denna gång simmar han utan att behöva brottas med jobbig andning.

Nu väntar ett löp in till den lilla staden Sils och längs vägen passerar vi många helgflanörer som glatt hejar på oss. Vi kommer fram till energistationen som ger oss en kort paus innan nästa berg ska besegras.

Sils - Cutoff 2 Silvaplana (berg nummer tre och fyra)

Från Sils löper en led upp längs berget och tidvis är det så brant att det finns ett rep att greppa tag i. Som en ledstång fast i repform. Ser framför mig hur hurtiga pensionärer söndagspromenerar uppför berget med lätta steg. Själv drar jag mig uppför med hjälp av armarna innan jag övergår till att åter enbart kliva uppför. Stigningen böljar sig uppåt och här och var kan vi ta något som liknar löpsteg. Vi snirklar oss förbi några hus innan vi fortsätter på en led mot Lej Silvaplana.

Vi når ett utförslöp och då det inte är särskilt tekniskt låter vi benen rulla snabbt och när vi nästan når foten av backen där man kan välja att åka bergbana upp på en topp möter vi åter race director Lemmel som ropar "bra fart". Patrik och jag skämtar om att det nog är första gången vi hört honom säga just det till oss. Annars brukar det mer handla om att mana på för att få oss att hinna förbi cutofferna.

Vid det här laget är det inte längre helt tomt på lag runt oss. Vi har span på flera lag som ligger precis framför oss både i löpet och vid kommande simsträcka. Patrik ska dra även denna sträcka om ca 600 m eftersom vi vet att en rejäl helvetesbacke väntar direkt efter uppstigning. Han simmar bra och vi passerar ett damlag och närmar oss även andra lag. Slutsatsen är att vi simmar bra och är snäppet snabbare än de runt oss just nu.

Vi kliver upp och nu väntar berg nummer fyra. Minnena från denna sträcka är allt annat än angenäma och jag vet att jag hade det tufft här sist jag gjorde sträckan. Det är en sträcka som inte bjuder på någon vidare utsikt utan snarare känns som en djungelpassage som aldrig tar slut. Tråkig och trist och brant. Uppför, uppför och än mer uppför. Jag har valt att inte cabba ner eftersom det "bara är" 3 km till nästa simsektion.

Loppet som sådant bjuder inte på många växlingar utan är stället upplagt i form av längre simsektioner (mellan 500-1400 m) följt av långa löpsträckor om ca 5-8 km. Tidigare har vi därför valt att cabba ner mig för att undvika överhettning men på något sätt har orken att fippla tagit slut. Jag vill dessutom spara på dyrbar tid för att vara helt hundra på att fixa den sista reptiden.

På väg uppför talar jag högt med mig själv. Du är stark, kliv på, kom igen nu Linda, lika stark som Patrik, fortsätt uppför. Lirkar med mig själv och sneglar på klockans höjdmeter för att peppa mig till små delsegrar i takt med att varje höjdmeter petas av. Känslan av höjdmeter kan vara otroligt olika beroende på hur brant det är. Nu ska vi rakt upp i himlen och det är bra brant.

Plötsligt är vi uppe och en lättnad sprider sig i kroppen. Djungelpassagen är över och jag erkänner för mig själv att den faktsikt var mindre tuff än jag mindes den. Den är inte längre värd namnet helvetesstigningen till himlen.

Utförslöpningen är oteknisk och härlig och jag har massor av energi. Jag älkar det här och jag ser på klockan att det fortfarande är gott om tid till repet dras. Sist jag befann mig på platsen var det ett antal kilometer löp till stationen men den här gången återstår även ett sim.

Jag noterar att det gör rätt ont i bröstkorgen och speciellt när vi simmar. Smällen mot revbenen tog nog hårdare och jag börjar inse att jag kan ha en spricka. Den gör sig påmind allt mer ju längre in i loppet vi kommer.

På väg utför så har vädret förändrats och mörka moln hopar sig över oss. Vi har bestämt att jag ska dra den 800 meter långa sträcka som väntar eftersom Patrik börjar känna sig sliten och helst vill undvika att dra i stökigt vatten. Det som tidigare har varit lugn sjö har nu brusat upp och bjuder på både vind och vågor. Vi har fått direktiv att simma mellan två bojar och jag tar sikte på den som ger oss bäst kurs för att nå flaggan där vi ska stiga upp. Jag kikar på hur vågorna går och hur övriga lag driver för att även ta med det i min beräkning.

I vattnet stormtrivs jag. Det här är livet, det här kan jag. Det här kan VI och detta bekräftas av att vi knappar in och passerar flera lag på sträckan. Det spelar egentligen ingen större roll men det ger mig en skön känsla och självförtroende får en puff i rätt riktning.

När vi kliver upp regnar och jag studsar fram hög på framgång och energi. Patrik fryser och all hans energi går åt till att försöka behålla värmen i kroppen. Han är därför inte fullt lika övertygad om att det är nu vi ska peaka och springa snabbare än någonsin. Jag sansar mig eftersom jag vet att vi kommer klara den sista cutoffen utan att behöva sladda in på målsnöret. Men det är härligt att få känna sig stark efter att ha krälat i källaren de första timmarna av loppet.

Cutoff 2 - Mål Silvaplana (berg nummer fem)

När vi når cutoffen och enregistationen öser regnet ner och Patrik skakar som ett asplöv. Han har svårt att prata och det är flera lag runt oss som väljer eller tvingas bryta pga väderomslaget och nedkylning. Jag vill i och simma för att bli av med sista simmet. Patrik vill allt annat än att simma eftersom han redan fryser häcken av sig. Han fipplar med sina hårdrocksband (neoprenband runt handlederna) för att dra på sig långa ärmar som han fått låna från ARK-tältet. Själv är jag sannolikt också tröttare än jag tror för istället för att försöka hjälpa till står jag där som ett fån och tittar på medan Patrik kämpar mot skakningar.

Lag på väg mot mål passerar oss och det är lite svårt att peppa sig själv när vi vet att vi fortfarande har mer än två timmar kvar innan vi själva kommer få passera samma plats igen.

När vi väl kliver ner i vattnet vet jag att det kan vara nådastöten och att vi kanske inte kommer att kunna ta oss vidare när vi väl kommer upp. Det är dagens längsta simning om ca 1400 m som ligger framför oss och jag ser ju hur Patrik mår redan innan vi kliver i. Åter simmar vi strålande i förhållande till lag runt oss och när vi kliver upp tvingas Patrik hälla åtskilliga koppar te över sig själv samtidigt som funktionärerna klär in Patrik i en dry robe. Jag vill att vi ska börja röra oss för att arbeta upp värmen. Tackar själv artigt nej till alla koppar med te. Jag är redan varm och vill snarare cabba ner dräkten inför berg nummer fem.

Jag slås av att jag är lycklig över att ha kommit längre än sist och att jag nu får uppleva en ny del av banan. Det är ett äventyr och jag försöker få med mig Patrik i min positiva energi. Det funkar väl sådär eftersom han fortfarande är kall och nu även börjat få ont lite här och var. Jag skrattar tyst åt mig själv. Sur som en citron i bröjan av loppet för att peaka efter sex timmar. Det är tur att vi kan växeldra, jag och Patrik.

Stigningen som väntar tar aldrig slut och även mitt humör sviker efter ett tag. Det är fan inte kul längre. Vi passerar en campingplats med flera grillplatser och tänker stilla att det hade varit rätt najs att få slå sig ner en stund.

Vi fortsätter att trava på mot himlen. Plötslig rusar en stor hund förbi Patrik och vidare fram till mig där den hugger efter mina paddlar. Jag blir rädd och ropar till och ägarna kallar hunden till sig samtidigt som de skrattar högt och passerar oss. Hinner tänka att hundägare som skrattar när deras hund hugger efter en främling borde puttas av berget. Vilka idioter.

Vi hinner ett tiotal meter innan vi hör ett tumult bakom oss och ser hur hunden skällandes åter rusar mot oss i full fart. Patrik blir förbannad och skriker till ägarna. ”Take your fucking dog or I will kill it. You have five seconds” Jag skriker också att de ska kalla in sin hund och försöker hoppa undan hundens utfall.

Till slut får ägarna hunden att vända och med skyhög puls fortsätter vi uppåt. Jag har ett adrenalinpåslag som heter duga och trots att jag inte är särskilt hundrädd av mig så tycker jag att upplevelsen är riktigt obehagligt. Fy fan.

När vi lugnat oss kan vi garva lite åt Patriks ”I will kill it” medan vi spånar kring hur han hade tänkt gå tillväga.

Jag neglar upprepade gånger på klockan för att se hur höjdmeter efter höjdmeter tillryggaläggs i ett hopp om att det snartska vända neråt. När det äntligen planar ut når vi en liten sjö där vi stannar och fotar. Nu är det bara utför, ett sim och en slutspurt á 2 km kvar. Jag är glad, nästintill euforisk och vill springa på utför men det är tekniskt och vi får ta det lugnt. Patriks kropp strejkar lite och han har ont i knän och i sätet och har svårt att springa utan smärta. Han kämpar på och vi tar det i den takt vi mäktar med. Jag förstår att han har ordentligt ont när det är tufft att springa utför. Något som annars är vår paradgren.

Vi springer förbi ett herrlag som verkar ha än ondare och knappt rör sig framåt. Såhär långt in i loppet är det alltid en liten skjuts att träffa på andra lag. Man känner sig mindre ensam i sin misär och strävan framåt och det ger en energi. Jag har ont i hela vänstersidan av bröstkorgen och det går inte att ta djupa andetag. Ser inte fram emot det sista simmet då det gör extra ont i horisontalläge när det blir tryck mot det onda.

Slutligen når vi den sista simsträckan om 700 meter. Jag vet att Patrik redan har lätt ångest inför kylan men gör ingen stor sak av det. Det är bara att tugga på och Patrik stretar på bakom i linan.

Väl uppe väntar 2 km löpning till mål. Vi behöver röra oss för att få upp värmen och varvar snabb gång och lätt löpning. Ett damlag svischar förbi med lätta steg och verkar ha gott om krafter kvar. När jag och Patrik slutligen når mållinjen är det med en stor lättnad. Med en (senare bekräftad) revbensfraktur, allmänna krämpor, toppar och dalar och en galen hund har vi tuggat oss igenom och tagit oss i mål på ett av de vackraste lopp jag någonsin kört. Ett vackert och fantastiskt monster till lopp. Och vi är i mål!