Sociala medier kan vara ett härligt sätt att få inspiration genom samt få tips och råd. Jag blir löpande uppdaterad med nya ställen där man kan springa på, får tips om nya tävlingar som jag inte hört talas om – och visst är det härligt att insupa allmän inspiration från andra löpare som delar samma passion för att springa i skog och mark? Vi är ju nästan som en egen familj :). Ibland kan dock sociala medier stressa mig en aning.  Jag ser vilka härliga pass som andra har fått till, men inser att min dag är för fullspäckad med andra viktigare saker som jag måste prioritera – så träningen uteblir. Så ser man någon som drar till med det gamla citatet att “all träning är bra utom den som uteblir”. Tack för den du! 😉

För tio år sedan hade detta varit ett ickeproblem eftersom jag avskydde all träning och vägrade springa alls 🙂

“Runstreak” har blivit lite av en fluga, i varje fall vad jag ser i sociala medier. Det går ut på att springa varje dag, absolut minst 1,6 km och helst minst 20 min. Jag gillar konceptet i sig, det är ett bra sätt kanske att tvinga sig till att sticka ut på ett pass när man är trött efter jobbet och bara vill vara hemma, eller när det kanske spöregnar. Gör man det några gånger, så sänker man tröskeln för att ta sig ut på sådana pass. Det blir lättare att få in det som en rutin och en vana, precis som att borsta tänderna. Jag var lite inne på att prova detta i kombination med styrketräning och expeditionsträning, men det sprack nästan omedelbart. Tanken är att samla så många dagar man kan med oavbruten runstreak – men livet körde över min agenda totalt och jag fick fokusera på annat än träning nästan omedelbart. Jag inser att mina runstreaks skulle bli “failure” lite titt som tätt och att det inte passar mitt liv just nu i varje fall. Runstreaken ger annars en bra effekt på kontinuiteten i träningen, vilket jag återkommer till längre ner.

Hade jag inte varit så sablarns morgontrött, så hade jag försökt träna på morgonen. Det ser så härligt ut med alla er som tar er ut i ottan 05:00 och börjar dagen så och vad pigg och fräsch man blir resten av dagen sedan! Jag är dock på tok för glad i att dra mig i sängen på morgnarna då jag är morgontrött som person, så jag är för duktig på att prioritera bort morgonträningen. Att få möta soluppgången och se dimman lätta över höstbeklädda stigar nu är ju annars heeeeeeeeelt magiskt, så jag är riktigt avis på er som inte är sjusovare! 😉

Jag har bekanta som också får in träningen naturligt till/från sitt jobb, t.ex. genom att cykla. Det blir lite för långt för min del + att jag måste duscha på jobbet i sådana fall, då jag är kostymnisse till vardags. Det är dock annars ett utmärkt sätt att få in “daglig rörelse” naturligt och ett bra sätt att hålla igång kroppen regelbundet mellan de “riktiga” träningspassen. För just där där att hålla igång kroppen med kontinuitet är så viktigt. Studier visar på att man stagnerar efter bara 7-10 dagars uppehåll, även om det inte är en katastrofal dipp, så visst märks det. Jag tycker det känns mest i styrketräningen, då lite för långt uppehåll gör att allt känns ovant. I sommar har jag just tappat kontinuiteten i träningen och det har gjort att jag hela tiden har fått “börja om”. Varje pass känns som om jag står på ruta ett igen.

Den lärdom jag dragit senaste dagarna är att som mitt liv ser ut för just mig, så får träningen hamna där jag kan och vill prioritera den. Därav tycker jag det är så skönt att med just traillöpning och att inte ha något träningsprogram eller schema, utan där jag kan bestämma inför varje pass vad jag känner för där och då. Utifrån min dagsform, utifrån väder, vind, annat i livet osv. Jag får dock förlika mig med tanken på att jag kan inte träna varje dag även om jag skulle vilja. Inte ens om det så bara är 1,6 km eller 20 minuter.

Istället kommer jag att jobba med ett upplägg som kretsar kring kvalité och adderad volym. I år har jag fått till ett par riktigt fina kvalitetspass. Träningsläger på Madeira med fantastiska förutsättningar, träningsläger i Idre och i Norge mm. Där jag har haft gott om tid, inte haft något annat i fokus än själva träningen, har fått förbereda mig perfekt inför, fått bra träning under passen och en kanonbra återhämtning. Dessa pass är guld värda! Detta ska jag fortsätta med, både sådana fokuserade träningsveckor och träningsläger, men jag ska försöka få in sådana kvalitetspass varje vecka också.

Upplägget i höst/vinter där jag varje vecka siktar på ett kvalitetspass löpning och ett kvalitetspass styrketräning. Jag bestämmer själv när, var och hur passet inträffar helt utan press. Utöver det så kommer jag att köra ett volympass löpning och ett volympass styrketräning. Dessa syftar till att “hålla igång” mig och ge kontinuiteten i träningen. Är dagsformen bra och jag känner för det, så blir det bra kvalitet även i dessa pass, men huvudmålsättningen med dessa pass är bara att “göra något”. Gå till gymet och lyft något eller snöra på skorna och gör något med fötterna i skogen. Dagsform, tid och annat får styra hur dessa pass blir.

Till sist så lägger jag till två bonuspass, ett för löpning och ett för gym. En bra vecka utan tjänsteresor eller annat som slår ut min fritid, så kanske det blir 6 pass totalt och en vilodag, men jag behöver inte tvinga mig själv till det, utan kör livet ihop sig, så kan jag ta flera dagar utan träning med gott samvete. Det jag däremot tvingar mig till är två pass i veckan som ska ha bra kvalitet samt två pass i veckan där jag bara “gör något”.

Det här blir min approach i höst/vinter och mitt sätt att försöka balansera mellan det som har blivit en passion för träning och en livsstil fylld med träning ihop med livet i sig som bjuder på mer än vardagsrutin, arbete etc och som hela tiden överraskar mig med oförutsedda händelser. Ju mer jag suger på tanken på upplägget, desto mer lockar det. Det ger en känsla av en bra balans mellan ett i övrigt aktivt och hektiskt liv och träning. En känsla av hur jag får ihop livspusslet på ett bra sätt, men nyttjar träningen till hjälp med sina positiva effekter på mental och fysisk hälsa.

Jag avslutar med ett citat från artikeln som fick mig att reflektera över allt detta, från trailrunnermag.com;

“Smile when your training plan gets ripped to shreds by a work crisis. Laugh when time with family takes precedence over time on the trails. And chuckle when the only intervals you’ll be doing are changing diapers to failure. It might not feel like training, but it is.”