Hej Bloggen.
Det var ett tag sedan nu.
Jag hade så storslagna planer på att uppdatera och skriva om min resa med Pace On Earths coachingprogram. Sedan kom livet emellan.
Inom loppet av 8 månader har jag tagit bort 2 av mina tre (fyrbenta) barn. Det tredje barnet har fått diagnosen epilepsi och måste medicineras livet ut. Jag förlorade min mamma i kampen mot cancer, och så kom jag till insikt om att mannen jag då var sambo med inte hyste samma känslor för mig som jag för honom. Utöver detta så vart det struligt på jobbet så jag bytte jobb oxå mitt i allt livskaos. Något som visade sig bli väldigt positivt men som tog mycket energi innan det var klart.
Så nuförtiden är jag alltså singel och med endast en kärlek kvar i livet. Hans namn är Promise och han är det finaste jag har ♥
10 Månader mot 10 Mil.
Som ni kanske kan tänka er så har mitt mående var lite svajigt och stressnivån har varit ganska hög. Men jag har fortsatt kämpa med mitt träningsprogram, det har visserligen varit väldigt upp och ner och ibland har jag inte fått till något pass alls på en vecka. Och mina mätbara resultat har typ lyst med sin frånvaro, bortsett från någon sväng där jag märkt att jag blivit lite snabbare men ändå kunnat hålla pulsen i shack.
En vän frågade häromdagen hur jag har orkat kämpa vidare när jag inte blivit "bättre" på något sätt. Hon är en som vill ha snabba resultat för att det ska vara givande. Medan jag å andra sidan har en ganska klar målbild om vart jag vill, och genom en massa läsning har jag fått förståelse och kunnat acceptera att min kropp inte svarat som jag kanske önskat på träningen.
Det fantastiska nu är att resultaten kommer med stormsteg. Jag känner verkligen glädje över varje pass när jag känner känslan i kroppen. Jag flyger fram (Ja, i mina mått mätt dvs) och orkar massor. Det är helt fantastiskt att känna så, speciellt när man aldrig tidigare trott att man skulle bli en löpare. Och ja, en fördel med singellivet är ju att man aldrig behöver pussla för att få tid till löpningen ;)
Tävlingsdrömmen.
Jag känner en liten besvikelse över att jag inte kom iväg på någon av de två tävlingar jag hade anmält mig till, när det var dags för Sundsvall Trail vakade jag vid mammas sida och när Idre Fjällmara gick av stapeln hade jag precis beslutat att min kära Cocos skulle få somna in. Men tävlingar kommer det mer av och jag skulle självklart välja mina nära och kära alla dagar, tävling eller ej.
Det fina nu med mina nya framsteg är att jag till nästa år funderar på att anmäla mig till tävlingar som är lite mer "jag". Jag tycker Backyard ultra och lite ultradistanser känns väldigt spännande. Och bor man granne med höga kusten känns väl Höga Kusten trail som ett givet kort, visst?
Må fint!