Vad gör man när man inte längre tycker det är kul att dra ut i skogen att springa?

Den känslan har jag brottats med i stort sett hela sommaren, framförallt sedan min mamma hastigt gick bort i början på juni. Inget av det som varit planerat under säsongen har gått bra, efter bara 33km på Lavaredo så bröt jag och Idre Fjällmaraton kom jag inte ens till startlinjen. Aldrig tidigare har jag haft såna problem med motivationen som de senaste veckorna, att gå upp 0430 för att få till dagens träning har aldrig varit ett problem så länge det funnits något att träna för och det har det verkligen funnits nu.

Som en 50kg-sten i ryggsäcken har jag haft debuten på 100 miles. Efter tre månader med oregelbunden träning och krånglande ljumskar så har den stressat mig. Och det rejält!
För 17 mil på Kullaberg är inget man bara gör. Inte med ett ofokuserat huvud, med en ljumske som bråkat och en allmän känsla att för stunden är 30km långt.

Därför har jag valt att trycka på reset, ta två veckors ledigt och bara springa när känslan för det finns. För att springa i skogen är fortfarande bland det roligaste jag vet. För att uppleva magiska bergspass är fortfarande bland det roligaste jag vet. För att ultralopp fortfarande är bland det roligaste jag vet. För att inte förlora den känslan för evigt!